Arkiv | september 2016

Nynazisternas första offer

Här i Finland har nynazisterna skördat sitt första dödsoffer efter en lång rad av misshandlingar, knivhuggningar och liknande de senaste åren. Och det här är inte ens ett mediadrev. Det är på riktigt en kille som spottade på marken bredvid nynazister som stod mitt på öppen gata och delade ut flygblad för att värva nya medlemmar och som därefter blev nedsparkad och dog som en direkt följd av sina skador.

Förstår ni allvaret i det här?

Jag kan knappt ens ta in det.

Och jag tänker på alla mina vänner och gamla bekanta som postar halvrasistiskt, superpopulistiskt, ogenomtänkt trams på nätet. Som länkar till dåligt grundade eller rentav osanna påståenden om invandrare och raser och fan och hans moster. De där som tror att nazister ens uppsnoffsade som Sverigedemokrater bara är andra sidan av vänstern. Och jag önskar, önskar, önskar att åtminstone några av dem skulle börja se sambanden.

För här i Finland är det på fullaste allvar en minister (ordförande för regeringspartiet Sannfinländarnas partigrupp) som gått ut och förklarat en ung (finländsk) mans död med att det är tabu att tala om invandringen och att det är därför som det har gått så här långt. Det är väl för i hela helvete inte tabu att prata om invandring? Vi gör ju inget annat nu för tiden! Den där åsiktskorridoren som vi som står upp för alla människors lika värde sägs bejaka, den är inte fylld av oss längre. Åsiktskorridoren är proppfull av typer som talar om invandringens kostnader, som räknar människoliv i pengar, som vill sätta ”våra egna” först, som tror att det är pensionärerna som betalar för moskéer. Det är det här snacket som är det normala nu och vi som fortfarande vill ha öppna gränser är de avvikande.

Ni som tycker att det är långsökt att göra kopplingar till 30-talets Tyskland, god morgon. Vi lever i ett samhälle där polisen och systemet skyddar nazister, som mitt i dagens ljus och mitt på en öppen plats sparkar ihjäl någon, eftersom också nazister ska ha rätt att säga sin åsikt.

Och ni som inte tänker efter innan ni delar, eller som delar för att ni tror att det är tabu att tala om invandring eller att det finns för mycket invandrare (det argumentet används glatt både i Sverige som förra året tog emot 162 877 asylsökande och Finland som nöjde sig med 32 467): ni bidrar till det här. Det är inte någon sorts inbillad tystnad eller förvrängning av fakta kring invandring (all fakta är offentlig och alla siffror finns tillgängliga på nätet) som har skapat den här situationen. Det är ni som har hakat på trenden som gjort det. Ni som ger kraft och stöd åt den där som sedan tar till vapen och våld.

Ni ska inte tro att ni går säkra i nazisternas samhälle. Ingen är säker där.

Lyxlivet

Här sitter och jag en lördagkväll och skriver avhandling så att tangenterna glöder, medan en väldigt stilig man serverar mig te och kaka och städar köket.

Det blir liksom inte lyxigare än så.

Vad den nya forskningen visar om Barbie och unga flickors självbild

På Expressens Omtalat skrevs det under rubriken ”Nya forskningen slår fast: Barbie förstör unga tjejers självbild” så här:

En ny studie, publicerad i septembernumret av tidningen Body Image, visar att tjejer får en sämre självbild genom att leka med de populära dockorna.

Studien kollade på tjejer i åldern sex till åtta år. I den ena gruppen lekte tjejerna med de traditionella Barbie dockorna, medan den andra gruppen roade sig med den lite kurvigare Tracy–dockan (inspirerad från Tracy Turnblad i filmen Hairspray).

Resultatet är kanske inte särskilt förvånande. Jämfört med tjejerna som lekt med Tracy–dockan, var gruppen som lekt med den traditionella Barbie–dockan mer missnöjda med sin egen kropp efter studien. Oavsett om dockorna varit fullt påklädda eller burit bikini när flickorna lekt med dem så blev resultatet detsamma.

Och vi gör ju så ibland att jag tittar lite forskning som det refereras till i media och rättar några påståenden här och där. Oftast så handlar det om forskning som ”bevisar” biologiska skillnader mellan män och kvinnor, men jag kunde faktiskt inte låta bli den här studien.

För i den här studien så har man samma problem som i nästan alla liknande enskilda studier, nämligen att urvalet är yttepyttelitet. Det rör sig alltså om en studie av 112 tjejer i åldern sex till åtta. Om vi fördelar det antalet jämt mellan sex år, sju år och åtta år så blir det föga övertygande 37 tjejer i varje åldersgrupp.

Det här är alltså inte på något vis ny forskning som ”slår fast” någonting. Problemet här är i vanlig ordning media som, och ursäkta om jag låter hård, inte kan rapportera om vetenskap. Jag antar att Expressens artikelförfattare har läst hela studien, men egentligen hade hen inte behövt göra mer än läsa abstraktet för att se vad studien kommer fram till:

”Playing with unrealistically thin dolls may encourage motivation for a thinner shape in young girls.”

När man läser studien står det direkt klart att det är jäkla synd att det ska rapporteras med braskande, felaktiga rubriker för studien i sig är mycket läsvärd. Se till exempel på det här från introduktionen (jag har tagit bort referenserna för att göra det mer lättläst):

”The media is a transmitter of the sociocultural thin body ideal that exposes women and young girls to images of extremely thin figures, a look that is unattainable for the average woman. The average female body portrayed in the media is between 13% and 19% below the expected weight for women. The achievement of this socially accepted body type is associated with happiness and acceptance. However, when the ideal body shape cannot be attained, dissatisfaction with one’s own body may be the result.”

De skriver också om farorna med att inte vara nöjd med sin kropp, om hur barn som är överviktiga stigmatiseras och hur unga flickor i tidig ålder internaliserar det omöjligt smala idealet. Angående deras metod skriver de så här:

”The BES contains statements related to happiness about appearance, aspirations to be thinner, and comfort in one’s skin. For example, “I like what I see when I look in the mirror,” “I wish I were thinner,” and “I think I have a good body.” The interviewer read 20 statements, and in response to each statement, the participants circled “yes” or “no” depending on whether or not she agreed with the statement. Participants circled their answers on laminated papers. This test was administered after doll exposure.”

Hur missnöjda flickorna i studien sedan var med sina kroppar räknades också ut med hjälp av att barnen fick peka ut hur de tyckte att de såg ut av en uppsättning silhoutter från väldigt smal till väldigt överviktig. Därefter frågade man hur de skulle vilja se ut och jämförde hur långt ifrån varandra de här figurerna var. Det här gjordes både före och efter tre minuters lektid med en specifik docka. Frågetestet som visade att flickor som lekte med Barbie hade lägre självkänsla gjordes dock bara efter lekstunden:

”Girls who played with Barbie™ had lower body self-esteem than girls who played with fuller figured Tracy™ dolls. Because we did not measure body self-esteem before and after doll exposure, we cannot rule out the possibility that girls randomized to the Barbie™ conditions had lower body self-esteem at the start of the experiment.”

Såatteh.

Jag kan erkänna att jag är rätt tveksam. Jag har ju själv en åttaårig flicka som gärna leker med Barbie och för det första skulle hon säkert inte förstå vitsen med de där frågorna och för det andra är jag helt övertygad om att man måste göra djupare studier för att på allvar förstå hur Barbie påverkar. Faktorer som torde vara relevanta är ju till exempel hur mycket barnet leker med Barbie hemma och framförallt föräldrarnas inställning till dockan.

Summa summarum är att den här studien i sig inte egentligen visar särskilt mycket alls. Det finns, tycker jag, alltför många saker kvar att utreda och framförallt är urvalet av deltagare på tok för litet.

Men, nota bene! Det här är inte den första studien i sitt slag och även om den inte kan slå fast någonting så är den en del av ett stort pussel som utan tvekan visar att alla de omöjligt smala kvinnokroppar som små flickor exponeras för påverkar deras självkänsla och hur nöjda de är med sina egna kroppar. Vilka dockor de leker med är en del av det här stora pusslet, men kan inte i sig själv sägas vara vad som förstör unga flickors självbild.

Om lekar med Barbie vore så fasansfullt farligt att det allena kunde förstöra en ung flickas självbild vill jag inte ens veta vad som händer med dem som hellre leker med My Little Pony…

Eller jo. Det vill jag. För satans vad mycket coolt det finns!

Kuvahaun tulos haulle my little pony cosplay

Kuvahaun tulos haulle my little pony cosplay

Sverigedemokraterna är inte ett parti bland andra

Oftast så känner jag knappt att jag orkar kommentera politiska nyheter längre. Det mesta känns bara så urbota korkat, särskilt när det handlar om flyktingpolitiken. Som historiker kan man inte gärna göra annat än sitta och skaka på huvudet åt vad som händer. Vi har sett det här förut. Vi vet vartåt det är på väg. I varenda i historiebok i skolan står det skrivet om den här tiden i kapitlen som brukar heta någonting i stil med ”Mellankrigstiden” eller ”Nazisterna kommer till makten”.

Både när jag själv gick i skolan och nu när jag är gammal nog att ha undervisat nya elever om de här sakerna så ställs alltid samma fråga från förundrade elever: ”varför gjorde ingen något?”.

Varför gjorde ingen något?

För några årtionden sedan brukade man lite vagt svara att man inte riktigt visste vad som hände bakom höga murar och i slutna rum. I dag vet vi att det inte är riktigt sant. Det är bara lättare att säga att man inte visste.

I framtiden kommer eleverna läsa om vår tid och ställa sig samma fråga. Varför gjorde ingen något? Och jag vet inte hur vi ska kunna svara på det. För att vi inte ville? För att vi inte riktigt orkade? För att vi tyckte att det fanns viktigare saker att göra?

Och jag menar nu inte på individbasis. Tvärtom har den senare tidens humanitära kris visat att det finns oerhört stark vilja att hjälpa. Problemet ligger på politisk nivå, helt och hållet. Det skulle finnas politiska vägar att hjälpa och att upprätthålla de ideal det moderna Europa bygger på, i form av alla människors lika värde.

För vi kan tamefan inte komma och säga att vi inte visste. Inte nog med att det dagligen kommer rapporter från stränder där döda barn på flykt spolas upp, från städer fulla med civila som bombas skoningslöst och där vägarna är kantade av regeringens krypskyttar, från gränser av taggtråd menade att hålla svältande människor borta från vårt välstånd – vi har för i helvete handböcker i vad som kommer sedan.

Och även vad som borde vara helt normala, mainstream-politiker tävlar i historielös kvasidiplomati.

Ursäkta min franska, men vad i hela helvete? Jan Björklund faller i den populära gropen att man ska likställa Stalin och Hitler. Fine, jag kan vara okej med det. Vi talar massmord i båda fallen och vi får absolut inte glömma hemskheterna under Stalins välde och bara skrika Hitler.

Men nu är det så att om man vill komma och hävda att det svenska vänsterpartiet under de senaste decennierna skulle ha så passa starka kopplingar till stalinism att det på något vis skulle äventyra det demokratiska systemet eller folks allmänna säkerhet så är man ute och cyklar. Pajasar kan man hitta, och ytterligheter, precis som i alla partier. Men det finns ingenting i vänsterpartiets partiprogram som drar åt stalinism, tvångsförflyttningar, massavrättningar, auktoritariansim, faktaförvrängning, en misstro mot demokrati eller att ge avkall på grundlagar eller mänskliga rättigheter. Ingenting.

De rötter Jan Björklund vill tillskriva Vänsterpartiet kan man gräva fram för såväl moderater som socialdemokrater och centerpartister och annat också. Om man skulle vilja.

När man använder Vänsterpartiet för att utgöra en sorts röd motvikt till bajsbruna Sverigedemokraterna har man överhuvudtaget inte förstått någonting om historia eller vad som är faror mot politiska system. Skit samma att Sverigedemokraterna har en ren och skär nazistbakgrund som inte låter sig jämföras med något av de andra partierna, poängen är att de sitt städade yttre till trots fortfarande i dag drar i de farliga trådar som är nazismens genombrott i ett demokratiskt system. Precis exakt det samma vi kan läsa om i historieböckerna i Tyskland på 1930-talet. Hur det börjar med bra saker, för folkets väl, men hur vem som är en del av folket sedan begränsas. Hur politiken i praktiken börjar genomföras.

Det största hotet är att deras partiprogram innehåller en lång rad grundläggande felaktigheter. Till exempel att ”[d]en gemensamma svenska kulturen är betydligt äldre än mångkulturen”. Så långt tillbaka i tiden vi kan följa kulturen i Sverige har den varit en blandning, inte minst under senare delen av medeltiden med Kalmarunionen (vi talar alltså 1400-tal). De äldsta arabiska mynten som hittats i vad som nu är Sverige härstammar från 800-talet. Ja, och en av de absolut viktigaste uttrycken för svensk kultur – kungahuset – är direktimporterat från Frankrike.

Sverigedemokraternas mål med sin kulturpolitik är att ”[s]tärk[a] den nationella identiteten” och ”[s]kapa en kulturkanon”. Hur ska man skapa en kulturkanon som är grundad på felaktiga antaganden om hur kultur ser ut och fungerar? En ny historia som inte vilar på faktagrund? Svaret finns i nationalsocialisternas partiprogram från 1921 där man kan läsa att ”[v]i kräver rättsväsendets kamp mot konst och litteratur som slår in sprängkilar i vår folkgemenskap, och stängandet av institutioner som motarbetar allmänintresset på nu sagt sätt”. Hur ska ett Sverige styrt av Sverigedemokraterna kunna tillåta att universiteten, delvis med hjälp av skattepengar, bedriver forskning som motarbetar deras tanke om den nationella identiteten?

I riksdagen har de redan en ledamot som inte tror på evolutionen och hälften av dem som röstar på SD tror att människor kan indelas i raser. På deras egen propagandasida väljer man rubrik som talar emot fakta för att legitimera resultatet.

friatiderklipp

Man skriver att de ”erkänner” raskillnader, som om det skulle vara frågan om att de flesta andra inte vågar säga att de finns istället för att forskning faktiskt har bevisat att det inte finns olika människoraser. Alltså I don’t even.

Angående den akademiska friheten sade Carina Herrstedt år 2014 att

”[v]ad gäller frihet för forskning så är det också så att forskning som drivs med skattepengar inte kan bli helt fri. Skattebetalarna måste ju ha ett intresse av att forskningen är någorlunda vettig och åtminstone har en chans att på sikt ge återbäring.”.

För skojs skull kan vi jämföra det med vad vänsterpartiets Johannes Kindstedt sa:

”Vänsterpartiet värnar den akademiska friheten. Högskolor och forskning ska ha stabila, långsiktiga ekonomiska villkor och skyddas från politisk styrning. ”

Här finns en så sanslöst viktig skillnad i hur man ser på vetenskap och i förlängningen på förutsättningarna för demokrati. En nationalsocialistisk styrning gentemot fri forskning och fria tankar.

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, och vi ska inte inbilla oss att de är det. De har hittat på en egen värld, befriad från fakta. Bevare oss alla den dagen de kommer till makten och vi ska börja rätt oss efter den. Och skämmes, Björklund, för den liknelsen!

Att låta sitt barn ta hål i öronen

Tilda har tjatat om att få ta hål i öronen i flera år redan. Vi har konsekvent sagt nej. Jag tycker inte att barn behöver ha fler hål i öronen än de som potentiellt borde användas för att höra med. Att pierca för att hänga krimskrams i öronen har liksom gått fetbort. Ett barn är inte stort nog att fatta sådana beslut. Punkt.

Men är det någonting som jag har lärt mig av att ha varit mamma i över 10 år så är det att det där med principer för principers skull är någonting man glatt får äta upp.

När Tilda fyllde åtta år i våras lät vi henne till sist ta de där hålen hon drömt om och jag kan egentligen inte motivera det bättre än med att hon väldigt, väldigt gärna ville. Det var inte den sortens stundens ingivelse som får bikers att tatuera fjärilar på röven. Hon hade tänkt, planerat och drömt i år redan.

I vår kultur är kroppsintegriteten helig på ett sätt som ingen slöja eller klädkod kan ens mätas med. Ingen har rätt att inkräkta på någon annans kroppsliga integritet och det är bra. Det är så det ska vara, tycker jag. I mitt jämställdhets- och genustänk är det en mycket viktig beståndsdel.

Det stora problemet kommer när barnen har blivit stora nog för att själva uttrycka mycket starka åsikter om den egna kroppen.

Jag tror inte att det finns någon gyllene regel för vid vilken ålder man måste börja ta barnets åsikter i beaktande, om man inte vill lägga gränsen vid 18. Jag tror att allt hänger så himla mycket på hur barnet är och vilken grej det gäller (hål öronen, fjärilar på röven, microchip för att byta TV-kanal implanterat i pannan). Jag tror att man som förälder har det viktigaste uppdraget inte i att säga ja eller nej utan att lära känna sitt barn bra nog för att veta när det är dags att låta barnets åsikt styra.

Så får vi väl diskutera det där med fjärilar en annan dag.