Lite mer av den där uppriktigheten

Jag mådde så otroligt mycket bättre av att äntligen ha berättat om hunden att jag tänkte fortsätta på det här temat med att rensa luften kring saker jag inte riktigt vågar skriva om.

Relationen till A.

Alltså det finns så mycket att jag knappt vet vart jag ska börja och jag vet absolut inte var det borde sluta. Det känns också som att allt ens tillnärmelsevis negativt man skulle kunna skriva om den relationen omedelbart har potential att lastas som ett invandrarproblem. För vi har en del kulturkrockar. Som det där med hunden. Kulturkrockarna var en av de saker som också, om jag ska vara ärlig och ärlighet är ju ändå vad vi sysslar med just nu, attraherade mig. Att han ser världen på ett så otroligt annat sätt än vad jag gör. Jag älskade att sitta och diskutera de sakerna med honom, vrida och vända på saker vi båda såg som självklara men från olika perspektiv. Vi kunde sitta och prata om sådant i timtals.

Tills vi gifte oss. Jag tror att det var någonting i honom, i hans uppfostran och kultur, som gjorde att han började känna sig ansvarig för mig. Och inte ansvarig på ett romantiskt jag-tar-hand-om-dig-och-står-alltid-på-din-sida-sätt, utan ett mera det-min-hustru-gör-reflekterar-mig-som-man-sätt. Håll i er nu.

Eller ännu bättre; gå och ta ett glas vin. Eller en kaffe, om ni är lagda åt det hållet. Ok? Ok.

Som om jag inte hade tvättat hans jacka. Vad skulle hans kompisar säga om hans dåliga hustru då? Vill jag att han ska behöva skämmas? Eller om det inte var tillräckligt fint städat hemma. Det klarade ju minsann alla syriska fruar lätt som en plätt. Vill jag förstöra hans rykte? Eller om jag inte hade tvättat diskbänken tillräckligt noga. Det borde jag ju veta att han hatade och om det inte var gjort måste det, som en logisk följd, vara för att jag vill honom illa.

Drick.

Hade jag druckit alkohol alls hade jag säkert varit rejält alkoholiserad vid det här laget. Nu har jag blivit jävligt bra på att djupandas och räkna bakåt från 10.

Jag ska inte gå in på för mycket detaljer för jag tror att ni fattar principen, men jag tänkte ge ett exempel som typ alla som varit hemma hos oss visste om. Ett av de allra största ”bråken” rörde nämligen hur långt in i huset (när vi bodde tillsammans på förra stället alltså, på hyra – här går jag in hur fecking långt jag vill) det var rimligt att gå med skorna på. Han förklarade för mig att finländare alltid tar av sig sina skor utanför huset och att det var så vi skulle göra. Eventuellt kunde man gå in till den 1×1 meter stora farstun just innanför ytterdörren och ta av sig där. Vi fick stå på kö utanför och vänta medans en i taget kunde gå in och klä av sig. Jag tog bara diskussionen om var finländare tar av sig skorna en enda gång innan jag komprimerade min ståndpunkt till att jag vill kunna gå in förbi mini-farstun och stå i hallen (där jag hade lagt en sån där särskild matta) och ta av mig. Det är ändå där jag ställer mina skor och hänger min jacka, och då slipper andra köa ute.

Men det var tvärnit. Storbråk. Världens undergång. När jag var gravid (och behövde en stol att sitta på) fick jag tillåtelse att gå in i hallen med skorna på, men barnen fick inte.

Så. Jävla. Bisarrt.

Just det. Drick.

Och listan på saker som är bisarra skulle kunna göras hur lång som helst. Resultatet efter ett par år var i alla fall att jag hade blivit ett ganska nervöst vrak och att min vardag var fullkomligt beroende av vilket humör han var på. Ibland gick han ner sig i ett mörker, som jag tror bara kan förklaras av post traumatisk stress. Under lång tid försökte jag hjälpa honom upp ur den där avgrunden när han var där, men till slut (särskilt i samband med graviditeten) blev det för tungt och varje gång han föll dit drog han med mig.

De flaggade förstås på mödrarådgivningen. Vi fick gå på en massa extra samtal och så vidare. Jag fick tillsägning att spara nödnummer i telefonen, till krisjourer och skyddshem.

Och det var hemskt på så många olika sätt. Det var hemskt för att jag var rädd. För ilska och för hur djupt nästa sammanbrott kan tänkas bli. Rädd för att göra fel trots att jag vet att det inte är mitt fel, och för att jag ändå i mitt huvud hör min inre röst gå igenom om jag städat tillräckligt bra, vikt undan tvätten, lagat rätt mat, inte sagt fel saker eller betonat på fel sätt. Och det var hemskt för att se honom var som att se ett djur fast i en fälla, försöka försvara sig själv mot alla håll och upptänkliga fiender fast att alla försöker hjälpa honom loss. Att se hans ångest, att leva hans ångest.

När han för jag vet inte ens hur mångte gången hotade med att lämna mig för att jag inte var tillräckligt foglig svarade jag att det passade utmärkt och att jag förväntar mig att han är ute innan slutet av månaden. Jag packade hans saker och hjälpte honom att hitta en lägenhet.

Och jag sörjde. Djupt och innerligt sörjde jag för jag har aldrig kännt mig så nära förbunden med någon annan (förutom barnen) i hela mitt liv. Jag sörjde förlusten av det liv jag ville dela med honom, av alla våra gemensamma drömmar som ju faktiskt besannades men som han var för trasig för att kunna leva. Jag var, och är, så bottenlöst besviken på att han inte klarade av att ta emot den hjälp som erbjöds och att han inte förmådde se allt det fina som han hade. Vi hade kunnat vara så bra ihop. Satans jävlar i helvetet.

Sedan vi separerade har allt lugnat sig. Han behövde komma ur situationen lika mycket som jag behövde, och nu är han en helt annan man – mer lik den man jag träffade och förälskade mig i för snart fyra år sedan. Den mannen som kunde gå genom eld för att stå på min sida när jag behövde det, och på det sätt som jag behövde. Den mannen som kunde fläta sina fingrar i mina och få mig att känna det som om jag var en del av hans väsen.

Men jag är densamma. Densamma som lärde sig att se sig om över axeln, tassa på tå i sitt eget hem, alltid, alltid vara uppmärksam på tecken på annalkande storm och beredd att skydda alla inblandade när det hände. Densamma som under flera år alltid var den som fick skulden, men också den enda som kunde göra det bättre. Jag är dödens trött. Jag är hjärtekrossad. Själsligt söndersmulad.

Men jag är inte rädd längre och det gör en himmelsvid skillnad. Jag känner inte att jag har anledning att vara rädd, inga tecken som tyder på fara. Och jag antar att det på något vis är en sorts version av det som A har fått gå igenom innan han kom i trygghet. Det tar tid att lära sig att leva så. Med större förutsägbarhet. Med större chans att slut på mjölk är det största problem som kommer att uppstå under dagen (utan att förringa det problemet).

Under tiden har jag funnit tillbaka till favorithobby i slutet av tonåren, nämligen tröstätning. Pratade med en allra bästa vän om det, och om att jag väger mer än jag någonsin gjort tidigare (utom som höggravid). ”Sweet”, säger hon. ”Snart tresiffrigt!” och så high fivear hon mig glatt. Den sortens fullkomligt okomplicerat uppskattande pepp jag behöver. Sedan dricker vi mer kaffe och pratar om hur det känns att möta män i grupp. Det ska jag skriva om en annan gång.

5 tankar om “Lite mer av den där uppriktigheten

  1. Åh ❤ Vet inte riktigt vad jag ska skriva (ville skriva nåt på förra inlägget också men kom inte på nåt där heller). Låter otroligt kämpigt. Imponerande att kunna ha en så generös inställning/tolkning tll hans agerande mot dig ändå (eller oroväckande? Jag vet inte riktigt). Jag hoppas hoppas hoppas att det bara går uppåt från nu. Stor kram.

  2. Så otroligt starkt av dig att berätta.
    Du är klok, det kommer att bli bra.
    Tröstäta får man lov att göra när man behöver det, det är sen gammalt.❤️

  3. Det är inte helt ovanligt att äktenskap förändrar folk; plötsligt sitter man i en relationstyp som man vet precis hur den ska se ut, nämligen som man i hela livet blivit itutad att äktenskap ska fungera, och lyckas ofta inte ens se efter om det är den sortens äktenskap man vill ha.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s