Arkiv | december 2013

Ett historiskt perspektiv på faderskap, föräldraskap och kvinnors rättigheter

När man diskuterar mäns och kvinnors rättigheter (som två skilda grupper gentemot varandra) brukar föräldraskapet av förståeliga skäl hamna i förgrunden. Därför tänkte jag att det var hög tid att vi redde ut några punkter ur ett (främst) genushistoriskt perspektiv.

Om vi börjar med rätten till abort. I Sverige har alla kvinnor sedan 1974 rätt till fri abort, med vissa förbehåll. Finland å andra sidan har inte fri abort. Abort är en oerhört svår fråga som det inte finns några enkla lösningar till. Det är en sista utväg och ska så förbli. Självklart är det viktigt att mannen och kvinnan diskuterar sina möjligheter att bli föräldrar och att de får stöd i svåra beslut, men sista ordet måste vara kvinnans. Varför? För att det är hennes kropp. Det är egentligen varken svårare eller enklare än så. En abort är ett medicinskt ingrepp som ofta medför minst psykiska biverkningar och ingen annan kan ha rätt att avgöra medicinska ingrepp än den som de görs på.

Så var det det här med rätten till barnet. När ett barn föds blir modern automatiskt vårdnadshavare. Fadern, om föräldrarna inte är gifta, måste ansöka om vårdnad. Eftersom vi inte var gifta när vår son föddes var det just det här som vi fick göra och jag kan inte säga att jag var alldeles övertygad om att det var ett bra system då. Vi fick nämligen ta med oss vår baby och åka till magistraten för att visa upp oss och redogöra för hur babyn kom till. Hela proceduren kände jävligt 1800-tal. Men å andra sida, vad hade varit alternativet? Hur ska myndigheter och system veta vem som är fadern? För om vi säger så här; det är inte rättssäkert att förutsätta att alla män som bor ihop med kvinnor är fäder till de barn kvinnorna föder. Och det ÄR viktigt vem som är förälder. Det är ett livslångt åtagande med ekonomiska, sociala och juridiska konsekvenser. Därför är det det enda rimliga alternativet att modern automatiskt blir vårdnadshavare eftersom det är hon som föder barnet (och de som närvarade vid födseln måste alltså fortfarande vittna till att just den babyn klämdes fram av just den kvinnan) och att pappan måste ansöka. Att den som födde barnet är förälder till det är nämligen det enda som man med säkerhet kan sluta sig till. Sedan är det alltså en seglivad myt att modern fullkomligt kan stänga fadern ute genom att vägra erkänna honom som förälder. Finns det rimliga skäl att anta att en viss man är pappa har han rätt att göra ett faderskapstest. Mer om faderskap kan man läsa här!

Inbakat i rätten till barnet finns också ett ideologiskt upphöjande av moderskapet. Till skillnad från de rent rättsliga omständigheterna, som i sin nuvarande form är så jämställda det går, kan de ideologiska omständigheternas inverkan på jämställdheten verkligen diskuteras. Mamman ses i dag alltför ofta som den främsta föräldern bara på grund av kön. Så får det förstås inte vara. Vad som däremot är viktigt att komma ihåg är att denna mammans rätt till barnet är en nymodighet som saknar motstycke i historien. Delvis handlar det om att den som är vårdnadshavare i dag både är ansvarig för barnets välbefinnande och för barnets tillgångar. Tidigare fanns det en tydligare uppdelning mellan dessa, så att kvinnor förvisso i allmänhet var ansvariga för barnets vardag, men det hade inget ansvar för de ekonomiska och juridiska delarna av föräldraskapet. På medeltiden ansågs det rentav ofta olämpligt att modern var vårdnadshavare (i betydelsen ha lagliga rättigheter över barnet) eftersom att hon skulle kunna tjäna på barnets död och därmed inte sköta barnet på bästa sätt. Att mammor skötte sina barn gav dem alltså inte bestämmanderätt. Det betydde till exempel att mammor inte hade rätt till barnets tillgångar, men också att de inte hade rätt att avgöra var barnet skulle bo, vem som skulle sköta det eller exempelvis vem barnet skulle gifta sig med när det kom upp i den åldern. Det betyder förstås inte att många föräldrar inte ändå kommunicerade med varandra, diskuterade och försökte komma överens, bara att mannens ord var det som gällde.

I de lagliga rättigheter som mannen hade ingick också att han hade rätt till sin kvinnas kropp. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott så sent som 1994 i Finland, och fram till 1864 (i Sverige) hade maken laglig rätt att aga sin fru. Aborter fanns förstås inte (åtminstone inte den lagliga vägen, på andra sätt har det förekommit i alla tider) och inte preventivmedel heller, så kvinnans möjligheter att bestämma någonting alls som hade med hennes egen kropp att göra var oerhört små och i princip helt beroende av mannens goda vilja. Det här är en av anledningarna till att fri abort och preventivmedel är en så oerhört viktig fråga för dagens kvinnorörelser. För att förstå vidden av betydelsen dessa saker har för kvinnors livskvalitet behöver man inte mera än att titta på länder utan tillgång till dem.

Man ska inte överdriva kvinnors situation i historisk tid, och säga att allt var misär och skit och mörkt och så, för så behöver det förstås inte ha varit. Däremot är det jätteviktigt att vi inte tappar bort den historiska kontexten kring varför vissa saker klassas som viktiga ännu i dag. Abort, preventivmedel och bestämmanderätt över den egna kroppen är saker som varit långt ifrån självklara för kvinnor tidigare, och som bara en liten del av världens kvinnor i dag har rätt till. Det är lätt att bli fartblind, för att vi har alla de där sakerna här hos oss i dag. För att det är så självklara för oss. Det är lätt att inte se det verkliga värdet i dem och förstå vilken enorm inverkan de har haft på vår tid i allmänhet och kvinnors livskvalitet i synnerhet. Så när det ibland kan tyckas som att kvinnorättsaktivister och feminister går ut lite väl hårt för att försvara kvinnors rätt till sina kroppar och sina barn är det inte för att försvara årtusenden av kvinnliga dominans i hushållen, utan en effekt av att dessa rättigheter föddes ur den feministiska kampen. Att dessa rättigheter varit dyrköpta. Man behöver inte gå tillbaka mer än dryga hundra år i tiden för att se det. Att kvinnor som ville ha rösträtt sågs som olämpliga mödrar visas tydligt av antisuffragettepropaganda. På den tiden gick nämligen inte ens rösträtt och självbestämmande ihop med lämplighet som moder. Det är härifrån vi har kommit. I dag är det inte många som anser att en kvinna som har barn inte borde få rösta. Nej, i dag gäller det andra saker. Som rätten till arbete, till exempel. Men då krävs det att föräldraskapet ur ett ideologiskt perspektiv blir jämställt.

Kuriosa: När mina barn var små fick jag höra att mammor med barn under 3 år inte borde få arbeta, eftersom jag var så trött. Jag svarade med att det vore bättre att legalisera droger för små barn så att de skulle sova nån jävla gång.

Varje år är det samma sak

Hela oktober gick jag och hånskrattade åt folk som plockade fram sina julgrejer. Höhöhö. Det är ju typ skitlänge kvar tills det blir jul. Töntar.

Nu är det 14 dagar kvar och jag sitter fortfarande fast i mitt oktoberhån. HUR BLEV DET SÅ HÄR?

Kort om problemet med vita män

Det finns ett jättestort problem med ”vita män”. Problemet är att ”vita män” alltför ofta framhålls som en homogen grupp och att man därigenom tappar en mängd viktiga dimensioner. En sådan dimension är klass. Det är en enorm skillnad på Berra nere på industriavdelningen och Bengt uppe på VD-stolen. En annan dimension är sexualitet. Vita heterosexuella män har med stor sannolikhet inte samma erfarenheter som vita homosexuella män. Dessutom skulle man absolut kunna tänka sig att ålder, utbildning, boendeort och så vidare också bidrar.

Det var bara det.

Jo förresten. En sak till, bara så att jag har det sagt. Det är inte rasistiskt att tala om vita män. Som grupp har vita män fördelar som är beroende av hudfärg och kön. Problemet är alltså bara att man i bland i debatten kanske glömmer hur otroligt stor gruppen vita män är, och vilka betydande skillnader som finns inom den. Ok? Ok.

Kvällstankar om mänsklighet

Ibland undrar jag varför reklammakare och media verkar försöka skapa bilder med någon sorts orealistiska idealmänniskor, för smala och tillrättalagda för att existera bortom bilderna. För när jag söker produkter tilltalas jag av att produkten kan användas av sådana som mig. Att de kan användas av riktiga människor i denna värld av hängiga tyngdkraftstuttar, celluliter, underhudsfett och olikheter. Att det finns ett igenkännande. Produkten ska förstås framställas som något åtråvärt, men inte för att jag vill bli som den som använder produkten, utan för att en sådan som mig kan använda den.

Därför uppskattar jag vad som så nedlåtande betecknas som plus size models, för att de visar hur kläder ser ut på någon som är normalviktig. Därför uppskattar jag vad vissa leksaksföretag gör med sina kataloger nu, för att de visar att barn leker över stereotypa gränser om de bara får möjlighet. Jag tror nämligen att de där bilderna som visar orealistiska stereotypa ideal påverkar oss mer än vad vi kanske skulle önska, men jag tror också att det inte skulle ske en djupdykning i konsumtionskurvan om man öppet och ärligt gick in för att sluta tuscha folk bortom all verklighetskontakt. Tvärtom tror jag att igenkännandet skulle kunna vara minst lika viktigt ur ett konsumtionsperspektiv.

Det var den tanke som slog mig när jag slött bläddrade i en tidning och undrade vad det var som gjorde att jag tyckte att vissa bilder var väldigt tilltalande. Mänskligheten. Det.

Och om det var någon som nu trodde att alla de där vi ser på reklampostar och förstasidor faktiskt ser ut så på riktigt så kan man med fördel titta på den här videon, om hur media förvrider kroppar in absurdum.

Adventstid

I dag har det snöat, så ändå i… Mest har det varit blöt snö dock, så det är inte så mycket kvar. Vi har julpysslat lite, gjort en krans till lillstugans dörr så att det inte ska se så övergivet ut, byggt snögubbe, bakat julbröd, tränat på julsånger och sånt. I morgon är Stora Bakardagen, när vi bakar julgodis tillsammans med familjen B. Hoppas att strömtillgången är mer jämn då än vad den varit i dag. I dag har elen blippat som om en liten treåring stod och fipplade med en gigantisk strömbrytare.

Så här ser det ut i salen, med julduken på bordet. Hittar ni katten?IMG_8191 IMG_8196 IMG_8198 IMG_8201 IMG_8207 IMG_8208 IMG_8209

Uppe på vinden hittade vi en gammal träsoffa. Delar av den har vi släpat ner och ställt på verandan. Med lite kärlek och mycket såpa kan den säkert bli riktigt fin!IMG_8210Passade på att ta en selfie. På kinden har jag ärret av ett litet rivmärke som jag fick i min ungdom, när jag hade en hel drös underbara, halvt psykotiska kaniner i storleksordningen liten ponny. Detta i kategorin: värdelösa fakta om mig.IMG_8212

Metabloggen om utseendehets

Istället för att jag själv ska skriva något smart låter jag Marcus göra det, genom att helt fräckt copypastea in hans kommentar på ett tidigare inlägg:

”Ett kort exempel – Jag jobbade tidigare som CTO på ett större it-företag och hade hand om en mindre grupp (manliga programmerare). Vi försökte under 2 år att hitta nya superkvalificerade programmerare, så jag satt i intevjuer varje vecka nästan. Efter en intervju brukade killarna fråga “Var han något att ha?”, “Kunde han svara på dina frågor om teknologi xxx som han hade skrivit som kompetens på Linkedin” o.s.v.

De få gånger vi hade tjejer på intervjuer (art director/designer positioner oftast), frågade killarna direkt “Var hon snygg?”, “Var hon lika vacker som på sitt Facebookfoto”.

Exakt vad det beror på att vi män (inkl. mig själv) är så utseendefixerade (biologi/miljö) skall jag inte ens försöka spekulera i eftersom jag inte har en aning, men att det är ett problem är väl knappast någon radikal vänsterfeminaziteori. Det blir inte bättre av att en män skriver i en national tidning att “tjejer borde inte se ut så här, utan så här istället”.”

Det är så här jag önskar att fler män hade reagerat på vad jag och andra med genustänk skrev om Karlssons omdiskuterade krönika. Man hade ju inte behövt hålla med mig i allt, eller tycka att mitt grova språkbruk var ok, men att överhuvudtaget inte se problemet är så grymt världsfrånvänt. Och nej, jag tycker inte heller att det är bara mäns fel. Jag vet många kvinnor som spelar på sitt utseende, och jag brukade friskt göra det på den gamla goda tiden när jag fortfarande var ung och hot. Men grejen är att om man inte uppmärksammar det här får man aldrig ett slut på det. Kvinnor fortsätter spela på sitt utseende för att de vet att det funkar. Män fortsätter döma kvinnor på basis av utseendet för att de vet att de kommer undan med det. Och så blir det en ond cirkel.

Jag säger som jag brukar säga till barnen; det har ingen betydelse vem som började – båda kan få ett slut på det.

Sedan skulle jag också vilja påpeka att detta (återigen) alltså inte har något som helst med mäns biologiska sexuella preferenser att göra. Att anställa någon handlar inte om vad män tänder på. Och om det gör det har vi ett ännu större problem.

Diskmaskinsstafett

Just nu ligger vi efter med diskmaskinen. Det står så mycket disk på diskbänken att allt inte ryms i maskinen och när maskinen är färdig har det återigen hunnit bli så mycket att det inte ryms. Därför har vi nu konstant lite disk på diskbänken.

Det kommer jag som vanligt att lösa med att köpa pizza som ätes ur kartongerna. En diskfri måltid och så är man back in the game.

Äldrevården – en förlängning av ett radiosnack

I dag var jag uppe i svinottan för att göra morgonradio. Som den duktiga människa jag är hade jag beräknat extra tid för snorhalkiga vägar, trafikstockning och andra katastrofer som alltid inträffar när man måste vara i tid – vilket förstås betydde att ingenting hände och jag anlände till studion 30 min tidigare än jag borde. I dag talade vi bland annat om strukturreformerna och åldringsvården, och hur man nu i Finland vill spara pengar genom att flytta över mer av åldringsvården till öppen vård i hemmet. Några av problemen med det hann vi ta upp i programmet, några andra tänkte jag lyfta här.

Jag förstår att man måste spara. Jag är inte dum. Faktum är att trots att jag har rätt dålig koll på ekonomi i allmänhet och min egen i synnerhet har jag aldrig lyckats skuldsätta mig ens i närheten av vad staten har skuldsatt sig. I jämförelse skulle jag därför vilja påstå att jag har relativt bra förståelse för att om man konstant spenderar mer än vad man har så kommer det att skita sig, och att spara är något man borde göra innan det skitigt sig. Frågan är då bara vad samhället vill prioritera. I min värld (vilken åtminstone på pappret i ganska stor utsträckning sammanfaller med vad politiker och beslutsfattar målar upp för sorts värld) är vård och omsorg ett sådant område som måste prioriteras. Vård och omsorg är grundbulten i välfärdssamhället. Ändå talas det hela tiden om tillväxt, trots att vilken treåring som helst förstår att något som bara växer och växer i något skede kommer att explodera. Och bara så att jag har det sagt; tillväxten garanterar inte god vård och omsorg. Värdegrund och solidaritet garanterar god vård och omsorg.

Vad som krävs är alltså inte en strukturreform som skyfflar över ansvaret för vården på familjerna, utan en total omfördelning av makt i form av resurser och tid. För de som drabbas av den här strukturreformen är de samma som alltid drabbas; de som inte har något extra att ta av. De som inte har några extra resurser, som inte har någon tid över eftersom den lilla tid de har måste användas för att klara av dagen.  Alla de där som redan har makt i form av resurser och tid (och jag inkluderar mig själv i den gruppen) kommer ju även i fortsättningen att kunna arrangera vården av sina äldre så att varken de själva eller gammelmormor behöver lida nöd. Jag ser precis samma mönster i mina gamla brev från medeltiden – den vars familj har extra har en trygghet på ålderns höst. Men så här; vi får inte arrangera äldrevården enligt samma principer som rådde på medeltiden. Jag älskar medeltiden, men det är inte ok.

Och äldrevården går att arrangera, men det kostar tid och pengar. Det kräver att de som har makt är villiga att låta nödvändiga prioriteringar drabba även dem, och att äldrevården styrs av värdegrund och solidaritet och inte av tankar på tillväxt. Att det frigörs tid för familjerna att vara mer delaktiga, att den utbildade personal som sliter för att få sig själva att räcka till ska få de resurser de behöver för att göra sitt jobb, att vårdens lönsamhet aldrig någonsin mäts i pengar och att de som har är villiga att ha lite mindre.

Ja. Och som alltid undrar jag hur mycket pengar det a) kostade att ta fram förslagen på strukturreformerna för att spara pengar och b) hur mycket det kostar att genomföra strukturreformerna för att spara pengar. Men det är en annan sak.

Programmet finns att lyssna på här: http://arenan.yle.fi/radio/2100079