Arkiv | oktober 2015

Du är förlåten, hösten!

Så länge hösten levererar så här sprakande vackra dagar är jag nästan benägen att förlåta den för dahliornas onda, bråda död. Passar på att koka te på vedspisen och tanka sol inför vad som komma skall.

20151014-180222.jpg

20151014-180232.jpg

20151014-180305.jpg

Vem bär egentligen ansvaret när någon som stått på din trappa dör?

Efter att Suomen Kuvalehti publicerade Julias superba text om situationen utanför polishuset i Böle, där alla traktens asylsökande samlas för att vänta på att registreras, svarade polisen i samma tidning att vad Julia påstod var ”absurt”. Särskilt har berättelsens om den äldre damen som väntade utanför polishuset och som senare dog på sjukhuset väckt känslor. Polisens talesman menade att polisen minsann självklart inte skulle ignorera hjälpbehövande och att Julia helt enkelt hittar på. Och igår publicerades en artikel om ansvar, där inrikesministeriets granskare påpekar hur det är på allmänhetens, på medmänniskornas, ansvar att ge hjälp till den som behöver.

Här någonstans tappar jag fullkomligt nerverna.

För visst kan man ifrågasätta om det egentligen låg på polisens ansvar att kvinnan dog. Vad jag vet finns det ingenting som tyder på att hennes liv hade gått att rädda om polisen till exempel hade låtit henne vänta inne i värmen. Men om vi säger så här; det ligger fanimej inte på de frivilliga som försöker hjälpa människorna utanför polishuset att hjälpa ännu… eh… snabbare? Effektivare?

Jag var själv inte på plats när den gamla damen var det, men jag har varit på plats flera andra gånger. Jag har varit på plats där utanför, på polisens trappa, tillsammans med fantastiska typer som bara av godheten i sina hjärtan har stått där och tro mig när jag säger att polisen hade inte en jävla susning om vad som hände där ute. De visste inte ett skit. Flera av de asylsökande (som förresten allihop är i behov av någon form av hjälp, även om den inte är lika akut som allvarligt insjuknande) fick vänta i över 10 timmar innan de fick träffa polisen.

Granskaren säger så här (min översättning):

”[…] situationen hade varit densamma om det till exempel hade varit en stor mängd finländare som ville ansöka om pass utanför polishuset i Böle. Om någon av dessa varit i ett hälsomässigt dåligt tillstånd hade ansvaret legat på dem som uppmärksammade tillståndet.”

Genom att inte veta vad som händer på sin egen trappa kan alltså polisen helt och hållet frikänna sig från ansvar för hur det går för människorna på sagda trappa, eftersom det ligger på de asylsökande själva eller oss frivilliga att skaffa hjälp åt den som behöver. Genom att inte lyssna, inte bemöta, inte se kan man heller inte hållas ansvarig. Nej, det är vi som lyssnar, vi som bemöter, vi som ser och som står där mitt ibland hjälpsökande människor som är skyldiga att hjälpa. Blunda och du är fri? Så kan vi inte ha det.

Och jag vill också tillägga att jag tycker att polisen i allmänhet gjorde ett fantastiskt jobb de där sanslöst stressiga dagarna, men de uttalanden som nu görs är under all kritik. Jag blir typ 14 år, är tillbaka på skolgården och står och spänner ögonen i någon typ som just kallat min bästis för fetto samtidigt som jag väser ett ”ta tillbaka det där. Nu.”.

Så ta tillbaka det.

Slöjor är bara kvinnoförtryck så länge det är män som bestämmer

Under den senaste veckan har det pågått en debatt på Göteborgs-postens sidor angående slöjor och för ett par dagar sedan kom slutrepliken. Det var socionom Devin Rexvid som skrev under rubriken ”Den som försvarar slöjan visar kvinnoförakt”.

Rubriken säger det mesta om vad själva debattartikeln handlar om, men jag skulle särskilt vilja lyfta fram den här biten:

”Vad står valet emellan för en ”fri” slöjbärare? Mellan att vara en ärbar, anständig, dygdig, kysk och rättrogen kvinna som hamnar i paradiset i ett annat liv å ena sidan eller en ”slampig”, oanständig, fördärvad, okysk och otrogen kvinna som hamnar i elden efter döden å andra sidan? Vad säger detta val? Kan en fri kvinna underkasta sig en övernaturlig krafts vilja?”

Det var ju inte mer än några hundra år sedan som kvinnor även i Sverige stod inför liknande val och kvinnorna här har ju sedan dess visat att det är fullt möjligt att vara ärbar, anständig och rättrogen även utan huvudduk och kanske rent av som ensamstående mamma, som ogift, som frånskild, som trans, som homosexuell, som precis vad de vill. En fri kvinna kan nämligen välja att underkasta sig precis vilken annan vilja hon vill. Att viljan är övernaturlig är liksom inget problem i sammanhanget. Ja, och en fri kvinna kan också välja att låta sin egen vilja ha högsta prioritet ibland. Det är liksom så frihet fungerar.

Jag förstår vad Rexvid försöker framhäva; att om man är uppvuxen i en struktur som säger att kvinnor alltid måste täcka sig innan de går ut för att de annars hamnar i helvetet så är det problematiskt att kalla det ett fritt val att kvinnor täcker sig. Grejen är bara att det finns många miljoner kvinnor som inte lever i strukturer som säger att de måste skyla sig men som likväl väljer att ha slöja. Muslimska kvinnor i Sverige är bara ett exempel. Bland muslimska svenska kvinnor finns det gott om djupt troende som bär slöja, men också många som inte gör det. Det samma kan sägas om mängder av olika muslimska samhällen eftersom muslimska samhällen fungerar med ungefär samma sorts fantastiska diversitet som kristna samhällen.

Rexvid har förstås också alldeles rätt när han påpekar att slöjan (hijab) är ett religiöst påbud, men slöjan är för de allra flesta som bär den ändå någonting betydligt mer. Dessutom finns det en enorm modeindustri knuten till hijab och att bära hijab är verkligen inte att ta första bästa slöja att täcka huvudet med. Ja, och så finns det förstås massor av religiöst påbjudna kläder för män som vi aldrig diskuterar eftersom män tydligen är fria att underkasta sig vilka övernaturliga viljor de behagar utan att ifrågasättas eftersom att mäns religiositet betraktas som ett val och kvinnors dito som ett förtryck.

För det allra viktigaste, och vad som verkar gå Rexvid fullkomligt förbi, är att han som man inte kan komma in och bestämma vad kvinnor ska klä sig i och inte. Att det är just det som är hela problemet – att män envisas med att berätta för kvinnor hur de ska klä sig. Nämn ett enda klädesplagg för män som röner liknande upprörda känslor bland kvinnor! Tänk om kvinnor skulle skriva in till dagstidningar om hur män säkert inte själva väljer att ha slips för slips är ett tecken på hur män tvingas in i sociala strukturer där de måste prestera, prestera, prestera och att slips inte är ett fritt val för män (slips är förresten knappast ett fritt val för någon annan än Barney).

Det är ju befängt. Huruvida män har slips eller inte kan inte vara en grej som kvinnor i allmänhet ska få vara med och bestämma om. På precis samma sätt är huruvida kvinnor bär hijab inte någonting som män i allmänhet ska få bestämma. Att män säger till kvinnor att det inte är deras fria val om de bär hijab är precis lika illa som när män säger till kvinnor att de måste bära hijab och vi landar smidigt i samma gamla vanliga: Man! Sluta berätta för kvinnor hur de ska leva sina liv!

Jag vet inte om jag är redo

När jag vaknar på morgonen är världen täckt med ett tunt, tunt lager glimrande frost. Jag visste att det skulle gå ner mot nollan på natten och hade satt frostskydd på dahliorna, men på morgonen är det minus fyra och dahliorna är förstås stendöda. Mitt i sitt allra vackraste.

Lite pirrar det i magen. Lite kan jag njuta av att luften är kall och frisk och når hela vägen ut i kroppen när man drar djupa andetag. Jag har alltid gillat hösten. Det känns som om jag kan andas igen och som om allting börjar snarare än slutar, de vissnade dahliorna till trots. Hösten är hårt jobb och välförtjänta koppar med kvällste. Jag vet bara inte om jag är riktigt redo ännu.
20151006-102954.jpg

20151006-103003.jpg

Lite samarbete vore inte för mycket att önska

I dag läser jag Julias fina text om hur hon kom att engagera sig i de asylsökande. Hon halkade in på ett liknande bananskal som jag själv kom på en knapp vecka senare. Mycket i Julias text handlar om samarbete. Samarbete mellan oss som redan bor och verkar i det här landet för att göra det så humant som möjligt för de människor som kommer hit och söker hjälp. Och det ska tilläggas att polisen i Böle har jobbat många och långa kvällar för att de asylsökande ska kunna registreras och få sina processer startade så snabbt som möjligt. Det ska de ha all heder för.

Men så är det den här jävla byråkratiska sörjan som gör att det som skulle kunna vara ett relativt smidigt samarbete blir till att vi volontärer känns som en börda för polisen. För let’s face it, polisen och de finländska myndigheterna hade varit så fruktansvärt i pisset om det inte vore för volontärerna. Det är volontärerna, som med egna pengar och på sin egen fritid har stått i ur och skur utanför polishuset och på tågstationerna för att samla upp och hjälpa dem som ska registreras. Vi har sett till att hålla modet uppe på dem som väntat, inte bara i en utan i flera dagar på att ens få komma in på polisstationen för registreringen.

Som den där dagen det var strejk och inga bussar gick. Utanför polishuset fanns det säkert under dagen drygt 100 människor. Jag åkte dit en stund på kvällen. Köpte med mig mat att dela ut. Körde några av dem som hade registrerats vidare till de center de blivit anvisade. Jag skulle egentligen på födelsedagsfest, men jag skickade ett meddelande till mina vänner. ”Jag blir sen. Det här är viktigt.”

Och det är viktigt. Hur ska jag kunna sluta? Hur ska jag kunna säga till nästa familj att jag tyvärr har en fest som väntar. De måste gå. Som polisen sa till de somaliska kvinnor helt utan pengar som de skickade till Lahti (ca 50 km) en sen fredagkväll: ”Har de kunnat gå från Somalia till Böle kan de gå från Böle till Lahti”.

Egentligen är det helt sant. De hade säkert kunnat gå. Den trötta rädda mamman med sin sovande tvååring i famnen hade säkert kunnat gå de tre kilometer som ännu återstod. Den hålögde pappan som stadigt höll sin sjuåring i handen hade säkert kunnat gå. De har ju liksom inte gjort mycket annat de senaste månaderna.

Men det här handlar inte om huruvida de skulle kunna gå, utan om huruvida vi lever i ett sådant samhälle att vi tycker att det är rimligt att trötta människor på flykt ska kunna hitta genom Helsingfors virrvarr med en karta på ett främmande språk som enda vägledning. Om vi tycker att det är rimligt att människor som redan burit sina barn och sig själva i flera månader ska bära mer eller om vi är redo att lätta deras börda.

Det är vad det handlar om.

Så jag kör för det finns inget annat jag kan göra och jag kommer tillbaka dagen efter för hur skulle jag kunna låta bli. Dagen efter känner jag igen flera av människorna, särskilt de unga männen. De hann inte in dagen innan och var tvungna att komma tillbaka nästa dag. De har väntat sedan morgonen för de har inte rätt att göra något annat. De måste registreras. När klockan börjar närma sig 22 har de fortfarande inte fått komma in. De är trötta och kalla och framförallt frustrerade. En grupp på fyra har väntat utanför polishuset i två dagar. Tre av dem skickas till ett center, den fjärde till ett annat och de måste komma tillbaka nästa dag för att registreras men ingen kan garantera att de kommer in.

Så tar han fram sina sovsaker och lägger sig på det kalla golvet utanför polishuset. Jag försöker förklara för honom att han inte kan sova där. Han talar ingen engelska, men jag förstår när han räknar upp alla länder han har sovit i på senaste tiden. Det tionde landet är Finland. Han tittar mig i ögonen och säger ”no problem” och jag förstår honom så väl. För honom är det liksom det minsta problemet att behöva sova ute en natt till. Att inte få registrera sig och börja existera lagligt i landet är värre. Att de vänner han rest med från Bagdad ska skickas någon annanstans är värre.

Men vi får iväg honom och hans vänner till de center de blivit tilldelade och det värsta som händer utanför polishuset den kvällen är att soptunnorna börjar bli fulla. Tänk om vi inte varit där? Tänk om polisen i stället hade haft ett par dussin utsvultna asylsökande unga män som inte förstod vad polisen sa och som inte vill lyssna? Hur skulle en sådan kväll ha sett ut?

Jag förväntar mig ingen medalj. Ingen av oss som är där är på plats av någon annan anledning än att vi helt enkelt inte kan lämna dessa människor vind för våg. Det är inte ett sådant samhälle vi vill ha. Men vad man skulle kunna förvänta sig är lite samarbetsvilja från polisens sida. Lite ”vi uppskattar det arbete ni lägger ner”. Kanske ”vi ser vilken skillnad ni gör”.

De senaste dagarna är det betydligt färre asylsökande eftersom de flesta stoppas i Torneå, men det kommer fortfarande folk. Som det barn som väntat så länge i kylan utan att bli insläppt att hen inte längre gick att få kontakt med eller som de somaliska kvinnor som förväntades gå till Lahti en sen fredagskväll. En finsk kvinna har kört asylsökande från polisstationen till centren halva kvällen för polisen har börjat skicka folk till Vanda och det är glada 30 kilometer. Hon kommer tillbaka till polishuset. Utanför står en man som väntat på att få åka vidare i flera timmar. Kvinnan parkerar sin bil vid vägkanten. En polispatrull åker förbi och ser hennes bil. De backar upp till oss, vevar ner rutan och hojtar ”Är den där er, eller? Ni får inte stå där.” Kvinnan ber om ursäkt, hoppar i bilen och kör över till parkeringsplatserna på andra sidan vägen. Hon kliver ur bilen för att gå och möta den frusne mannen och säga att om han bara kommer med henne ska hon se till att få honom till värme och trygghet. Två poliser som står och röker utanför ingången avbryter. ”De där platserna är bara till för polisbilar, vet du. Du får inte parkera där.”

20151003-224823.jpgHär får vi inte parkera när vi plockar upp frusna, trötta människor. Ingen kan komma och säga att det inte skulle vara en principsak för det var knappast fullt.

Det är sådant jävla trams man skulle önska att vi kunde undvika.

Dagen efter lappar någon Röda korsets första-hjälps-buss som vi förvarar mat och varma kläder till de asylsökande i eftersom ett datatekniskt fel gjort ett kort uppehåll i parkeringsbetalning.

Tack för hjälpen.

Känn på min tvätt! GÖR DET!

Så, på en lite positivare sida har vi äntligen lyckats köpa en ny tvättmaskin. Den förra tvättade förvisso så skinande rent en maskin möjligen kan med vårt smutsiga vatten, men den var också så pass sällskaplig att de kom hoppande ut ur tvättrummet. Gängorna på de små tassarna under, de där som man ska kunna ställa in tvättmaskinens balans med, var inte i världen bästa skick och följaktligen blev tvättmaskin snabbt minst sagt obalanserad. Ställde man noggrant in den inför varje tvätt kunde det kanske gå, men man var tvungen att finnas till hands och vakta och tillrättavisa varje gång man skulle tvätta.

Den nya tvättmaskinen inte bara tvättar, den torkar också. Så i går kväll slängde vi i en maskin tvätt på kvällen och plockade ur den torr ur maskinen på morgonen. Det var en så fantastisk känsla att vi väckte barnen och glatt studsande vallade dem till tvättrummet där de i tur och ordning fick känna på tvätten och visa upp ett tillbörligt imponerat ansiktsuttryck.

Nu behöver vi era tummar igen!

I går kväll stod kaninungarnas bur öppen när barnen kom ut och lilla Morgana var spårlöst försvunnen. Någon timme senare hittade vi henne, inne i hönsens inhägnad. Det syntes spår i gräset av att någonting avsevärt större än en liten fluffig kanin farit runt precis där, och i mitten låg det lilla kaninfluffet kvar. I kvällsdaggen hade några sniglar redan börjat krypa upp i pälsen på henne och det tog en stund innan jag såg att hon faktiskt andades fortfarande. Kraftigt nedkyld och i chock. Så hon spenderade kvällen under Vilhos tröja, vi lagade gräs-smoothie som hon slafsade i sig och det såg lite ljusare ut. Men hon kan inte röra bakbenen som hon ska. Och nu på morgonen har hon slutat äta med sådan beslutsamhet att hon inte ens sväljer äppeljuicen jag sprutar in i munnen på henne.

Så vi är på väg till veterinären. Jag behövde i vanlig ordning inte mer än leta fram telefonnumret dit förrän jag började stortjuta.

Tummarna, hörrni. Håller ni dem för oss igen?