En far

När jag var yngre var min pappa… inte världens enklaste. Han var sträng, särskilt i min bråkiga tonår, och jag kan erkänna att jag inte hade särskilt mycket förtroende för honom. Han var inte den jag vände mig till, om vi säger så.

I dag, på fars dag, tänker jag särskilt mycket på det där. Hur annorlunda allt blivit fast jag inte vet om det beror på att han ändrat sig eller att jag ändrat mig eller om det bara är tiden.

För jag kan ärligt säga att min pappa är av den allra bästa sorten. Någonstans där när jag fick egna barn, ung och dum för snart 13 år sedan, så fann vi varandra på nytt. Vi började prata nästan varje dag. Nu är han den förste jag ringer när något händer – bra eller dåligt. Han håller mig sällskap om dagarna trots att vi har ett hav mellan oss (tack gode Gud att vi numer kan prata gratis för det var dyrt ett tag) och han är min backup, mitt skyddsnät, min vän i nöden.

Charlotte 14 år hade knappast trott mig om jag sagt att pappa skulle komma att bli den som känner mig allra bäst och vara en av de människor som står mig allra närmast. Min tacksamhet över att vi har varandra vet inga gränser och just i dag önskar jag verkligen att vi bodde närmare varandra. Jag skulle vilja fira honom med pompa och ståt, fanfarer och skönsång, ballonger, serpentiner och en jättestor tårta. Och jag skulle vilja kunna ge honom en kram, så att han vet hur viktig han är. Min pappa. Ett faderligt föredöme!

2 tankar om “En far

  1. Vad fint! Har du frågat honom om vad hans bild är av det? (Jag vet inte om jag skulle våga fråga min pappa om hur han uppfattade mig i tonåren, men vi har ju inte eran relation nu heller.)

    En gissning från en fullständig främling, som inte vet någonting om er, är att han inte tyckte att den tiden var särskilt lätt, heller. Tonårstjejer är ju inte alltid så lätta att förstå sig på…

  2. Så fint. Jag hade också ett mycket jobbigt förhållande till min pappa i tonåren, efter att ha varit pappas flicka som barn – men när jag blev vuxen och speciellt när jag började jobba inom den akademiska världen så fick vi en bättre relation igen (även om vi ofta kom ihop oss, som envisa människor med starka åsikter lätt kan göra…) Men pappa har alltid varit en närvarande förälder som lärt mig massor och det kändes väldigt tomt och sorgesamt denna första fars dag utan honom :´-(

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s