Vardagslivet

Ulliga gulliga djur-dagen

I dag har barnen och jag haft total cute overload. Först åkte vi en god bit i bilen för att komma ut till en kaninuppfödare som vi ska köpa en kaninunge till Vilho ifrån. Vilho var (förstås, duh) helt begeistrad av den lille parveln. Om typ 3 veckor får vi hem honom. Kaninen alltså, Vilho fick vi ju hem direkt.

IMG_0105-20140322 IMG_0108-20140322Medan jag och Vilho stod och beundrade kaninungen som låg så stilla och tryggt i Vilhos famn gick Tilda med kaninuppfödaren för att titta på hästarna. Just som jag hade beslutat mig för att det var dags att sluta titta på kaninungen och börja titta efter min yngre människounge kom hon ridande förbi. Bästa kaninuppfödaren i världen, jag säger bara det! Helt otroligt trevlig ung tjej, fina välskötta kaniner och lite ridning på köpet. Gissa om barnen var nöjda!

IMG_0122-20140322Vi hade packat med oss matsäck och stannade vid en rastplats på vägen hem, för att käka nybakade korvmackor och några nävar lördagsgodis.

IMG_0126-20140322 IMG_0129-20140322

Därefter åkte vi direkt hem till Äggväktarna som numera snarast är Kycklingväktare. Jag har aldrig sett kycklingar på riktigt så här nära håll tidigare. En dag gamla är de och jestas vad söta! En av dem kurade ihop sig i mina kupade händer och somnade. Att ha en liten fågelunge sovande i handen alltså. Den känslan går ju inte ens att beskriva. Tillit. Trötthet. Überfluff.IMG_0146-20140322 IMG_0157-20140322 IMG_0163-20140322Någon frågade om rasen; dvärgkochin. Sånna med fjädrar på fötterna.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Hur ska historikerna sprida kunskap?

Historikern Brita Planck ställde några himla relevant frågor, bland annat med anledning av att Dick Harrison är Historikern som anlitas överallt och alltid.

Ja, och ni vet ju redan att jag är barnsligt förtjust i Dick Harrison, så jag har absolut ingenting emot honom, men Sverige har drösvis med otroligt kunniga historiker som – precis som Brita säger – skulle kunna ge lite större bredd. Harrison kanske kan sin sak, men det finns ingen som är på fronten i hela Sveriges historieforskning.

Britas fråga 2 är en fråga som jag själv ställer mig titt som tätt, och inte bara med historiker utan med alla möjliga sorters forskare och forskning. När medierna rapporterar så låter det ofta som att forskningen a) är fullkomligt banbrytande (snarare än vidareutvecklar tidigare forskningsresultat) eller b) har mörkats. Ett praktexempel är när läkaren Gunilla Krantz som presenterade resultaten om mäns utsatthet i partnervåld inte vill ge sig in i vidare diskussioner och därefter omedelbart anklagades för att ha ideologiska motiv och mörka sina resultat. Detta trots att hon de facto uppmuntrade folk att läsa hennes forskning istället för att driva med i diskussionerna på felaktig grund. Ett annat exempel är hur Alexandra von Schwerins bok om kvinnor med makt nu lanseras (och boken är säkert toppen, inget ont om den!) som att ingen tidigare har vetat att kvinnor under historien haft makt. von Schwerin säger själv att undrade över tidigare slottsfruar och  att hon därför ”ringde historikerna” som sa ”jaha, man brukar ju inte fråga om kvinnorna”, varpå hon blev provocerad och beslutade sig för att skriva om kvinnors makthistoria. Jag vet förstås inte vilka historiker som hon ringde till men forskning kring kvinnors agens har ju bedrivits i snart ett halvt sekel så som fenomen är det knappast att betrakta som revolutionerande nymodighet – och definitivt inte uppfunnet av von Schwerin.

Problemet ligger alltså snarare i att forskningen inte når skolundervisningen och allmänheten än att den inte bedrivs – eller att den mörkas.

Så vad säger ni om framförallt Britas första fråga? Hur kan vi historiker bli bättre på att sprida våra kunskaper?

Vardagslivet

Den dåliga hönsmamman

Äggväktarna ringde oroligt och frågade om jag verkligen hade förstått hur snart kycklingarna skulle komma hem till oss eftersom det, utgående från bloggen, verkade som om jag räknat fel på typ två veckor. Eftersom jag fortfarande lever kvar i februari och dessutom räknar som vad min älskade son kallar ”korkad guldfisk” var det en helt berättigad farhåga. Men nu har vi en bur, och Äggväktarna har fixat en sån där värmelampa och kycklingmat så det ska säkert gå bra det här!

Så fick vi den här bilden på äggen. Här ligger våra små kycklingar och väntar på att vara redo för världen. (Och min första tanke när jag såg bilden var sockerkaka. Måste skärpa mig.)

20140320-105914.jpg

Så i dag, strax efter klockan 8 på morgonen, kläcktes den första lilla kycklingen. Nu tar det inte lång tid förrän de alla är kläckta. Spännande tider, det här!

20140320-105905.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Pojkar som tycker om My Little Pony och samhället som sviker dem

Mina barn tittar rätt mycket på My Little Pony; Friendship Is Magic. Den är kul och fartfylld och har en ovanlig bredd på karaktärerna – även om den lämnar en hel del att önska för en bitter vuxen som yours truly.

För en dryg månad sedan var det en pojke i USA som försökte ta sitt liv genom att hänga sig själv från sin våningssäng för att han var så mobbad i skolan, eftersom han gillade My Little Pony. Han klarade sig, men det är ännu oklart vilka skador hans hjärna och nervsystem tog av syrebristen innan han hittades. Och nu rapporteras om en annan ung pojke med en förkärlek för My Little Pony, som även han får utstå dagliga trakasserier i skolan, som även han blir kallad gay, knuffad och slagen. Skolan reagerar därför med att förbjuda pojken att ta med sig sin lunchväska med Ponies på eftersom den uppenbarligen fungerar som en ”trigger” för mobbare.

Här finns så många genusrelaterade problem att jag knappt vet var jag ska börja. Det är liksom ett hopkok av alla de där sakerna vi brukar prata om. För det första så finns det en underton av att pojkar ska klara av hårdare situationer – kunna ta lite grabbatag – istället för att pojkar ska få vara barn som ska skyddas av samhället runt omkring dem. För det andra finns det en obehaglig acceptans av tanken att den pojke som tittar på My Little Pony förmodligen borde sluta med det och att det kan vara ok att hans ”kamrater” hjälper honom in i ledet. Det är samma föreställning som gör att somliga föräldrar tycker synd om pojkar som får gå i klänning om de vill. Skyddet, enligt de här föräldrarna, ligger i att pojkarna måste skyddas från feminism, genustrams och flicksaker som förstör pojkens naturliga pojkighet (och gör honom gay) snarare än i att det mest skyddsvärda är pojkens rätt att uttrycka sig själv.

För det tredje är det aldrig den mobbades fel att den blir mobbad, oavsett vad det handlar om. Den som är mobbad kan därför inte ombedjas ändra på sig för att inte ”trigga” mobbare. Att skolan väljer att förbjuda pojkens väska tyder på att skolan egentligen tycker att mobbarna har rätt i sak; en pojke borde inte ha en Ponyväska. Problemet är ju inte Ponyväskan i sig – hade en flicka haft den hade den ju inte varit provokativ – utan pojken. För det fjärde är det just det här som jag har tjatat om i ett par år nu; barn måste få vara barn snarare än pojkar och flickor. Det är också just sådana här fall som visar hur viktigt genustänket är. Man kan ju sitta och hävda biologiska skillnader precis hur mycket man vill, men vad ska man säga till en liten pojke som tycker om Ponies för att det handlar om ”empati och respekt”? Att det är fel på honom? Att han inte är värd att skydda?

För det femte kan jag inte ens beskriva sorgen över att just de egenskaper som världen behöver, empati och respekt, ses som så kvinnliga att den pojke som uppvisar dem – som försvarar dem – anses vara gay. Och nej, det är inte en liten sak att bli kallad gay. Visst är det straffbart att vara gay i många av världens länder, men även för den unge pojke som blir retad för att vara gay (fullkomligt oberoende sexuell läggning) är det en allvarlig etikett med självmordstankar som vanlig följd. Jo, och bland dem som verkligen är homosexuella är självmordsstatistiken skrämmande.

Båda de här unga pojkarna, och mängder av unga pojkar med dem, sviks av ett samhälle som skyr det flickiga. Ett samhälle som tror att det står och faller med den bibliska idén att män och kvinnor är skapade för diametralt olika syften. Ett samhälle där forskningsresultat som visar på försvinnande små skillnader mellan könen ges högre prioritet för hur vi ska bemöta barn än det faktum att identitet skapas av många fler faktorer än bara kön. Att barn försöker ta sitt liv. Det är så inte ok.

Vardagslivet

Vi har bara lite olika syn på problemlösning

På förekommen anledning.

Jag: So, you know, last night when you realized that you had washed your trousers with paper in your pocket… What did you do then?
Maken: Nothing.
Jag: Uhuh. ‘Cause it kind of looks like you took your trousers from the washing machine, realized they were full of paper junk, brought them like this (visar hur man balanserar ett par våta, pappriga byxor) to the bedroom…
Maken: (tystnad)
Jag: … and then did this (slår ut med armarna som när man skakar ett par våta, pappriga byxor över golvet).
Maken: That’s EXACTLY what happened!
Jag: Well, there are traces of paper junk everywhere.
Maken: (tystnad)
Jag: So I vaccumed the floors.
Maken: (lyfter händer i en rörelse misstänkt lik jazz hands) Problem solved!

Vardagslivet

Kalldusch

Jag älskar det här huset, det gör jag. Men just i dag är det lite svårare. Jag är nämligen fullkomligt beroende av att få duscha varmt. Om man inte eldar med ved i pannan så kan man duscha varmt i ungefär 3 minuter och 24 sekunder. Har man långt hår som måste tvättas är det inte tillräckligt. Det här brukar inte vara ett problem eftersom jag eldar i pannan varje dag.

Och jag är bra på att elda i pannan. Nöden har ingen lag och man lär sig vad man måste liksom. Men tamefan att det ska vara svårt att få futt på skiten i dag. Den bryr sig liksom inte om att jag städade ur askan, putsade insidan, talade milt till den, hämtade nya tunna vedpinnar att mata den med.

I dag är förstås också en sådan dag då jag inte får sitta inne på mitt kontor och skriva hela dagen, utan då jag måste göra mig någorlunda presentabel och stå framför ett gäng studenter. Våndan just nu. Jag vill inte duscha kallt!

Historikerns historier

Om kvinnors myndighet under medeltiden

Jag fick en fråga om vad jag menade när jag skrev att medeltida kvinnor inte egentligen var omyndiga. Nu ska jag försöka svara på den frågan.

Min avhandling handlar om det medeltida målsmansskapet. I medeltidslagarna står det nämligen att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Därefter står det att han ”äger söka och svara för henne”, vilket i allmänhet tolkas som att han har juridiskt och ekonomiskt ansvar för henne. Hustrun var omyndig.

Jag är inte den första forskaren som ifrågasätter kvinnans omyndighet, men jag är den första som gör en grundlig genomgång av målsmanssystemet. Så varför? Är inte lagen tydlig? Vet man inte att gifta kvinnor myndigförklarades först år 1921?

Att kvinnor varit omyndiga under historiens gång finns det knappast skäl att ifrågasätta, på det stora hela. Annars skulle det inte ha behövts någon myndighetsförklaring då 1921. Att kvinnor var omyndiga under 1800-talet betyder dock inte att det såg likadant ut 450 år tidigare, när min undersökning börjar. Grejen är nämligen att den historia som bland annat beskriver kvinnors myndighet började skrivas på 1800-talet – det kanske mest patriarkala av århundraden – och var då också ett berättigande av mäns överhöghet. Ifrågasättandet av de strukturer som påverkade både män och kvinnor hör till de senaste kanske 50 åren och då får man som historiker arbeta sig igenom en tjock gröt av patriarkalt 1800-tal för att nå till källorna.

För min egen del kan det röra sådana saker som att källorna började arkiveras och förtecknas på 1800-talet. Ofta är man ju åtminstone i ett första stadium beroende av hur källorna arkiverats. Jag använder SDHK, där alla Sveriges medeltidsurkunder (rättsliga dokument) finns samlade, och FMU för finska diton (Sverige och Finland var ju samma land). Det jag gör först är att läsa regesten (sammanfattningen) för varje dokument för att göra en första sortering. Det jag letar efter är dokument som nämner kvinnor för att undersöka vad kvinnor (framför allt gifta) kunde göra, men också i vilken utsträckning deras män agerade målsman (vad nu det innebar). Ibland händer det att jag hittar dokument som FMU 2452 (SDHK 24076). Regesten lyder som följer:

”Gunne Magnusson i Taipale uti Masko socken ingår ett ängsbyte med Nådendals kloster.”

Men, när jag sedan läser själva texten i dokumentet framgår det att han inte var riktigt ensam:

”Jak Gunne Magnusson j Taipala j Masku sokn gör allom vitherlighit met thetta mit opna breff mik hafwa giort met mynna hustrv oc næstafrænda radhe oc godh wilia oc met beradhno modhe […]”

Det ängsbytet han gör, och som ser ut att vara en ensam mans handling, är alltså i själva verket en handling som han gjort med sin hustrus och sina fränders (släktingars) ”råd, goda vilja och berått mod”. Gunne lovar också att om hans äng är värd mer än den han får i utbyte från Nådendal så ska det överstigande värdet tillhöra Nådendal för hans och hans föräldrars själar. Om hustrun var omyndig, och han hennes målsman (med den betydelse vi lägger i ordet i dag), varför skrev Gunne specifikt ut att hon hade blivit tillfrågad och samtyckt till bytet? Om han kunde bestämma över all egendom som tillhörde hushållet, varför står hon då med?

Det tycker jag är väldigt relevant att fråga sig, särskilt när hustrurna som samtycker börjar uppgå i hundratals. Gifta kvinnor utfärdade också dokument (även här talar vi hundratal), ibland med egna sigill. Hittills har jag inte några riktiga svar, utan främst spekulationer. Det är dock helt klart att gifta kvinnor inte stod utan någon form av juridiska rättigheter – annars hade Gunnes hustrus samtycke inte behövt stå med. Det står också klart att de juridiska rättigheterna inte var desamma som män hade. Hustrun nämns till exempel inte vid namn, så det var viktigare att hon var Gunnes hustru än vem hon var – positionen var viktigare än identiteten och de rättigheter hon hade hängde samman med positionen som hustru. Så därför kan man inte säga att medeltida kvinnor var omyndiga. Det är att förenkla system som var väldigt komplicerade.

Så här ser dokumentet ut:

Sigillen tillhör riddaren Hans von der Arssen, Tomas präst som var kapellan i Nådendal och Filip Jonsson i Isonkylä. Gunne själv hade inget sigill.

Nyhetsplock

Att vara på andra sidan

I morse läste jag en bloggpost om den nyliberala feminismen, om ”den extrema individualism som feminismen som rörelse dras med”.  Alma skriver att det är ett problem för feminismen att alltför många i dag nöjer sig med vad de har ur en politisk vinkel och därför slutar engagera sig politiskt. ”Istället för att kämpa för att krossa det patriarkala samhället så ska vi leva så feministiskt vi kan inom ramarna för det.” Det ges också förslag på vilka frågor som ännu måste drivas:

”Samtyckeslag, sex timmars arbetsdag, aktivt lagstadgat genusarbete på alla skolor, delad föräldraförsäkring, mer resurser till kvinnojourer, högre lön i offentlig sektor, reglering av sexism och skadliga ideal i det offentliga rummet, med mera.”

Och jag har så svårt för att skriva sådana här inlägg, där det känns som att jag kritiserar folk som jag egentligen på något plan håller med, men det är något med det här resonemanget som skaver för mig. För det första kanske det är rubriken, som frågar om man ”drabbats” av den nyliberala feminismen. Redan där känns det som en markering av vad som är en bra feminist och vad som inte är det. Om nyliberalism är dåligt så har man ringat in den bra feminismen som tillhörande en viss del av den politiska skalan.

Sedan är det några av de frågor som man borde jobba med. Egentligen tycker jag att allt det Alma nämner är viktiga frågor, men det är inte frågor som jag om jag vore politiskt aktiv skulle satsa mest på – inte för att det inte exempelvis skulle behövas mer resurser till kvinnojourer men det är inte särskilt högt upp på prioritetslistan. Att reglera skadliga ideal i det offentliga rummet ser jag mest problem med, i ärlighetens namn. Jag tycker att man ska diskutera skadliga ideal, men för att reglera skadliga ideal krävs det definitioner som vi inte har och som jag inte är säker på att vi verkligen kan nå. Ideal är ju inte beständiga, och inte synen på vad som är skadligt heller.

Så någonstans ser jag mig själv så på andra sidan. Utanför jämställdhetsarbetet. Och eftersom jag inte vill kalla mig feminist är jag väl knappast ens en av dem som drabbats av den nyliberala feminismen, så vad är jag då?

Feminismen, trots att den finns i en uppsjö olika format, är inte den enda vägen att arbeta för jämställdhet och det arbete som personer som jag gör (även om det lilla jag bidrar med mest är en piss i havet) är inte mindre värt. Jämställdhet är ett så oerhört komplext begrepp, och det får inte göras till en politiskt röd angelägenhet för att en politiskt röd feminism skulle vara den sanna vägen.

Det var bara det.