Arkiv | december 2013

Hemlösa katter, vänskap och sånt.

Jag har på förekommen anledning inte riktigt hunnit rapportera om de senaste nyheterna i vår familj. Genom föreningen Kulkurit har vi blivit fosterfamilj åt två små hemlösa kattungar från Tallinn, som bor hos oss i väntan på ett eget, kärleksfullt hem. För att det är varmare hos oss än på Tallinns gator så här i december, och rätt mycket gemytligare än en liten bur på ett katthem. Den mindre av ungarna, Cissy, åker imorgon till sitt nya hem. Den andre, som vi har valt att kalla Rasputin (oerhört många pluspoäng till den som är nörd nog att se varför), har med besked flyttat in hos oss, och det är väldigt oklart om han kommer att flytta ut igen. Han har blivit Noppas allra bästa vän, och visar med all önskvärd tydlighet att hittekatter kan bli de bästa av familjekatter. Ja. När de väl börjat förstå att all mat som finns i huset inte nödvändigtvis är deras och måste glufsas omedelbart. Första gången vi dukade fram vår kvällsmat med dessa två små katter i huset blev det väldigt tydligt att de inte varit med i en familj förut, om vi säger så. De kom skjutande som projektiler när de kände lukten av mat, klättrade längs bordsduk och människoben för att komma upp på bordet, slet med sig vad de hann innan vi fick tag i dem och lyfte ned dem och sedan började de om från början igen. Nu börjar de så sakteliga lära sig att människorna först måste lämna köket innan det är fritt fram…

Att lösa ut en katt från Kulkurit kostar 125 euro, vilket så där nästan täcker kostnaderna för alla vaccinationer katterna fått, veterinärkostnader, microchip, EU-pass och biljett från Tallinn hit. Det kan låta mycket men är egentligen en helt rimlig summa, och dessutom en otroligt god gärning för en katt som annars hade gått en förmodligen mycket kall och ensam död till mötes. Från Kulkurit kan man också adoptera en hemlös hund, vilket jag absolut tycker är ett alternativ som man ska överväga om man går i hundköpartankar.

När vi hade Stora Bakardagen här hemma, och huset svämmade över av barn, lade sig Rasputin mitt på köksmattan för att sova, så att han inte skulle missa något. Sedan kröp han mellan ivriga barnfamnar, njöt av värmen, slumrade, förtrollade. Hans syster Cissy spenderade större delen av tiden på en liten filt uppe på elementet i vårt sovrum, där det var lugnt och skönt.IMG_8287 IMG_8293

Det tog inte många dagar innan Noppa och Rasputin insåg att de var samma sorts överaktiva stollar båda två, och började söka sig till varann för vilda rallylekar, alltmedan Cissy var nöjd med att titta på från sin plats på elementet.IMG_8313 IMG_8316 IMG_8317

Och efter att de har lekt går de och vilar. Noppa sköter om Rasputin, som är någon vecka yngre och ännu inte lika stark och snabb. Och han spinner så högt att jag gick till fönstret för att se om det var en lastbil på väg in på gården.IMG_8346 IMG_8355 IMG_8358 IMG_8362

Och Rasputin älskar att pussas! Han älskar det så mycket att han inte längre är välkommen in i vårt sovrum om nätterna, för att man vaknar kallsvettig med drömmar om att man håller på att drunkna eller kvävas för att det ligger en katt på ansiktet. Ja, och så pussas han så mycket att han ibland behöver sätta tänderna i ens näsa lite kärleksfullt. Bara så att man ska sluta vrida på huvudet. Det är inte heller alldeles kompatibelt med nattsömn.IMG_8329 Så nu försöker vi sälja av så mycket begagnade barnkläder och saker som möjligt, för att tjäna ihop den där slanten det kostar att lösa ut Rasputin. Vi samlar pengarna i en plåtburk i köket. Barnen kom andäktigt med sina besparingar. ”Här mamma, ta de här pengarna också. Vi ska nog klara det!” Ibland älskar jag mina barn lite extra.

PS: Jag önskar mig en kattunge i julklapp.

Sankta Lucia

I dag, på Luciadagen, bråkar vi traditionsenligt om traditioner. Och det är väl lite grejen med traditioner, att det enda de verkligen är är rutiner och saker man inbillar sig att man alltid har gjort men riktigt var det här ”alltid” tar sin början är svårt att avgöra. Hur många är det egentligen i dag som vet hur Luciatraditionerna började? Som vet vem Lucia var, varför vi firar, vad orden i sångerna betyder? Ändå har alla en åsikt. Allt för ofta är åsikten att Luciatraditionen måste bevaras svensk och blåögd. Då tycker jag att man har missat en hel del väsentliga saker.

För det första var Lucia en ung flicka i Sicilien som möjligen levde på andra hälften av 200-talet och, liksom en hel del andra unga flickor där och då (till exempel St. Agata, St. Cecilia, St. Agnes, St. Barbara och så vidare), led martyrdöden. Anledningen till att just det sena 200-talet och tidiga 300-talet såg så många jungfrur som led martyrdöden var mycket kortfattat att kyrkan lanserade celibatet och jungfrudomen som det ultimata tillståndet för kvinnor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet. Lucia, Agata, Cecilia och de andra visade på Guds storhet genom att offra sitt liv för sin jungfrudom och visade samtidigt på brytpunkten mellan det ”hedniska” Romarriket och det nya, flashiga, kristna dito. I dag skulle vi kanske kalla det lyckad propaganda. Sannolikheten att Lucia är en historisk person är väldigt liten. Sannolikheten att hon var blond och blåögd är nästintill obefintlig. Och idén att hon skulle ha svenska rötter är bara bisarr.

Luciatraditionen vi har i Sverige (och i de svensktalande kretsarna i Finland) stammar från 1920-talet. Dessförinnan hade man främst täppt till alla hål och dörrar för att skydda sig från allt oknytt som enligt betydligt äldre och mer inhemska traditioner kom loss på just den här natten – den längsta av nätter. I år, när det dessutom är fredag den 13 skulle man säkert kunna täppa till lite extra. Från att ha varit en tradition i högre samhällsklasser blev Lucia som ljusbärare sedan allmän, förmodligen någon gång på 1940-talet. Äldre än så är alltså inte traditionen med Lucia, bricka, tända ljus och luciatåg. Vill man vara riktigt traditionell bör man istället å det snaraste täta sitt hus mot oknytt och sedan äta tredubbla portioner mat. Havregröt och lite salt fläsk kanske. Men inga lussekatter och verkligen inga pepparkakor. Det är importvaror.

Sedan var det frågan om vem som egentligen hör hemma i Luciatåget. Lucia, förstås, med krona i håret och en bricka i händerna. Därefter ska det finnas tärnor och möjligen stjärngossar. Inga tomtar (som, ifall man inte varit snäll, snarast är att räkna som oknytt) och inga pepparkaksgubbar. Och inget jävla glitter. Så här.

Så när vi nu i dag bråkar om förstörandet av hederliga gamla svenska traditioner kan det vara värt att fråga sig vad som är svenskt, vad som är traditioner och vem som egentligen vill att Lucia (som var bruk på 1800-talet) kom klädd i halm. Och så ska man fråga sig om det egentligen finns något som förstör traditioner mer än att bråka om vad man får göra och inte. Som det här med att vara Lucia. Jag blev aldrig vald till Lucia. Jag var inte blond nog och inte varken tillräckligt populär eller snygg för det, trots att jag är bra på att sjunga och dessutom förvånande bra på att skrida med en bricka. För några dagar sedan konstaterade min femåriga dotter med en djup suck att hon aldrig får vara Lucia. Någonsin. Min flashback till min egen lucialösa barndom var inte trevlig. På dotterns dagis ska de nämligen bara ha en lucia och det blev inte min dotter. Så var det med det. Hon får stå bredvid och vara tärna istället. Och redan där börjar det, det där tävlandet flickor emellan, om vem som är snyggast, vänast, mildast, populärast. Färdigheter, så som att kunna balansera en bricka eller sjunga är inte lika viktigt. Utseendet avgör. Problemet är ju att Luciatåget måste se ut på ett visst sätt och att man inte kan ändra på det för att det är en gammal svensk finfin tradition. Och då kan man ju bara inte ha flera Lucior så att alla som vill kan få vara.

Förutom då, 1906, på den här Luciafästen. Följet sportar inte mindre än fyra Lucior. Men man kanske inte vårdade sina traditioner då för dryga 100 år sedan.

Nästa som var ledsen var min gudson. Han fick nämligen höra från några flickor att han inte heller fick vara lucia eftersom han är pojke och pojkar förstås inte kan vara lucior för det förstår ju alla. Men på hans förskola (i Sverige, var annars) var personalen tydlig med att man får vara vad man vill. I luciatåget finns det fyra karaktärer (lucior, tärnor, stjärngossar och tomtar) och man får välja själv vilken man vill vara. Här i Finland skulle det inte funka. Motståndet mot en pojke som Lucia är massivt. Och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför inte? Varför får inte pojkar vara med och klä ut sig som de vill? Och vad är mer traditionellt än män som spelar kvinnliga roller i skådespel á la civilisationens högborg antika Grekland?

Frågan man måste ställa sig är vad luciatåget ska vara. En lektion i historia? Ett hedrande av traditioner? Oavsett vilket är luciatåget utklädnad och festlighet. Att anta en roll för en liten stund. Att sprida lite glädje, ljus och pepparkakor med glögg i en tid som i ärlighetens namn verkligen behöver det. Så varför klänga sig fast vid att den allra viktigaste aspekten av denna festlighet ska vara utestängande? Nej. Den viktigaste delen är ljuset. Glädjen. Hoppet. Huld med din maning och julfröjders aning. Det är Lucia.

Ett historiskt perspektiv på faderskap, föräldraskap och kvinnors rättigheter

När man diskuterar mäns och kvinnors rättigheter (som två skilda grupper gentemot varandra) brukar föräldraskapet av förståeliga skäl hamna i förgrunden. Därför tänkte jag att det var hög tid att vi redde ut några punkter ur ett (främst) genushistoriskt perspektiv.

Om vi börjar med rätten till abort. I Sverige har alla kvinnor sedan 1974 rätt till fri abort, med vissa förbehåll. Finland å andra sidan har inte fri abort. Abort är en oerhört svår fråga som det inte finns några enkla lösningar till. Det är en sista utväg och ska så förbli. Självklart är det viktigt att mannen och kvinnan diskuterar sina möjligheter att bli föräldrar och att de får stöd i svåra beslut, men sista ordet måste vara kvinnans. Varför? För att det är hennes kropp. Det är egentligen varken svårare eller enklare än så. En abort är ett medicinskt ingrepp som ofta medför minst psykiska biverkningar och ingen annan kan ha rätt att avgöra medicinska ingrepp än den som de görs på.

Så var det det här med rätten till barnet. När ett barn föds blir modern automatiskt vårdnadshavare. Fadern, om föräldrarna inte är gifta, måste ansöka om vårdnad. Eftersom vi inte var gifta när vår son föddes var det just det här som vi fick göra och jag kan inte säga att jag var alldeles övertygad om att det var ett bra system då. Vi fick nämligen ta med oss vår baby och åka till magistraten för att visa upp oss och redogöra för hur babyn kom till. Hela proceduren kände jävligt 1800-tal. Men å andra sida, vad hade varit alternativet? Hur ska myndigheter och system veta vem som är fadern? För om vi säger så här; det är inte rättssäkert att förutsätta att alla män som bor ihop med kvinnor är fäder till de barn kvinnorna föder. Och det ÄR viktigt vem som är förälder. Det är ett livslångt åtagande med ekonomiska, sociala och juridiska konsekvenser. Därför är det det enda rimliga alternativet att modern automatiskt blir vårdnadshavare eftersom det är hon som föder barnet (och de som närvarade vid födseln måste alltså fortfarande vittna till att just den babyn klämdes fram av just den kvinnan) och att pappan måste ansöka. Att den som födde barnet är förälder till det är nämligen det enda som man med säkerhet kan sluta sig till. Sedan är det alltså en seglivad myt att modern fullkomligt kan stänga fadern ute genom att vägra erkänna honom som förälder. Finns det rimliga skäl att anta att en viss man är pappa har han rätt att göra ett faderskapstest. Mer om faderskap kan man läsa här!

Inbakat i rätten till barnet finns också ett ideologiskt upphöjande av moderskapet. Till skillnad från de rent rättsliga omständigheterna, som i sin nuvarande form är så jämställda det går, kan de ideologiska omständigheternas inverkan på jämställdheten verkligen diskuteras. Mamman ses i dag alltför ofta som den främsta föräldern bara på grund av kön. Så får det förstås inte vara. Vad som däremot är viktigt att komma ihåg är att denna mammans rätt till barnet är en nymodighet som saknar motstycke i historien. Delvis handlar det om att den som är vårdnadshavare i dag både är ansvarig för barnets välbefinnande och för barnets tillgångar. Tidigare fanns det en tydligare uppdelning mellan dessa, så att kvinnor förvisso i allmänhet var ansvariga för barnets vardag, men det hade inget ansvar för de ekonomiska och juridiska delarna av föräldraskapet. På medeltiden ansågs det rentav ofta olämpligt att modern var vårdnadshavare (i betydelsen ha lagliga rättigheter över barnet) eftersom att hon skulle kunna tjäna på barnets död och därmed inte sköta barnet på bästa sätt. Att mammor skötte sina barn gav dem alltså inte bestämmanderätt. Det betydde till exempel att mammor inte hade rätt till barnets tillgångar, men också att de inte hade rätt att avgöra var barnet skulle bo, vem som skulle sköta det eller exempelvis vem barnet skulle gifta sig med när det kom upp i den åldern. Det betyder förstås inte att många föräldrar inte ändå kommunicerade med varandra, diskuterade och försökte komma överens, bara att mannens ord var det som gällde.

I de lagliga rättigheter som mannen hade ingick också att han hade rätt till sin kvinnas kropp. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott så sent som 1994 i Finland, och fram till 1864 (i Sverige) hade maken laglig rätt att aga sin fru. Aborter fanns förstås inte (åtminstone inte den lagliga vägen, på andra sätt har det förekommit i alla tider) och inte preventivmedel heller, så kvinnans möjligheter att bestämma någonting alls som hade med hennes egen kropp att göra var oerhört små och i princip helt beroende av mannens goda vilja. Det här är en av anledningarna till att fri abort och preventivmedel är en så oerhört viktig fråga för dagens kvinnorörelser. För att förstå vidden av betydelsen dessa saker har för kvinnors livskvalitet behöver man inte mera än att titta på länder utan tillgång till dem.

Man ska inte överdriva kvinnors situation i historisk tid, och säga att allt var misär och skit och mörkt och så, för så behöver det förstås inte ha varit. Däremot är det jätteviktigt att vi inte tappar bort den historiska kontexten kring varför vissa saker klassas som viktiga ännu i dag. Abort, preventivmedel och bestämmanderätt över den egna kroppen är saker som varit långt ifrån självklara för kvinnor tidigare, och som bara en liten del av världens kvinnor i dag har rätt till. Det är lätt att bli fartblind, för att vi har alla de där sakerna här hos oss i dag. För att det är så självklara för oss. Det är lätt att inte se det verkliga värdet i dem och förstå vilken enorm inverkan de har haft på vår tid i allmänhet och kvinnors livskvalitet i synnerhet. Så när det ibland kan tyckas som att kvinnorättsaktivister och feminister går ut lite väl hårt för att försvara kvinnors rätt till sina kroppar och sina barn är det inte för att försvara årtusenden av kvinnliga dominans i hushållen, utan en effekt av att dessa rättigheter föddes ur den feministiska kampen. Att dessa rättigheter varit dyrköpta. Man behöver inte gå tillbaka mer än dryga hundra år i tiden för att se det. Att kvinnor som ville ha rösträtt sågs som olämpliga mödrar visas tydligt av antisuffragettepropaganda. På den tiden gick nämligen inte ens rösträtt och självbestämmande ihop med lämplighet som moder. Det är härifrån vi har kommit. I dag är det inte många som anser att en kvinna som har barn inte borde få rösta. Nej, i dag gäller det andra saker. Som rätten till arbete, till exempel. Men då krävs det att föräldraskapet ur ett ideologiskt perspektiv blir jämställt.

Kuriosa: När mina barn var små fick jag höra att mammor med barn under 3 år inte borde få arbeta, eftersom jag var så trött. Jag svarade med att det vore bättre att legalisera droger för små barn så att de skulle sova nån jävla gång.

Varje år är det samma sak

Hela oktober gick jag och hånskrattade åt folk som plockade fram sina julgrejer. Höhöhö. Det är ju typ skitlänge kvar tills det blir jul. Töntar.

Nu är det 14 dagar kvar och jag sitter fortfarande fast i mitt oktoberhån. HUR BLEV DET SÅ HÄR?