I dag har man här i Finland firat Svenska dagen. I princip alla diskussioner jag hört och sett om firandet har att göra med språk som om det viktigaste som de nästan 600 år Finland var en del av Sverige resulterade i var att 6 % av befolkning fortfarande har svenska som modersmål. Det är inte konstigt om folk förundras över det här med Svenska dagen då.
Historielösheten är total.
Och visst, det är ju vanskligt att spekulera i hur det hade varit om det som varit inte varit men i det här fallet känns det väldigt berättigat för ursäkta mig nu men det svenska språket är kanske det minst viktiga av alla de saker som kom av Finlands samhörighet med Sverige. När man firar Svenska dagen borde man istället för att tänka ”språk” tänka ”västerländsk kulturkrets” för det är vad det handlar om. Genom Sverige anslöts Finland till den västerländska kulturkretsen.
Finland blev ett land med ett västerländskt rättssystem, där principer om rättstrygghet och likvärdighet inför lagen råder. Utformningen av lagarna härrör från de medeltida lagarna, införda i Finland på 1300-talet. Domstolarnas utformning och systemet med att överklaga till en högre instans är även det ett arv från Sverige.
Finland fick ett samhälle som förvisso har klasser, men som hade och har betydligt mindre klasskillnader än till exempel Ryssland. I Finland fanns det inga livegna bönder – bönder som inte ens ägde sig själva. Bönderna i Finland, liksom bönderna i Sverige, ägde och äger sig själva och i allmänhet även jorden de brukade. I Ryssland upphörde livegenskapen 1861.
Finland står för mänskliga rättigheter, för allas lika värde och för demokrati. Det är kulturella värden som kommer från den västerländska kulturkretsen, även om de förstås inte är unika för den.
Finland värderar också god arbetsmoral och god utbildning för alla. Man är emot korruption och att få saker man inte förtjänar. Det är aspekter som hör samman med lutheranismen, som infördes i Finland på 1500-talet, och med 1600-talet naturvetenskapliga revolution samt 1700-talets upplysning.
Sedan har vi förstås kalendern, tideräkningen och helgdagarna, för att inte tala om alfabetet. Men poängen kanske är klar ändå.
Och jag säger inte att Finland liksom skulle stå i något slags tacksamhetsskuld till Sverige för alla de här grejerna. Nej, det är finska folket – oavsett språk – som tillsammans upprätthåller värdena och systemen och de har bara sig själva att tacka för det. Men däremot ska man veta varifrån man kommer. Vet man inte varifrån man kommer är det nämligen väldigt svårt att se vart man är på väg. Folktinget menar att ”finlandssvenskarna ser dagen som en symbol för” deras ”rätt att tala svenska i Finland”. De hävdar också att att Svenska dagen är en ”nationell festdag” där det ”tvåspråkiga och gemensamma fosterlandet Finland hyllas”. Vill man på riktigt ha förståelse för varför svenskan hör hemma i Finland borde man lägga mer krut på det sistnämnda. Svenska språket i Finland är nämligen egentligen inte alls en språkfråga.
Hit och dit och tillbaka igen 