Arkiv | juni 2014

Molntydaren

Nu är ju inte jag någon expert eller så, men jag är ganska säker på att det här är vad som kallas regntunga skyar.

20140616-162933.jpg

Försmak av tonåren

Sonen vaknade vid klockan 11 och värmde sig en mikropizza till frukost innan han satte sig framför datorn. Tur att våra försök att inruta nyttiga vanor kan fortsätta i ytterligare några år.

20140616-121716.jpg

Om levande och döda fåglar.

De kycklingar vi hade köpt för att kunna få ägg är med största sannolikhet tuppar. Allihop. Och säga vad man vill om tuppar men de är rätt kassa på att lägga ägg.

Därför åkte vi i dag och hämtade hem fyra små kycklingar som är hönor. Tre av tupparna kommer att få bo kvar till att börja med. Två av dem har fått nya hem och flyttar om någon vecka när nykomlingarna är gamla nog att flytta ut.

Så nu är det mycket liv här. Kompenserade det genom att möta en sån där Angry Bird som exploderar vid träff. Särskilt om man träffar den med bilen på motorvägen. Balans i min insats för fåglars välbefinnande alltså.

20140614-210750.jpg

20140614-210808.jpg

20140614-210821.jpg

20140614-210831.jpg

 

Alltså det här barnet

Som sitter här framför mig och utan problem slukar 10 sushibitar, som smuttar på sitt gröna te och undrar om gubben som förvånat stirrar på henne aldrig sett ett barn äta va. Hon lutar sig tillbaka och suckar att det här livet. Jag kan ju inte annat än hålla med.

20140613-141203.jpg

Utnyttja doktorander

Universitetet skickade just ut ett mejl med följande information:

”We will organize a pilot course on research funding and exploitation for doctoral candidates and post-docs […]. The course is targeted to ambitious doctoral candidates and young post-docs of the University of Helsinki who are planning a successful research career.”

Jag är inte riktigt säker på om det är årets mest träffsäkra Freudian eller ett öppet erkännande av unga forskares verklighet.

Det är skillnad på politik och politik

Studio Ett i Sveriges Radio har fällts av Granskningsnämnden. Orsaken var att de sänt en intervju med en svensk nazist från Svenskarnas parti utan att tillräckligt tydligt ta avstånd från de uttalanden han gjorde. Vid en första anblick kan man ju ställa sig frågan om inte Sveriges Radio, som ska förhålla sig partipolitiskt neutralt, borde fällas för att inte ha tydligare ha tagit avstånd från politiska uttalanden. Borde Sveriges Radio verkligen ta tydligt avstånd från politiska uttalanden? I samma veva kan man passa på att fråga sig om det var rätt att brandmännen protesterade mot att Åkesson kom till deras station eller att läkarna protesterade mot Åkessons valbesök på sjukhuset.

Svaret ligger i vad vi i dag väljer att definiera som politiska uttalanden och på en långsam men stadig process av normaliserande av extrema åsikter dolda utan politisk flagg. Möjligen har vad som är politiskt breddats delvis för att det är valår, men utvecklingen har pågått redan länge. Och jag kan erkänna att jag gillar politik och att politisera men faktum är att i en västerländsk demokrati kan alla ämnen inte vara politiska. Människovärdet till exempel. Yttrandefrihet, tryckfrihet och andra grundlagar. De är inte – de får inte – vara föremål för politisering. De är fundament i det samhälle vi lever i. Fundament i ett fritt och öppet demokratiskt samhälle.

Sakta men säkert håller emellertid fundamenten på att dras in i den politiska debatten. Man vill diskutera invandrarpolitiken men skiljer inte på asylsökande och arbetsinvandring, men däremot på invandrare med ljus hy och sådana med mörkare. Man säger att det handlar om ekonomi och integration när det egentligen handlar om ogrundade fördomar och rasism. För visst borde vi diskutera asylsökandes plats i samhället, arbetsinvandringens betydelse för tillväxten, ekonomi och integration – det är viktiga politiska frågor – men hudfärg, etnicitet och kulturell tillhörighet är det inte. Det är ämnen som inte får bli politik. Det kränker människovärdet och därifrån kan det bara barka käpprätt åt helvete.

Det var många som menade att det var fel att protestera mot Åkessons tour om man var anställd av offentligheten. Men Åkesson representerar inte ett vanligt politiskt parti. Han representerar ett parti som gör skillnad på folk och folk och som vill göra människovärde till politik. De brandmän, läkare, skolelever och whatnots som protesterade hade förstått det. Om ett politiskt program som det han representerar ska styra vårt samhälle brister de fundament det är byggt på. Det är inte ett hot bara mot etablerade partier (som vissa vill få det till) utan ett hot mot hela samhällsordningen.

Så när Sveriges Radio och annan fri media granskar Svenskarnas parti, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna och andra rasistiska eller rent ut nazistiska partier är skyldigheten inte densamma som när de granskar andra politiska partier. Det är skillnad på politik och politik, skillnad på att göra omprioriteringar i samhället och på att göra omstruktureringar i fundamenten. Vi andra är beroende av att normaliseringen av extrema åsikter inte skyddas av politikens kliniska objektivitet, att journalister tar tydligt avstånd från uttalanden som är rasistiska eller på annat vis nedlåtande och att yttrandefriheten aldrig utvecklas från rätten att tala till rätten att stå oemotsagd. Därför är jag glad att Studio Ett fälldes och tacksam över att de tar det på allvar.

Att vara det svagare könet

Det har väl knappast undgått någon att vi håller på och renoverar en massa. På många sätt är det riktigt kul, dels för att jag så där i princip tycker om att måla och bygga, dels för att det i ett 100 år gammalt hus är fullkomligt nödvändigt med uppiffning. Det är dock sällan som det blir riktigt lika uppenbart att man är det det svagare könet som när man håller på och renoverar.

Som när jag står redo med kofoten i högsta hugg och långt framskridna planer på att bända loss de järnpiggar som elkablarna satt fast med. Vis av erfarenheten hejdade jag kofotande i sista sekund och gick för att höra med byggaren att det var safe att kofota elkablar. Ingen ska komma och säga att jag inte lärt mig något om elektricitet sedan den gången jag pillade loss ett eluttag med en skruvmejsel. Sagt och gjort, byggaren kom och tittade på kabeln, järnpiggarna, mig och kofoten. Sedan tog han elkabeln mellan pekfingret och tummen och knyckte till så varenda järnpigg for ur väggen med ett lättat plopp.

Och det är inte så att jag inte är glad över att ha en stark karl i huset men det kändes så jäkla orättvist. Jag hade fått ut järnpiggarna – jag är asbra med en kofot – men det hade tagit grovt räknat 23 gånger så lång tid. Renoverandet får mig att tänka på hur mycket jag definierar mig själv – och för den delen hur mycket jag definieras av männen omkring mig – som det fysiskt svagare könet. Jag är ju svagare, så visst ligger det något i det, men det är ändå väldigt problematiskt om man tänker på det ur ett större perspektiv.

Jag kommer ofta på mig själv med att vänta med saker som kräver fysisk styrka tills dess att min man kommer hem och kan fixa dem – inte för att jag inte skulle kunna klara dem själv utan för att det tar honom betydligt kortare tid och mindre bekymmer att göra det. På så vis försätter jag mig själv i ett utstuderat beroendeförhållande till honom. Lever man i ett parförhållande ska man förvisso kunna hjälpas åt och komplettera varandra och sånt, men just det här med den fysiska styrkan blir till ett mönster. Män är fysiskt starkare. Det är ett välkänt faktum. Det leder till att många kvinnor (inklusive yours truly) undviker att göra fysiskt krävande saker trots att de egentligen skulle kunna klara av det vilket i sin tur leder till att kvinnor varken utvecklar sin fysiska styrka eller tror på sin egen förmåga.

Någonstans känns det väl också rätt onödigt att en fysiskt svagare ska lägga dubbla tiden (eller tjugotredubbla) på att göra något bara av principskäl. För att liksom bevisa att kvinnor kan. Samtidigt blir just den här svag-stark-dikotomin en självuppfyllande profetia och någonting som kvinnor anpassar sina liv efter. Låt mig ta ett till exempel. När första barnet var baby var jag oerhört noga med att ta med mig vagnen, fylla den med rätt grejer (inklusive bärsele för man vet ju aldrig), kontrollera att det skulle vara låggolvsbuss/tåg/whatever, exakt hur långt det var att gå, att det skulle finnas depåer att stanna vid och så vidare. Varje sak jag gjorde var planerad i detalj. Maken däremot, han tog bara babyn med sig och var nöjd med det. Allt han behövde kunde han bära på. Han behövde aldrig anpassa sig. Han behövde aldrig planera omsorgsfullt för att klara sig. Han lät sig inte hämmas av eller styras av omständigheterna. Han styrde dem.

När vi skulle ut tillsammans – han, jag och babyn – var det förstås alltid bråk eftersom han tog med typ ingenting och jag ungefär allt. (Och dessutom dubbelkollade att allt var med så att vi i allmänhet blev sena.) Han hade en nästan otillbörligt stor tilltro till sin inneboende förmåga att lösa vadhelst världen och/eller en trilskande unge skulle kunna skicka i form av utmaningar. Jag satte all min tilltro till hjälpmedel i form av leksaker, godsaker, vagnar, bärredskap och så vidare. Han blev starkare. Jag blev svagare och mer beroende. Han lärde sig att han kan klara vad som helst (men att det är bra att ta med extra blöjor). Jag lärde mig att kompensera för saker som jag strikt taget kanske inte ens hade behövt kompensera för.

Till viss del är det förstås något som jag (och andra kvinnor) själva drar på sig. Man låter den starkare ta över för att man är svagare fast att man egentligen kanske är stark nog. Genom att det är ”fakta” att män är starkare känns det som att det är berättigat att be om hjälp, men genom att be om hjälp ska man förstås också vara medveten om att man inte bara vid just det tillfället sätter sig själv i beroende utan också effektivt tränar sig själv i att be om hjälp – man tränar sig själv i beroende. Styrkehjälp är dessutom sådan hjälp man skulle kunna behöva hela tiden. Nästan allting är lättare om man är fysiskt starkare. Med reservation för att det kanske inte är särskilt kul att behöva ställa upp och öppna burkar och bära kassar stup i kvarten lär sig männen betydligt bättre saker. De lär sig att tro på sig själva och på att de är födda med medel att klara av saker. Men de lär sig också att kvinnor är i behov av hjälp, att kvinnor är beroende av dem. Det är i förlängningen klassisk underordning av kvinnor gentemot män.

Så nu ska jag ta spaden och gå ut och vända den där rabatten jag hade tänkt be min make att fixa. För att jag egentligen kan göra det själv, även om det kommer att ta mig en vecka. För att det är bra för min framtida styrka. För att det är bra för min känsla av värde. Och för att jag har köpt jättevackra ringblommor som borde planteras asap.

Att fostra en rebell

Att döma av diskussionerna på de forum för genusmedvetna föräldrar där jag är med är det många som har stora problem med hur barnen bemöts i dagvården. Jag brukar inte ge mig in i de diskussionerna för jag tycker att de är så extremt svåra. Hur ska man på ett fint sätt säga till folk som har hand om ens barn att man tycker att de gör fel? Personligen tror jag inte att man kan det. Jag tror inte att det finns en enda yrkesmänniska – oavsett yrke – som uppskattar att bli ifrågasatt i sin yrkesutövning av random folk. Och nej, en förälder är förstås inte random folk i förhållande till sitt barn men de flesta är det i förhållande till yrket dagvårdspersonal.

Därför blir jag lite illa till mods när jag läser om föräldrar som trycker på vikten av genusaspekt, via brev till personalen och extrainsatta möten och så vidare. Det är inte den enda viktiga aspekten, och – skjut mig nu – jag tror inte ens att den alltid är den viktigaste heller. Det finns många bra sätt att bemöta barn och att få dem att känna sig trygga – att få barn att växa upp till bra vuxna – och genus är viktigt men överskuggar inte andra delar av likabehandling.

Så tog den vanliga dagvården slut för Tilda och hon började på sommardagis på samma plats och med i stort sett samma personal. Däremot var det ett stort bortfall bland barnen. Så stort att det bara blev en flicka kvar förutom Tilda. Det här var något som personalen fann sig nödgad att påpeka med lite uppgiven röst. ”Ja, det finns ju bara en flicka till tyvärr”. Grejen var bara att det också fanns inte mindre än nio pojkar. Vad är det att vara ledsen för, och prata om ”tyvärr” och om hur man hoppas att det inte blir ensamt och whatnot? De är ju tio kids på dagis ju!

Och så var det jag som satt där och inte riktigt visste hur jag skulle tala med personalen om att jag tycker att det är onödigt av dem att påpeka barnens kön.

Jag ville verkligen inte ta den diskussionen med dem. Jag tycker inte att det är upp till mig – ens som förälder – att detaljstyra deras arbete. Jag tror att det är bra för barn att lära sig att vuxna är olika, tänker olika och gör olika och att det finns många sätt att bemöta. Lösningen var därför att jag talade med Tilda för att utrusta henne med verktyg att bemöta personalen.

Jag talade med henne om hur det finns många som tycker att det är rätt stor skillnad på pojkar och flickor och om hur jag inte tycker att det är det. Det är skillnad på barn och barn, men inte för att det är pojkar eller flickor. En del är kul att leka med och andra inte, men det vet man inte förrän man har provat att leka med dem. Man ska inte låta bli att leka med någon bara för att den inte är samma som en själv liksom, och det var hon helt med på. Och så berättade jag rakt ut för Tilda att jag tyckte att det var lite konstigt när personalen på dagis verkade ledsna över att där inte fanns fler flickor för henne att leka med, när det ju egentligen fanns massor av kul kompisar på plats.

Och jag sa till henne att hon aldrig någonsin ska låta någon bestämma att hon inte får eller kan göra något bara för att hon är flicka. Att hon får leka med vem hon vill och att hon ska säga ifrån om någon försöker få henne att tro annorlunda.

”Mamma, om de säger i morgon att oj nej, här finns inga fler flickor, då säger jag bara än sen då och så klättrar jag i träden med pojkarna.”

Och det gjorde hon. Till personalens stora förtjusning.