Som ni vet hade Tildas förskola ett samarbete med församlingen då de skulle göra ett konstprojekt kring psalmen ”Jag lyfter ögat mot himlen”. I går var avslutningen på det projektet och jag tänkte därför att det här skulle vara ett ypperligt tillfälle att rent konkret tala om det där med gränser. Mina utgångspunkter är att 1) alla barn oavsett religion måste känna sig välkomna i ett skolsystem som är obligatoriskt och 2) alla barn bör få kännedom om de kristna traditioner vårt samhälle alltjämt är uppbyggt kring.
Jag skulle därför vilja börja med att säga att jag tycker att Tildas förskola har gjort ett imponerande bra jobb här. De lät barnen själva diskutera kring psalmen och vad den innebär. Barnen hade talat om att knäppa sina händer vilket hade lett till en diskussion om när det är bra att kunna få hålla någon i handen. Konstverket, vilket påminner en smula om Beaker, består av barnens händer som ett höstträd. Runt stammen har barnen själva skrivit lappar med förslag på när man behöver en hand att hålla i, som till exempel ”när man är kär”, ”på en begravning” eller ”när man är ute och går med pappa och hundarna på kvällen”. Det blev inte gudligt – det blev mänskligt.
So far, so go(o)d.
I går kväll var det alltså vernissage i kyrkan. Vi var kanske 20 familjer på plats. Först var jag förvånad över att det var så många som jag inte kände igen men sedan gick det upp för mig att det var en vernissage för alla förskolor i hela kommunen. Det rör sig alltså om minst 6 st förskolor. Då är 20 familjer patetiskt dålig närvaro. Jag antar att många familjer hade problem med tiden. Klockan 18 en onsdag har barnfamiljer i allmänhet rätt mycket program. Jag antar också att många familjer blev avskräckta av hela kyrkgrejen och jag förstår det. Jag som var på plats kan säga att de hade all anledning att vara det.
Vernissagen öppnades nämligen med att psalmen sjöngs (vilket är helt ok, förutom att den sjöngs med finlandssvensk tonsättning i dur istället för den i moll som jag verkligen gillar – men petitess) och därefter talade prästen om Vår Gud Fader i Himlen, om hur Han Ser Oss och Älskar Oss och om Guds Hus och så vidare. Sedan skulle vi alla be.
Här någonstans vaknade rebellen i mig och jag var oroväckande nära att ta min dotter i handen och protestmarschera ut. Så tänkte jag att det säkert rimmar illa med samtalet jag hade med Tilda om hur man, om man är i kyrkan, måste respektera att det finns dem som anser det vara just Guds Hus och som tror.
Grejen är att den här konstutställningen var viktig för Tilda. Hon var, med all rätta, synnerligen stolt över vad de hade åstadkommit. Jag ville ta henne dit för hennes skull, för att hon skulle kunna få visa var hon arbetat med, visa kyrkan som hon tyckte så mycket om och för att ge det hela en ärlig chans. Jag var inte där för Guds skull. Jag var där för mitt barn.
Kyrkan hade här en fantastisk möjlighet att finnas till som resurs i samhället, som en samtida mötesplats och som historiskt monument. Man hade, från kyrkans sida, kunnat ha förtröstan i att Gud ser oss alla och låtit bli att påpeka det. Man hade kunnat vila i vissheten att Gud alltid är närvarande och inte predika om det. Man hade kunnat lita på att Gud gör sin grej och låta oss som var där för våra barn göra vår.
För i sanningens namn kände jag mig fångad. Det kändes fel att som icke kristen sitta i kyrkbänken och lyssna på hur Gud Skapade Oss och se på när de andra bad. Det hade känts fel att låta mina kristendomsaversioner gå ut över mitt barn och inte åka alls. Hur jag än gjorde fanns det ingen rätt väg att gå. Det är en väldigt obehaglig känsla. Och man kan ju alltid argumentera för att man förstås inte behöver be när alla andra gör det men jag skulle vilja vända på det och säga att man behöver inte organisera bön bara för att det råkar finnas folk i kyrkbänkarna. Allt handlar om vad man vill göra. Vill man organisera en kort andakt för barnfamiljer? Fine, be och tala om Gud. Vill man göra ett samarbete med förskolan där enda chansen att få se resultatet är att gå till kyrkan? Håll det på en kulturell nivå och lita på att Gud berör dem som ännu går att rädda.
Personligen blev jag mest lack.
Kuriosa: Till kyrkobyggnadens försvar ska sägas att den är helt otroligt vacker.
Hit och dit och tillbaka igen 
Ursäkta en idiot som tycks ha tappat barnasinnet nånstans men vad gör de förvirrat stirrande Beakerögonen i mitten? Hoppas vid allt heligt att det inte är där Gud kommer in i bilden…
Jag är själv kristen men håller helt med dig i vad du skriver. Är faktiskt glad att vi i Sverige allt mer lämnar ”religiös påverkan av barn” (och föräldrar) bakom oss. När det gäller förskola och skola skall alla kunna delta utan att känna sig trängda, utanför, icke delaktiga eller pådyvlade något. Hade jag haft barn och varit i din situation så skulle också jag ha blivit arg. ”Allt har sin tid”.
Hehe! Jag tror att Beakerögonen symboliserar att barnen kände att det var viktigt att bli sedda. Att göra ögon är ju inte alldeles enkelt. Som synes. 🙂
Ojoj, ingen lätt situation. Den lilla rebellen i mig hade nog haft väääldigt jobbigt med denna situation. Våra har ju inte varit till någon kyrka, förutom den äldsta (och en gång var vi in i en korridor i kyrkans tambur för att hämta ballonger!) Nej. Allt i detta känns fel, förutom då tankarna barnen själva kommit fram med.
Tack Gode Gud har vi ingen religiös (vad jag vet om, heh) på jobbet. Har redan lite svårt att hålla tyst då de tar influenssavaccin och tror sig hållas friska i vinter. Ööh, vi jobbar på dagis. 😀
🙂
Det blev en väldig kollision mellan kyrkans förväntningar och dina. Det är alltid trist när man inte är på samma spår. Prästen skulle tänkt sig för. Helt klart, Men samtidigt så låter det ändå som ett sunt budskap. Om kärlek och inte om dom. Det kunde ha blivit bra mycket värre. Vilket jag är glad att det inte blev.
Men det kristna budskapet finns runt om oss. Vi kan försöka tysta det eller välja att förhålla oss till det. Precis som så mycket annat som påverkar oss. Och våra barn.
Jag förstår vad du menar med att det är sunt budskap och jag håller alldeles med om att budskapet kunde ha varit betydligt värre. Problemet var att vi förväntades utöva religion. Det lämpar sig inte i samarbete med skolan.
Vi lät bli att komma o se på sonens grupps verk (som han dessutom inte var med o göra för han hör int till kyrkan) just för att det var I kyrkan. Församlingshem ok. Kyrka nej. Btw din twittandet om det här har väckt discussion på en epostlista jag är med. Bra diskussion.
Skönt att det blev bra diskussion! Jag inser ju att det här är ett känsligt ämnet.
Man vill så väl, men det blir ändå så lätt fel, för att man av gammal vana gör som man alltid har gjort. Tycker också att de (hör själv till dem) som på olika sätt jobbar i kyrkan kunde lita lite mer på att Gud ser oss och sköter sitt utan beskäftiga pekpinnar.