Vardagslivet

Vi kommer inte ut så ofta

Igår hade vi för första gången på drygt 7 år barnvakt för att kunna gå ut på tumis, jag och maken. Vi gick till Saslik och åt klassisk rysk mat tills vi knappt kunde stå. Inte spektakulärt fantastiskt gott, men mycket på tallriken (vilket är långt ifrån självklart i dagens restaurangkultur) och vällagat. Efterrätten var enorm. Den första efterrätt som vunnit över mig, om jag ska vara ärlig.
20150412-161550.jpgSedan gjorde vi huvudbonader av servetterna, så där som man gör när man inte är van vid att äta mat bland vuxna, innan vi åkte hem vid klockan 22 och somnade av utmattning.

20150412-162241.jpg

20150412-162312.jpg

Vardagslivet

Samtidigt hemma hos oss

Barnen är ute på gården och leker med sina rävar. Jag står inne och lagar mat i väntan på att de ska börja slåss eller eventuellt gadda ihop sig mot mig när jag vill att de ska in och äta. Utanför fönstret sitter Rasputin och tigger om att bli insläppt, ungefär 0.47 minuter efter att han gick ut på andra sidan.

Runt omkring mig återvänder allt till sin gilla gång, medan jag glider runt i ett vaccum.

20150410-173112.jpg

20150410-173401.jpg

Vardagslivet

Diagnos

I går fick vi så äntligen göra MRI, vilken visade att Vilho har en infektion i skelettet. Eller snarare; han har haft en infektion i skelettet. Den omedelbara faran är just nu över och Vilho svarar som alltid ”helt ok!” och gör tummen upp om man frågar hur han mår. Nästa vecka ska vi åka tillbaka för att göra en biopsi så att de kan utreda vad som orsakat infektionen. Det kan till exempel vara en bakterie, vilket i så fall skulle förklara Vilhos höga och långa feber då för några veckor sedan när han hade som ondast i foten. Så här i efterhand känns det ju inte så märkligt att han hade ont eftersom någonting höll på att lösa upp hans skelett. Såatteh. Om det är en bakterie har han gått igenom det värsta redan, och klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Infektionen kan också bero på något helt annat, och då finns det risk för att det är kroniskt och kommer att komma tillbaka eller uppstå i andra skelettdelar. Absolut värsta scenariot är att benet måste amputeras (men det är i skrivande stund alltså verkligen inte sannolikt).

Så jag skulle vilja skriva något om hur mycket hellre jag har ett barn med ett ben mindre än ett barn som jag aldrig mer får krama. Vi befinner oss alltså i en situation när en potentiell bakterie som löst upp skenbenet är en riktigt bra grej. Innan de kunde utesluta tumör vågade jag inte tänka tanken, men det han hade i foten skulle också kunna ha varit en dottertumör till någonting större och farligare i lungorna eller magen eller så. Vad de hittade på röntgen hade kunnat vara en utlöpare till något som hade tagit vårt barn ifrån oss. När jag började andas ut så var det med tanken på att jag får ha honom kvar. Han har en 2,5 cm stor skada på skenbenet, men han har ett friskt hjärta. Man behöver inte ens ett skenben. Inte egentligen. Skenben finns på det långa listan över saker man kan offra för att få Leva.

Allt det här är tankar som jag önskar att jag hade haft den fortsatta lyxen att inte behöva tänka för jag vet inte riktigt hur man kommer tillbaka. För att kunna fungera normalt måste man hålla tankar på den oändliga ocean av saker som hotar att ta ens barn borta. Börjar man tänka tanken på vad som skulle kunna hända blir man helt paralyserad. Och medan mitt barn i dag är i skolan sitter jag här hemma och försöker koncentrera mig på något annat än det här chocktillståndet jag befinner mig i. De senaste dagarna har varit så otroligt stressfyllda och eftersom jag har haft Vilho vid min sida hela tiden har jag inte fått skrika, gråta och slå folk ens i närheten av så mycket som jag hade velat. Jag har fått stänga in ångesten, men inombords har den ätit hål i min själ. Min egen själinfektion.

Nästa vecka fortsätter vi med undersökningar. Vilho ska förstås sövas inför biopsin och med tanke på hur tjusigt jag reagerade när de stack en kanyl i hans hand (”kanske det är bäst att mamma sitter där borta i hörnet för hon ser lite blek ut”) borde jag säkert undersöka deras policy beträffande att söva barnens föräldrar också.

Dessutom skulle jag vilja ta tillfället i akt och tacka alla er som hejat på. Det har betytt massor för både Vilho och mig, både att ni peppat och att ni erbjudit konkret hjälp. Till exempel är det betydligt mycket lättare att sitta på ett sjukhus en timme hemifrån när någon just sagt att de bor precis bredvid och att man kan ringa när som helst om man behöver något, även om man inte utnyttjade möjligheten. Genom bloggen har jag träffat så underbara människor som trots att vi inte känner varandra speciellt väl inte tvekar en sekund att ställa upp. I nöden prövas vännen, sägs det, och jag kan bara konstatera att jag har betydligt fler fina vänner än jag vågat hoppas!

20150410-120348.jpg
Från sjukhusets lilla presenthylla följde den här räven med oss. Den har till och med varit med Vilho in i MRI-maskinen. Himla tur att min unge inte förstod att jag hade köpt vartenda mjukisdjur från hela den där hyllan om han bara hade sagt att han ville ha dem. Förmågan att säga nej till sitt barn är som bortblåst vid prospektet att man har mycket begränsad tid att skämma bort honom, om vi säger så.

Vardagslivet

Att vara på ett sjukhus

Man får se betydligt mycket mer katastrofalt dåliga TV-program än vad en normalt funtad människa klarar.

Man får vänta i timme efter timme bland snor och slem så att den som inte var sjuk innan garanterat är det efter. Efter tre timmar vet vi fortfarande ingenting mer än igår.

Förutom att barnet hanterar när han får en kanyl i armen ungefär tusen gånger bättre än vad hans svimfärdiga, starkt illamående moder på stolen i hörnet gjorde.

Allt blir betydligt lättare om typen man umgås med alla dessa timmar är en stjärna. Och om det finns kaffe och bulle.

20150409-121807.jpg

Vardagslivet

I dag

I dag var vi på sjukhuset, jag och Vilho, och konstaterade att det dagens teknik till trots var stört omöjligt för läkare att få tag på gårdagens röntgenbilder. Således tog de nya röntgenbilder, vilka avslöjade ganska exakt samma alarmerande ingenting som gårdagens. Osteolys, som inte kan förklaras. Istället för att göra någon magnetröntgen där och då blev vi remitterade till barnsjukhuset i Helsingfors i morgon. Vad de nu hittar ska ändå behandlas där, så det verkade som den bästa planen.

Några korta tankar:

* Sällan har så många tummar och tår krampaktigt hållits i bloggosfären. Vi är stumma av tacksamhet inför ert stöd!

* När någon öppnar för risken att ens barn har en tumör eller möjligtvis en skelettinfektion får man en rent fysisk reaktion. Det är kallsvett, panik, illamående, hysterigråt och mer panik. Ingenting man försöker intala sig själv i form av lugnande intellektuella sannolikheter fungerar. Det är som att stå vid en avgrund och blicka ner i det mörkaste av mörker och fast att man vet att man rent statistiskt förmodligen inte kommer att falla får man likväl svindel.

* Mitt barn är en hjälte. Det visste jag ju redan innan, men han tar liksom allt med ett sånt lugn. Det är förmodligen förvisso för att han inte har samma katastrofala automatiska tankekedjor till ordet ”tumör” som man själv har. Men ändå. Han käkade burgare, sjöng sin favoritsång ”Best Day of My Life” och suckade lyckligt över hur bra vi haft det. Att möta världen med samma sorts uppsyn som min unge just nu har är mitt livsmål.

* Det har blåst. Massor. Det uppskattades väldigt mycket av en viss unge, men inte riktigt lika mycket som komma till Finlands största leksaksaffär. Vi var där för att köpa födelsedagspresent till hans lillasysters kommande födelsedag och jag försökte tappert låta bli att lägga hela mitt stipendium på att köpa honom allt han pekar på. Det är också en sån där reaktion man får inför horribla prospekt; man vill plötsligt lägga alla sina pengar på leksaker.

20150408-215249.jpg

Uncategorized

Hoppet

Vi sitter i bilen på en parkeringsplats, jag och Vilho. Han förklarar ivrigt att den glass han just ätit är den godaste glassen någonsin. En isglass som smakar melon och som har vad som såg ut att vara melonkärnor men som visade sig vara choklad. Sån glass tänker han alltid äta, säger han.

När Vilhos onda fot har varit svårläkt och fortfarande efter tre veckor svullen och öm beslutade vi oss för att det var dags för en läkare att titta på den. Vi har just avklarat läkarbesök och en tur till röntgen. Klart att man förtjänar glass då, liksom.

Precis innan vi hunnit lämna parkeringsplatsen ringer telefonen. Skyddat nummer. Det är läkaren vi varit hos bara en halvtimme tidigare. Han har fått Vilhos röntgenbilder. Det saknas delar av i skenbenet. Jag tittar på mitt barn som med tindrande ögon tittar tillbaka. Bästa glassen nånsin. Läkaren talar med allvarlig röst. Frågar om jag förstår. Jag är inte riktigt säker på att jag vet vad jag ska förstå. Läkaren talar om infektioner och tumörer i benet på det barn som sitter bredvid mig och nynnar en glad sång om goda glassar. Hur ska jag kunna förstå?

Det finns ingen tid att förlora, säger läkaren, men under natten finns det inga fler undersökningar att göra. Så fort sjukhuset öppnar i morgon bitti ska vi vara där, jag och Vilho, för att magnetröntga hans ben. Och allt det där som jag egentligen vet om sjukdomar och oro och tumörer och infektioner, att man inte ska hetsa upp sig i onödan utan bara ta det lugnt i väntan på utredning, det är som bortblåst när någon öppnar dörren för allt det hemska som kan hända ett barn. Det sköljer över mig som en störtflod och jag drunknar. Försöker förtvivlat hålla huvudet över ytan. Tackar läkaren. Ser på mitt barn.

Mitt underbart vackra barn som sitter där bredvid mig och undrar vad läkaren hade kommit fram till.

Jag berättar så öppet och ärligt jag kan men försöker hålla ångesten tillbaka. Information förtjänar han, men inte min panik. Vi kör hem och talar om allt och ingenting. Vilho meddelar att han någon gång skulle vilja ta en jättelång promenad. Så lång att vi måste ta med oss tält och vara borta hela natten och gå i flera dagar. Jag försöker tvinga mig själv att se en sådan promenad som en lika självklar del av vår framtid som han ser den.

Just nu vet vi ingenting mer än att något är väldigt, väldigt fel. Vi försöker att inte oroa oss, för som Vilho säger; då förlorar man bara hoppet. Världen är ett enda tumult, men samtidigt har den aldrig varit så kristallklar. Bara barnen är viktiga. Bara här och nu räknas.

Vardagslivet

Gammal på den tiden

Talade med sonen om ålder och död.

Han: Vi blir rätt gamla i vår familj.
Jag: Det verkar som det. Min farmor var ju typ 95 när hon gick bort. Minns du henne? Ni hann ju träffas.
Han: Jorå. Jag minns. 95 alltså?
Jag: Mmmm.
Han: Wow. Det är rätt mycket för vara på den tiden.

Det vill säga för kanske fem år sedan.

Uncategorized

Därför begränsar jag mina barns skärmtid

Elza Dunkels skriver i en debattartikel på SVT att skärmtid är ett förlegat begrepp och att anledningen till att vi ser Internet och dataskärmar som något skadligt för barn är att det är nytt och att all ny teknik alltid klassas som farlig. Detta bland annat på basis av en barnläkare eftersöker rekommendationer från Statens medieråd gällande hur länge små barn ska få sitta framför en skärm. Jag håller med Elsa i massor av det hon skriver. Det skapas alltför lätt hysteri kring ny tekniks skadlighet, oavsett vad det gäller. Nästan alltid handlar det om att skydda de små barnen.

Men jag tycker personligen att skärmtid är ett utmärkt begrepp och vi har begränsad skärmtid hemma. Skärmtid räknar vi som all tid som tillbringas framför en skärm, oavsett om skärmen är en TV, en dator, en pad eller en telefon. Tiden är begränsad av den enkla anledningen att barnen inte gör något annat än häckar framför en skärm om de får chansen, och jag förstår dem – jag skulle också bara vilja komma hem från jobbet, kasta mig i soffan och titta på film resten av kvällen. Men jag som, åtminstone i teorin, vuxen vet också att det inte är särskilt nyttigt för kroppen att ge efter för den där viljan. Jag vet att det är förunderligt svårt att ta sig upp ur soffan när man väl parkerat sig där. Jag förstår att barnen blir fast. Det blir jag också. Hade det inte varit för det där som brukar kallas för vuxenvärlden hade inte jag heller någonsin kommit upp igen.

Så när jag begränsar skärmtiden är det inte för att jag är rädd för skärmens effekter utan för att jag tycker att det är nyttigt för barn (och vuxna) att göra andra saker ibland. En del väldigt regniga dagar i slutet av väldigt tunga veckor kan barnen få betydligt mer skärmtid (säkert närmare 6 tim – så sue me) än vad vi egentligen kommit överens om (2 tim). Andra dagar blir det kanske lite mindre (fast det är ovanligt). Om sonen kommit överens med en kompis om att det ska träffas i Growtopia för att byta några artefakter fast det inte är speltid så brukar jag tillåta det. Barnen umgås trots allt via Internet på ett sätt som vi inte gjorde när vi var små (av förklarliga skäl) och via skärmen når man i dag inte bara spel utan böcker, vänner och all världens kunskap. Dessutom finns det spel som kräver fysisk aktivitet – att man ska dansa, hoppa och så vidare.

Sedan är det det ständiga tjatet om att inte använda skärmen som barnvakt. Innan jag fick barn tyckte jag att det var en självklarhet (jag skulle också börja måla akvarell medan babyn sov – ni hör ju själva) att barn inte skulle sitta framför en skärm. Nu förstår jag att skärmen kan vara lösningen för att få en timmes andrum för synnerligen trötta, heltidsarbetande föräldrar. Bara en sån sak som att låta barnen spela spel på paden så att man får städa i köket helt ostört. Det är lyx. Jag tänker därför inte skämmas det minsta för att jag tar chansen att göra andra saker medan barnen har skärmtid. Jag tänker heller inte skämmas för att de ibland får lite mer skärmtid bara för att jag vill göra färdigt det jag sysslar med. Jag skäms faktiskt inte ens för att barnen tittar sjukt mycket på film på helgmorgnar och att jag därför kan sova till klockan 10. När jag vaknar, utvilad och redo, och går in till dem där de ligger ihopkurade under samma täcke i den enas säng och högt skrattar åt Pacman, så är jag övertygad om att det ger oss en bättre dag än om jag skulle gått upp tre timmar tidigare och lagt pussel eller vad folk nu gör vid den tiden en lördagmorgon.

Men jo, i allmänhet har barnen begränsad skärmtid. Jag tänker nämligen att det inte är bra med för mycket av någonting när det gäller barn och skärmar är en sån sak som det väldigt lätt blir alldeles för mycket av om man inte på något vis begränsar det. Inte för att skärmar är av ondo, utan för att även andra saker är bra.