Arkiv | februari 2015

”Slår du inte på folk som redan ligger?”

En politiker i Uppsala, Stefan Hanna (C), tycker att man inte ska kunna få fullt bidrag eller full sjukersättning om man till exempel är fet och inte vill gå på behandling. Sällan har en journalists följdfråga varit mer rakt på sak än när Mikael Bondesson därefter undrar

”Slår du inte på folk som redan ligger?”

Hanna tycker förstås inte att han gör det, utan att det främst är ”vänstervridna människor som hugger på sånt här” och att man kan göra viktiga besparingar som ska återinvesteras i rehabilitering. Hanna vill kämpa för bättre hälsa och vägrar låta sig tystas. Hanna är också trött på ”fega politiker som inte vågar öppet och respektfullt debattera de stora samhällsutmaningarna”.

Och ja. Det råder väl ingen som helst tvekan om att övervikt är ett betydande samhällsproblem. Men det var länge sedan jag blev så innerligt förbannad som när jag läser om hur Hanna resonerar. Han menar nämligen att det är rätt av samhället att ställa krav – precis på samma sätt som föräldrar gör på barn.

Ledsen att vara den som säger det, men det där är inte ett respektfullt sätt att lyfta samhällsproblem. Att omyndigförklara personer som är överviktiga och jämföra dem med barn som ska läxas upp i sitt oförstånd är inte respektfullt. Det finns en enorm mängd anledningar till fetma men bristande intelligens är inte en av dem. Dessutom finns det mängder av människor som de facto inte kan uppfylla vårt sneda samhälles syn på hur en sund kropp ska se ut, men som likväl är sunda – eller som är sjuka av någonting helt annat än sin övervikt.

Hur hade Hanna tänkt sig att man skulle straffa rätt sorts överviktiga? Fetma kan vara orsaken till sjukdomen och därmed anledningen till att man behöver bidrag, men det kan också vara en helt oberoende faktor. Eller vill Hanna stå och väga folk för att se vem som är värdig samhällets hjälp och vem som får skylla sig själv att de faller utanför systemet?

 

 

Om ni trodde semlewraps var helgerån

I dag bakade jag i vanlig ordning semlor, som sig bör. Lite extra hardcore i år eftersom jag istället för mandelmassa mortlade oskalad mandel och farinsocker med en gnutta mjölk. Kalasgott!

20150217-214417.jpg

Men så måste vi tyvärr tala om betydligt tråkigare saker, nämligen finländarnas hädiska inställning till semlor. Att de kostar skjortan hade jag kunnat acceptera om det inte var för att finländarna tror att man fyller en semla i tonsurstil under 3 cm tjockt lock. Vafalls!?

20150217-214800.jpg

Nu kanske ni trodde att det inte kunde bli värre. Lutat er tillbaka, lätt kallsvettiga, och trott att ni sett det värsta. Det har ni inte. Enter: syltfyllda semlelängden. I don’t even.
20150217-222950.jpg

Lite om ungdomsarbete och regnbågar

I Esbo har man skapat en träffpunkt för regnbågsunga. Sannfinländarnas Mika Niiko tycker att det är olämpligt. Som jag har förstått det beror hans invändningar, samt de invändningar som finns under själva artikeln, på framförallt två saker.

1: Träffpunkten är riktad mot personer i åldern 13-29 och det är ett för stort åldersgap.

2: Tonåringar borde inte vistas i regnbågsmiljöer för de är lättpåverkade.

Det är klart att de här två invändningarna kan tyckas förnuftiga, om man inte har en aning om vad det handlar om att vara regnbågsung, men man behöver inte lyssna särskilt länge på dem det faktiskt berör för att förstå det absurda i invändningarna.

För det första handlar hlbtiq inte först och främst om sex, utan om identitet – man ska inte låta sig luras av begreppet ”sexuell minoritet”. Det är därför inte så att trettonåringar ska lära sig om sex av 29-åringar, utan få möta andra som bär på liknande existentiella funderingar att ventilera dessa med.

För det andra blir man inte hlbtiq för att någon har berättat för en hur kul det är utan för att man föds sådan – precis på samma sätt som folk föds hetero. Att föra diskussioner om identitet och sexualitet med ungdomar kommer alltså inte att omvända någon åt något håll. Inriktningen är liksom redan klar.

För det tredje är hlbtiq-unga i en mycket utsatt position. Risken att bli utsatt för våld är mångdubblad och självmordsfrekvensen skrämmande. När Mika Niikko talar om att dessa ungdomar är i en utsatt position menar han dock att de yngre kan manipuleras av de äldre, trots att all statistik tyder på att det största hotet inte finns inom regnbågscommunity utan kommer från hatiska heteron.

I Yles artikel hänvisas Niikkos åsikter till som fientliga mot homosexuella och många i kommentarerna försvarar honom med att de minsann inte ser något fientligt i hans inlägg. Eftersom det verkar svårt för somliga att hitta det tog jag mig friheten att kopiera in det här (min översättning):

”Homoism förekommer på TV och i tidningar som ett fenomen som vinner sympati. Å andra sidan är människor trötta på hela ämnet, vilket är homofieringens förespråkares mål. När den stora massan har tystnat kan de i lugn och ro öka sina krav tills de har förstört homofobin med rötterna och byggt ett homovänligt idealsamhälle i Finland.

[…] I Finland lider man inte av homorädsla eller hatar homosexuella. Snarare börjar det likna heterofobi.”

Personligen tycker jag att det här talar för sig själv. Han tror alltså att Finland håller på att homofieras (HAHAHAHAHA) om den stora massan inte står upp för att stoppa det och han uppmanar alla att mota (homo)Olle i grind. Så väldigt mycket fientligare än så kan det knappast bli om man vill försöka bibehålla någon sorts putsad fasad.

Niikko avslutar sedan sitt blogginlägg med att visa sin okunskap inför hlbtiq, genom att påpeka att inget skattefinansierat ungdomsarbete ska tvångsmata ungdomarna med ideologi. Jag kan inte säga det här tydligt nog: det är inte en ideologi att vara hlbtiq. Det är inte ett val. Och att låta ungdomar som kämpar med sin identitet och sig själva, mot somliga politikers enfald och samhällets fördomar, på fullkomligt frivillig basis träffa andra i liknande situation är inte manipulation. Det är just den sortens stöd som kommer att ge samhället fler skattebetalande harmoniska vuxna i framtiden.

Kurios: Det är med flit jag inte länkar till hans blogg. Googla det om det känns viktigt.

 

Om varför modern romantik tar död på historisk kärlek

Jag hymlar inte. Det här är ett inlägg baserat på att jag läst för mycket Jane Austen. Det här är också ett inlägg som fullkomligt kommer att förstöra Persuasion för den som inte sett filmen (2007) samt avslöja avgörande detaljer för er som inte läst boken. Känn er varnade. Ok?

Ok.

Here goes.

Persuasion handlar om Anne Elliot, mellandotter till baronetten Sir Walter Elliot, och hennes odödliga kärlek till Captain Wentworth. Anne och Captain Wentworth var nämligen förälskade i varandra men han ansågs inte värdig henne och fick därför ge sig av. Åtta år senare återvänder han till England och hennes trakter, rik och fortfarande singel. Så långt överensstämmer boken och filmen, men likheterna slutar ungefär där. Och allt det som är vackert, tidstypiskt och skört får en bisarr Hollywoodtouch och dör.

Först kanske de positiva sakerna. Färgerna är fina. Huvudrollsinnehavarna Sally Hawkins och Rupert Penry-Jones (shit you not) är briljanta.

Men de andra karaktärerna är bara konstig. Varför gör de så att Annes yngre syster framstår som en clown (hon har ett minspel och en intonation som hämtad ur Saturday Night Live)? Varför springer Annes far och äldre syster till Lady Dalrymple när hon anländer? Varför äter den äldre systern jordgubbar som om hon inte vet hur man äter? Varför framställs Annes familj som missanpassade tragikomiska töntar?

I boken är de nämligen långt ifrån. Visst, den yngre systern är otroligt irriterande men hon är det via dialog, inte via miner och intonation. Hela Annes familj är dessutom körd till ruinens brant av att fadern i allt prioriterar att framstå i all den glans en man av hans status förtjänar. Den äldre systern är en spegelbild av sin far, där utseende och börd är det absolut viktigaste. De är ytliga och hade varit tragikomiska i vår tid, ja, men det finns ingenting i boken som antyder att de inte passade mycket väl in i engelskt 1800-tals överklassmiljö och att de visste hur man skulle föra sig där.

Filmen innehåller också ett par scener som bara är förbryllande i sin desperation att rama in något dramaturgiskt viktigt. Som när Captain Wentworth möter sin vän Captain Harville på piren i Lyme. I storm. Det finns väl för fan ingen som stämmer ett möte med någon på en pir i storm?


”Ska vi träffas och prata igenom lite grejer?” ”Sure, vi kan väl ses på piren? Man tänker så bra när man nästan dras bort av vågorna.”

Och så scenen i slutet när de har förstått alla missförstånd (som inte fanns i boken) och ska kyssa varandra. Jag gillar utdragna kysscener. Jag gillar tårfyllda ögon och darrande underläppar. Men det här är bara för mycket. Det tar för lång tid. Och framförallt: de är inte ens förlovade med varandra och kan inte stå mitt på en gata och kyssas! Austen skulle skämmas över Anne om hon betedde sig på det viset!

Här är det fortfarande 3,27 min kvar innan deras läppar möts.

Kanske är det just det där som stör mig mest genom hela filmen. Jane Austen har skapat ett fantastiskt kvinnoöde som – fram till det lyckliga slutet – säkerligen delades av mängder av kvinnor. Anne uthärdar allt. Hon låter sig övertalas (därav titeln, gott folk) till konstant anpassning men utan att förändras. Hon gör vad som krävs och kan tyckas alltför lättpåverkad, men i själva verket är hennes karaktär – hennes inre – trofast och starkt. Det här är vad boken kretsar kring. Hur kvinnor kan verka svaga, men hur de är starka i sin kärlek. Austen sammanfattar det i en lysande dialog mellan Anne och Captain Harville. De samtalar angående kärlek när Anne säger:

”Yes. We certainly do not forget you as soon as you forget us. It is, perhaps, our fate rather than our merit. We cannot help ourselves. We live at home, quite, confined, and our feelings prey upon us. You are forced to exertion. You have always a profession, pursuits, business of some sort or other, to take you back into the world immediately, and continual occupation and change soon weaken impression.”

När hon föreslår att det ligger i mannens natur att lättare glömma kärleken svarar Captain Harville:

”No, no, it is not man’s nature. I will not allow it to be more man’s nature than woman’s to be inconstant and forget those they do love, or have loved. I believe the reverse. I believe in a true analogy between our bodily frames and our mental; and that as our bodies are the strongest, so are our feelings; capacle of bearing most rough usage, and riding out the heaviest weather.”

Captain Harville vill sedan bevisa sin poäng och säger:

”But let me observe that all histories are against you – all stories, prose and verse. […] I could bring you fifty quotations in a moment on my side the argument, and I do not think I ever opened a book in my life which had not something to say upon woman’s inconstancy. Songs and proverbs all talk of woman’s fickleness. But perhaps you will say, these were all written by men.”
”Perhaps I shall. Yes, yes, if you please, no reference to examples in books. Men have had every advantage of us in telling their own story. Education has been theirs in so much higher a degree; the pen has been in their hands. I will not allow books to prove anything.”

I filmen sker den här dialogen mellan Captain Bentwick och Anne när de sitter och äter, och får sålunda en dimension av nutida feminism som den inte har i boken. I boken följs nämligen Annes anmärkning av en lysande utläggning från Captain Harville om hur det är att vara man:

”Ah!” cried Captain Harville, in a tone of strong feeling, ”if I could but make you comprehend what a man suffers when he takes a last look at his wife and children, and watches the boat, that he has sent them off in, as long as it is in sight, and then turns away and says ‘God knows whether we ever meet again!’ And then, if I could convey to you the glow of his soul when he does see them again […]”

Det är en dialog om den smärta separation orsakar, och som både män och kvinnor kan känna. Det är ett sätt att beskriva styrkan i Anne, men inte som en feministisk förebild utan som en trofast kvinna. I boken är den här dialogen helt avgörande. Anne tror inte att Captain Wentworth har hört hennes ord, men det har han och därför lämnar han henne ett brev där han ber henne om ett tecken ifall hennes känslor är oförändrade och hon fortfarande älskar honom.

Och det är klart hon älskar honom. Hon kan knappt bärga sig tills hon får chansen att ge honom tecknet på att hon inte förändrats och Anne måste till slut ursäkta sig från sitt sällskap och försöka uppsöka lite enskildhet för att kunna hantera sina känslor och utåt verka oberörd inför de andra. Hon blir först irriterad när sällskapet beslutar sig för att stanna hos henne eftersom hon mår dåligt, och när hon vill gå hem går hennes svåger med henne för att hon inte ska behöva vara själv (ovetande om att det är just vad hon vill). På vägen möter de Captain Wentworth och när svågern ber honom följa henne hem får de för första gången en verklig chans att tala ostört.

I filmen får Anne mycket riktigt Captain Wentworths brev, och tränger sig därefter igenom högen av släktingar som står i tamburen (vem fan möttes i tamburen på den tiden, hallå?!) för att springa efter honom ut på gatan. Och hon springer och springer och springer tills jag blir andfådd av att titta på. Till slut möter hon honom och de gör fem-minuters-darrande-läpp-kyss-scenen mitt ute på gatan.

Hela grejen är dock att Anne Elliot aldrig drar uppmärksamheten till sig. Att hon gör vad man bör göra. Att hon är lugn, stilla och bidande. Hon skulle aldrig springa. Ingen fin dam sprang efter karlar – ens sådana som såg ut som Captain Wentworth – längs gatorna i Regency England. Det vore inte romantiskt. Det vore skandalöst.

Deras kärlek, deras längtan och det fantastiska i hur de övervinner alla hinder kan inte förstås annat än mot den korrekta historiska bakgrunden. Hennes stilla acceptans av sin situation, övertalningen och styrkan i trofastheten blir bara blaj om det hade varit ok att helt bokstavligt springa efter män. Varför ska hon sitta och pinas och lipa inne på sin kammare om allt hon behövt göra var att söka upp honom? Det ljuvliga med Austens berättelser är ju hur folk i en tid då ingen sa vad de menade till slut kunde förstå varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Austens hjältinnor spelar med i tidens spel och hittar kärleken ändå.

Och så en sista aspekt som störde skiten ur mig. Eftersom Sir Walter Elliot bara hade döttrar skulle deras vackra gård gå i arv till Annes kusin, Mr Elliot. I filmen ser man omedelbart att det är en skurk.

Skurk.

I boken är det inte alls lika uppenbart. Han beter sig exemplariskt och det är bara Anne som inte känner sig bekväm med sättet han nästlar sig in i familjen på. I filmen möter Anne sin gamla kompis änkan Mrs Smith när Anne är ute och springer på jakt efter Wentworth (för tydligen är reumatiska änkor också ute och springer just då, pffft). Mrs Smith säger att Mr Elliot är en skurk för att han har tänkt gifta sig med Anne och ta en älskarinna. Som att det att en man hade utomäktenskapligt sex var det värsta som kunde hända i Regency England. I don’t even.

I boken var Mr Elliots skurkaktighet baserad på att han varit vän med Mrs Smiths make men varken hjälpt maken eller sedan änkan när deras ekonomiska situation sket sig. Det, och det faktum att han mest var ute efter en titel – inte faktiskt ville vårda familjens goda namn. En jätteskurk med den tidens mått mätt och en skitstövel hur man än ser det.

Filmen avslutas med att Anne och Captain Wentworth dansar på gräsmattan utanför hennes barndomshem som han införskaffat (pyttsan heller). Slowdansar i slutet gör man i Hollywod-filmer. I början av 1800-talet, när Anne skulle ha levat, slowdansade man inte. Man pardansade inte ens (först vid mitten av århundradet började det bli ens lite accepterat att hålla någon så nära när man dansade) och den naturliga stance de förälskade tar skulle ha varit allt annat än naturlig för dem. Vi känner igen det som tecken på lycka. De skulle inte ha känt igen det som något annat än skandalöst vaggande.

”Vad gör du?” ”Jag vet inte, jag uppfann det nu.”

Ok. That’s it. Jag skulle kunna lyfta upp ett glatt dussin fler tvivelaktiga saker, men jag låter bli. Det är ju inte ert fel att jag är arbetsskadad. Men det jag vill ha sagt är det följande:

Vi tror att kärlek ser ut på ett visst sätt. Att kärlek följer vissa mönster. Att starka kvinnokaraktärer måste vara utåtagerande och ta sitt öde i egna händer. Och det här gör mig så innerligt trött. Inte ens när en författarinna som Jane Austen ger oss alla möjligheter i världen att omvärdera vår syn på både kärlek och starka kvinnor så lyssnas det. Allt ska med våld in i samma gamla (nya) mall. Historiska perspektiv, gott folk. Det behövs överallt, men kanske framförallt när man skapar historiska drama. Det är en konst att kunna ta till vara på det tidlösa i kärleken och ge den en historisk kontext.

 En man med polisonger är dock alltid rätt.

Solnedgång och pulkaåkning

Det finns tillräckligt med perfekt frusen snö på fälten för att göra åkern nere i dalen till en förstklassig pulkabacke. I solens sista strålar susade barnen betydligt snabbare än vad deras ömma moder kände sig bekväm med nedför backen. Härlig dag!

20150215-221734.jpg

20150215-221745.jpg

20150215-221751.jpg

20150215-221805.jpg

 

Slentrianrasismen

Jag får ofta frågan om ifall jag tycker att det finns några skillnader mellan Finland och Sverige. Det finns förstås mängder, de flesta rätt obetydliga men så finns det sådana som verkligen sticker ut. Som när jag bläddrar igenom fredagens Hufvudstadsbladet och läser en filmrecension av en egentligen mycket bra recensent som den här gången har valt att formulera sig så här:

20150215-161700.jpg

Det här skulle aldrig flyga i Sverige. Aldrig. Och inte för att Sverige är så himla PK att man inte får skriva ut vad man tycker, utan för att folk i Sverige har funderat över begrepp som intersektionalitet och rasism så länge att man helt enkelt inte släpper igenom slentrianrasism av den här kalibern. Begreppen ”negroida rötter” och ”rasbarriärer” betyder nämligen ingenting om man inte anser att det finns en negroid ras som bär på något essentiellt avvikande. Begreppen får innebörd endast genom rasbiologiskt tänkande. Det här är viktigt. Det är alltså inte bara en fråga om att uttrycken är kränkande, de är också fullkomligt intetsägande.

Och jag känner inte recensenten personligen, men jag misstänker att hen inte menade något illa (vilket är anledningen till varför jag inte skriver ut namnet). Det borde dock, på Finlands största svenskspråkiga tidning, finnas tillräckligt många granskande ögon för att sådant här inte ska slinka igenom. Journalism borde också, kan man tycka, bedrivas i en sådan sorts miljö att den som är på väg att skriva negroida vadsomhelst stannar upp och ifrågasätter sitt ordval.

 

 

Lite om doktorandens verklighet och om kärleken till ett arbetsrum

Jag har varit doktorand vid Helsingfors universitet i flera år nu. Under dessa år har jag på heltid arbetat med min avhandling, varit på konferenser både inom och utom landet, arrangerat konferenser, publicerat, undervisat och föreläst. Jag har gjort allt vad som förväntas av en doktorand och lite till.

Men jag var en av de doktorander som började precis när universitetet påbörjade omformningen av doktorandernas status. Jag var en av dem som fastnade i det limbo som uppstod när doktorander inte längre skulle vara en del av forskarna utan en del av studenterna och därför hamnade någonstans mitt emellan. För mig personligen har den största förlusten varit att jag inte ens har rätt att hyra ett arbetsrum från universitetet, trots att jag har finansiering och trots att det står rum tomma. Att arbeta hemifrån när man har två små barn är en bra dag bara en stor utmaning. Under somrar, jular och helger är det stört omöjligt.

Genom en av mina fantastiska vänner fick jag så möjligheten att – helt oberoende av universitetet – hyra ett arbetsrum i stan. Först tvekade jag. Hyran är förvisso mycket förmånlig, men den är likväl en extra utgift. Och skulle det verkligen hjälpa mig att sitta ensam i ett rum i stan istället för ensam i ett rum hemma?

Det här rummet är dock guld värt. Ett rum som är till för arbete, där varken disk, tvätt eller hungriga barn kan störa. Ett rum som inte kvällar och helger fungerar som TV-rum och därför på måndag är täckt av chips. Ett rum med ett bord där de saker jag lägger kvar finns kvar i samma ordning nästa gång jag kommer dit.

Det är ren och skär lycka! Det här är precis vad jag behöver!

Jag kan för mitt liv inte förstå universitetets linje angående arbetsrum, och särskilt inte då man samtidigt försöker stressa oss att bli färdiga snabbare. Egentligen handlar det inte bara om det som jag nu lyckats hyra in mig på själv – ett eget ställe att faktiskt arbeta effektivt på – utan om att doktoranderna stängs ute från de akademiska sammanhang som de borde tränas inför. Avhandlingar kan inte skrivas i vakuum. Avhandlingar måste skrivas i en vetenskaplig kontext. Och visst kan man råda bot på ensamheten till viss del, genom att åka på konferenser, delta i seminarium och hyra sig ett arbetsrum, men bäst vetenskap bedrivs förstås på universiteten – även rent fysiskt.

Att ha kollegor att be om råd. Att ha tillgång till interna nätverk – både socialt och de som innehåller artiklar och tidskrifter man bara kommer åt inom unis nätverk. Att på allvar få känna att det arbete man lägger ner på forskningen faktiskt är viktigt, för vi doktorander bedriver inte (bara) studier – vi producerar ny kunskap.

På tal om ny kunskap: Inser att en kaffebryggare måste införskaffas hit, till mitt nya rum. Så här på eftermiddagen hänger huvudet oroväckande nära tangentbordet.

Och tårta. Tårta behövs. Men så är det ju alltid.

20150213-151319.jpg

Långt tillbaka på medeltiden

Ni vet hur man ibland säger att något var på medeltiden för att säga att det hände för riktigt, riktigt länge sedan? Så, hur gjorde folk som faktiskt (lyckligt ovetande) levde på medeltiden när de ville understryka att något hänt för länge sedan? Jo, så här:

Året är 1413 och Sten Haraldsson Gren har kommit till tinget för att lämna fram klagomål om att en viss Esbjörn Djäken har hävdat att borgen Ål (där slottet Grensholm ligger nu) skulle höra till kungen. För att lösa konflikten fick åldermän och 12 av traktens betrodda män – en nämnd – rannsaka frågan. Därefter

”witnadho oc sworo [de] at Aal war alder kunungx tridhiung oc at kronan enghin ræth thær til hafdhe, vthan hafwer warit aff heedhnom høøs herra ægha oc fæelst”

”vittnade och svor [de] att Ål aldrig var kungens treding och att kronan inte hade någon rätt därtill, utan [det] har sedan hedenhös varit ägt av en herre och frälsegods”

hedenhos

Inför denna kraftfulla bevisning dömdes Ål till fortsatt frälse och Sten Haraldsson fick rätt.

(Hela urkunden, SDHK 18152, finns att läsa här!)

 

 

Den gången jag gjorde sushi

Lagade sushi till barnen i kväll. Vilho föredrar sin i form av kycklingspett och ris. Tilda slevade i sig alla sina med hjälp av de nya pinnarna. Och när jag sa till ungarna att äta långsammare fick jag höra att det minsann inte går när det är så god mat.

Joråsåatteh. Ibland händer det.

20150211-222616.jpg

20150211-222632.jpg