Arkiv | november 2013

Ett historiskt perspektiv på misandrin

Nov25

Jag fick en kommentar med en länk på mitt inlägg om att det inte finns strukturellt, socialt accepterat manshat. Länken är till en artikel på SvDs kultursidor som grundar sig på en bok av sociolog Cristoph Kucklick – Das unmoralische Geschlecht (ung. Det omoraliska könet). Och jag ska säga direkt att jag inte har läst Kucklicks bok och därför inte vet hur väl artikelförfattaren (Håkan Lindgren) återger vad Kucklick faktiskt står för. Lindgren menar dock att ”Kucklick har […] hittat något som, om han har rätt, gör att vi behöver skriva om de senaste 200 årens historia en aning”.

Så vad är det då Kucklick har hittat? En uppsjö negativa uttalanden om män, gjorda av stora tänkare alltsedan 1700-talets slut. Och det finns många. Kucklick hade säkert kunnat spendera halva sin karriär på att gräva fram fler. Men sedan gäller det hur uttalandena ska tolkas. Kanske ligger problemet nu i att jag bara läst artiklarna (det finns två), inte själva verket, men om det fanns en historisk kontextuell förankring i Kucklicks bok lyser den med sin frånvaro i Lindgrens artikel.

Så vad är då en historisk kontextuell förankring? Jo, det är att se människor som barn av sin tid, och fenomen som delar av en viss tid och plats. För att förstå dessa negativa uttalanden om män måste man också förstå tiden i vilka de gjordes. Kucklick menar, enligt Lindgren, att samhället haft ett problem med män alltsedan moderniteten kom och att detta inte har någon motsvarighet i historien. Enligt detta var det ett ”intellektuellt patriarkat” i form av exempelvis Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel som ”formulerade den nya manlighetskritiken”.

Redan här tycker jag att det borde ringa några klockor, för vad har Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel gemensamt? Jo, de är män. Ändå ska de ”på kort tid” byggt ”upp en konsensus om att mannen är mänsklighetens fiende”. Så om vi går tillbaka till början av 1800-talet och ser på hur samhället såg ut förstår vi mer av hur mannen som mänsklighetens fiende ska förstås. Modernismen och industrialismen innebar bland annat att städerna fylldes av fattiga i sällan skådat antal och vi närmar oss klasskamper och konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med modernismen och 1700-talets vetenskapliga utveckling kom också viljan att strukturera samhället och att sortera in människorna i liknande system som Linné gjort för växterna. Vi får Darwin, rasbiologi och kriminologi. Samtidigt har vi också kolonialism och en enorm debatt om slaveri i USA. I den här tiden föds tanken på de olika människoraserna (som ett vetenskapligt grundat fenomen) och på att man genom att mäta exempelvis näsor, pannor, ögon och så vidare kan avgöra hur en person är. Eftersom de fysiska uttrycken går i arv gör också personligheten det. En kriminell pappa ger alltså en kriminell son.

När detta intellektuella patriarkat således formulerar den nya manlighetskritiken så är det inte huvudsakligen mot män som skilda från kvinnor utan mot somliga män som skilda från andra män. När man i slutet av 1700-talet skrev ”all men are created equal” var det rättigheter för dessa olika typer av män som man talar om – även om man sedan på 1800-talet inte längre visar några tecken på att ens alla män skulle vara skapade som likar.Man var medveten om både klass- och rasskillnader och det är dessa skillnader man framhäver genom att exempelvis tala om barbariska män. Lindgren skriver:

”Det som hände, säger Kucklick, var att moderniteten placerade allt den avskydde hos sig själv i mannen. Är samhället grymt och nyckfullt, drivet av ett egenintresse som struntar i alla konsekvenser? Sådan är mannen! Mannens ”karaktär” blev en bekväm förklaring till en social omvandling som var svår att få grepp om.”

Jo, men denna manliga karaktär kom i en uppsjö olika varianter där det fanns den rationelle, vetenskapligt och litterärt bevandrade mannen som var det högsta idealet. Det faktum att alla tänkare som skrev om männens karaktär på den här tiden var män talar sitt tydliga språk. Det är män som diskuterar andra män i förhållande till män i en tid när exempelvis gifta kvinnor inte är myndiga, där kvinnor inte får ha yrken eller äga mark och där de första kvinnorna just under stora protester fått tillgång till högre utbildning. Det fanns tveklöst en väldigt nedlåtande syn på män, men den var grundad i klass och etnicitet – inte bara i kön – och den drevs av de män som satt på all makt. Därför är det fel att tala om strukturell, socialt accepterad misandri (alltså manshat) för det gällde inte alla män.

Men kvinnorna då? Även kvinnorna sorteras in i det samhällssystem som skapas men kvinnor fanns det i de flesta analyser bara en sort av. Dimensionen av klass och etnicitet som fanns för männen finns inte längre i kvinnobeskrivningarna. Därför får man också en beskrivning av kvinnan som godheten själv, som from och mild, av naturen. Lindgren skriver:

”Med giftermålet övergick alla rättigheter till mannen – men bara kvinnan hade rätt att bestämma om äktenskap ska ingås eller upplösas, eftersom äktenskap, enligt Fichte, bara borde ingås av kärlek, och bara kvinnan var förmögen att älska. I mannen ”finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift”, ansåg han.”

Det här kanske verkar nytänkande och bra för kvinnorna, men om vi läser det noga så ser vi att nyckelpunkten är kvinnans bestämmanderätt vad gäller att ingå äktenskap. Eftersom hon får bestämma om hon vill gifta sig är det sedan i sin ordning att alla rättigheter tillkom hennes make. Men redan kanonisk rätt tillskrev kvinnan rätten att säga sin åsikt innan hon gifte sig. Redan på medeltiden hade hon alltså den rätten – det var inte ett modernistiskt nytänkande. Det nya är att äktenskap ska ingås på grund av kärlek, och det är här som den nya vetenskapliga forskningen kommer in. Kvinnan är irrationell och kan känna irrationella känslor som kärlek (vilket förstås är positivt här). Könsdriften som mannen drivs av gör honom och kvinnan till väsensskilda. Och om vi ska vara petiga, vilket vi ska, så är det ungefär den samma indelningen som dagens evolutionspsykologer ger män och kvinnor. Kvinnor söker kärlek – män söker sex.

I del två av Lindgrens artikel, ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös”, landar vi i så många historielösa missförstånd att jag knappast hinner redan ut dem här. Ett citat om det klassiska att positionera sin forskning mot vad tilltänkta feminister har gjort och tyckt:

”Feminister som har studerat 1800-talskällor har missuppfattat vad de läst, säger [Kucklick]. De har haft sin maktanalys klar från början: männen ansåg sig själva totalt överlägsna och betraktade kvinnor som underlägsna på alla plan.”

Istället för att positionera sig mot feminister hade det varit mer relevant att diskutera vad historiker har sagt om 1800-talskällorna. Som en tanke bara.

Därefter kommer vi till den brinnande punkten: Lindgren menar att manskritiken kan ”samexistera med en övervärdering av mannen”. Jag håller fullkomligt med. Men vad är det då vi ser? Vad är Kucklicks citat uttryck för? Inte är det ett strukturellt socialt accepterat manshat i alla fall. Den diskussion som fördes inom 1800-talets intellektuella patriarkat var till för andra likasinnade. Det var inte böcker ämnade för bred läsning eller ens för en kvinnlig publik. Män satt fortfarande på all makt, så mycket av den rentav, att de kunde drista sig till att börja kritisera lägre former av manlighet. Vi ser också en romantisering av förhållandet mellan män och kvinnor (av en viss status och etnicitet) där kvinnor lyfts upp på piedestal, moderskapet hyllas, kvinnligheten ska skyddas. Det är ett särskiljande av könen och ett hyllande av vissa ideal som hör mycket nära samman med nationalismen. Då man inte såg skillnad på olika kvinnor (utan bara den vita, lite rikare kvinnan) talade man om kvinnan som varandes på ett visst sätt, medan man utgick från en myriad av olika sorters män och därför kunde värdera dem olika. Så snart vi ger plats för olika tolkningar av kvinnor och kvinnlighet – vilket äntligen börjar komma – kommer vi att se samma variation i synen på kvinnan också. Vad Lindgren tycker att han ser i att män får symbolisera allt problematiskt även i dagens diskurs är inte ett uttryck för misandri, utan ett uttryck för den manliga normen.

Lindgrens slutsats är att

”Patriarkatet är inte en ordning där mannen värderas högst – det är en ordning där mannen är fullständigt värdelös utom när han utövar makt genom hot och våld.”

Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga, utom att det är en grov förenkling, frikopplad från historiska verkligheter och utan relevans för diskussioner av patriarkatet. I ett patriarkat värderas somliga män högre än andra män, främst utgående från ålder, men varje man är överordnad kvinnorna på samma nivå som han själv. Det har inte med filosofiska utläggningar om lynnen att göra, utan med fördelning av makt och resurser.

Kuriosa: Kvinnor kunde i allmänhet inte dömas för mord som vanliga brottslingar eftersom det inte låg i kvinnans natur att kunna mörda. Kvinnliga brottslingar tenderade därför till att klassas som psykiskt sjuka.

Och så finns det reklam som inte är så bra

Nov23

Som den här grovt sexistiska från K-rauta. Det är nästa så man måste ge dem poäng för att ha lyckats få in en sällan skådad mängd nedvärderande stereotyper i en och samma bild. Halvnaken sjukt bystig superhjälte, crazy shopoholic, sexy Santa. We’ve got it all!

20131123-221730.jpg

Genustänket och mångfalden

Nov23

Sverige har fått mycket kritik för sitt genustänk, som att det skulle vara det töntigaste och mest onödiga i världen. För att det liksom skulle göra alla till flickor och tvinga alla barn att följa en genusmall. Men nej. Så här ser genustänket ut i praktiken, illustrerat av docksessionen i en leksakskatalog.

20131123-120804.jpg

Dockorna från Rubens Barn kommer i olika färger, med snippa eller med snopp. Inte för att tvinga fram något onaturligt lekbeteende hos barn, utan för att mångfald kan finnas bland dockor precis som hos riktiga barn.

 

20131123-120836.jpg

Hos Yoghurtinis har man förvisso en Anton Melon, men mångfalden som kommer av att släppa på stereotyperna låter vänta på sig.

Om det här med att hata män

Nov22

Jag minns inte ens när jag fick den första kommentaren om att jag är en manshatare. Det var nog precis i början. Jag visste inte ens vad jag skulle säga. Det hela var liksom så absurt. Sedan jag skrev ett argt inlägg om Karl-Johan Karlssons krönika om unga tjejers sjuka drömmar har manshataranklagelserna fullkomligt rasat in. En del menar till och med att jag bedriver manshatarkampanjer.

Jag är ju inte dummare än att jag ser varifrån det kommer. Inte rent datatekniskt alltså (för där är jag verkligen för dum), utan hur retoriken har kommit dit. På ena ytterkanten finns vissa feminister som vill stänga män ute från jämställdhetsdebatten, som slänger sig med uttryck som vita kränkta män så snart en man upplever sig förfördelad och som tycker att eftersom män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp ska män inte ens som individer få uttala sig om svårigheter med… ja… något alls. Det är sådana feminister som kanske sagt ”kvinnohat” om lite väl många grejer. På andra ytterkanten finns det vissa mansrättsaktivister (eller jämställdister, eller vad de nu vill kalla sig) som exempelvis hävdar att alla de snedfördelningar som forskningen visar drabbar kvinnor inte alls är snedfördelningar utan har biologisk, ”naturlig” grund, som anser all genusvetenskap vara politiserat, ideologiskt dravel och som på fullaste allvar anser att män är den enda grupp i samhället som det är socialt accepterat att hata. Det är sådana mansrättsaktivister som hojtar om manshat.

Jag har ingen av den sortens radikalfeminister som nämns ovan på min blogg. Inga alls. Några som ser sig själva som radikalfeminister har vid ett par tillfällen kommenterat, men då under mycket städade former. Mansrättsaktivister har jag däremot för tillfället ett tjugotal.

Och grejen är den här, att de här två ytterligheter inte skulle ha något att komma med utan den andra. De är beroende av varandra, och spirar av den andras retorik. I antal kan jag tänka mig att grupperna är ungefär lika stora. Vi andra står bara här i mitten och undrar vad i hela friden som hänt. Och vi här i mitten, vi är väldigt många.

När någon av de här ytterlighetsgrupperna kommer in på forum i mitten blir det kaos. För min egen del gäller det alltså när mansrättsaktivisterna kommer hit och utgår från att deras retorik om manshat, offerkoftor och genus”vetenskap” är den andra sidan av vad jag står för. Att jag och alla andra på den här lilla bloggen liksom representerar den andra ytterligheten. Så är det inte. Manshat, offerkoftor och genus”vetenskap” finns inte ens i med på den här planeten. När jag blir förbannad över att jag hängs ut i närmare hundra kommentarer på Genusdebatten  (i stil med att jag är en bortskämd prinsessa och det är synd min man och mina barn) och för min ilska får höra att det är så typiskt feminister att de själva kan driva manshatarkampanjer men sedan drar på sig offerkoftan så fort någon ger tillbaka med samma mynt då är det som att ha ett gigantiskt teleskop och titta ut på någon liten obskyr planet i yttre rymden där foliehattarna har årsmöte.

Ja, och sedan kommer foliehattarna till den här lilla bloggen på efterfest. Problemet är att av alla som läser den här bloggen, utgör det tjugotal mansrättsaktivister som kommenterar flitigast kanske några procent. Och de skjuter sig själva och hela mansrättsrörelsen i foten. Jag har aldrig uttryckt stöd för dem som vill stänga ute män – tvärtom. Jag har aldrig påstått att män inte skulle kunna vara förfördelade – tvärtom. Jag har aldrig hävdat att all genusvetenskap är sanning, att biologi är bogus, att människan föds som en tabula rasa, att män inte utsätts för partnervåld eller att det på något vis skulle vara ok att driva hatkampanjer mot någon någonsin. Ändå är det allt det här som jag tvingas stå för, som jag förväntas förklara och försvara och som jag konstant tvingas förhålla mig till. Man måste ju inte läsa den här bloggen. Och i ärlighetens namn tycker jag inte att man ska göra det, om man efter att ha läst det här inlägget (läs det flera gånger, om det känns svårt) fortfarande vill utgå från att jag tänker och tycker som en feministisk ytterlighet.

Jo, det finns en liten grupp kvinnor som uttrycker minst sagt tvivelaktiga åsikter om män. Det gör det. Men det är väldigt, väldigt få av oss kvinnor som skulle skriva under på de åsikterna. Att den lilla ytterligheten ibland vädrar något som skulle kunna liknas vid manshat kan jag möjligen hålla med om. Men, och det här är jätteviktigt: Det finns inget strukturaliserat, socialt accepterat manshat i världen i dag. Däremot finns det gott om olyckliga män, män som hamnat i kläm i systemen, män som inte får vara föräldrar på lika villkor, män som går med självmordstankar och prestationsångest och vars berättelser och tankar måste få höras. Dessa män är dock inte offer för manshat, utan för livet självt. När problemen däremot framställs som orsakade av strukturellt manshat (vilket händer titt som tätt) undermineras problemet som sådant och det är lätt att få den felaktiga uppfattningen att problemet inte existerar eftersom den givna orsaken (det strukturella manshatet) inte existerar. Att diskutera utgående från att det skulle finnas ett strukturaliserat, socialt accepterat manshat i världen i dag gör att det blir vansinnigt svårt att ta argumenten på allvar, för de utgår från något som inte finns.

Det finns en artikel som heter ”If I admit that ”hating men” is a thing, will you stop turning it into a self-fulfilling prophecy?”. Den var något av en ögonöppnare, och varnade mig för vartåt det barkar. För jag har i betydligt större utsträckning än vad jag gjorde för något år sedan börja tala om män som grupp, att män gör något – utan de brasklappar jag tycker behövs. För jag är så fruktansvärt trött på att hela tiden behöva försvara mig själv mot anklagelser som egentligen inte rör mig, utan en paranoid misstolkning av vad en kvinna som studerar genus måste stå för, och de som (numer) dagligen tvingar mig in i den där försvarsställningen är män. Jag vet, jag vet. Det samma händer manliga bloggare ibland. Jag säger inte att det är ett kvinnoproblem – det är ett mänskligt problem och det är framförallt ett väldigt stort problem för jämställdhetsdebatten. Jag kan ju bara tala för mig själv om vad som händer med mig när dessa män kommer till bloggen, och så får väl ni andra säga om ni håller med, men så här: För varje kommentar om manshat knuffas jag ett steg närmare att börja tycka riktigt illa om män. Inte som grupp alltså, men de, specifikt, som tjatar om att det. För varje kommentar om att kvinnor alltid har offerkoftor blir jag lite mer benägen att tycka att män som råkar illa ut får skylla sig själva. För varje kommentar om att genusvetenskap inte är en riktig vetenskap blir jag lite mer föraktfull mot det manliga intellektet. Jag är inte där ännu, men om jag inte någonsin får komma ur det här träsket av självförsvar mot ogrundade könsspecifika anklagelser kommer jag kanske komma dit. Det blir en självuppfyllande profetia.

Så om jag nu öppet och tydligt skriver att jag är medveten om att det finns kvinnor som beter sig som svin mot män, kan ni mansrättsaktivister som kommenterar här då sluta  utgå ifrån att jag är en av dem?

Pannkaksfesten

Nov20

I går åkte vi på väg hem från skolan förbi den lilla bondgården som har en butik i köket, jag och barnen. Där köpte vi färska ägg, potatis och ekologiskt underbart mjöl. Sedan åkte vi hem, hjälptes åt med dukningen, gräddade pannkakor och festade loss med glass och jordgubbssylt.

Härligt va? Supermystisdag liksom. Den perfekta Facebook-statusen.

Sedan städade jag upp de 10 ägg vi krossade på stolar och golv, skrapade sylt från bänken, borstade mjöl, snubblade på en katt, bände loss glasspaketet som fastnat i bordet och gjort ett litet märke, konstaterade att ingen plockat ur diskmaskinen och fyllde därför diskbänken med smutsiga tallrikar istället, snubblade på en annan katt, sa minst tusen nej-inte-just-nu till barnens förslag, samt försökte få eld i pannan för att få tillräckligt varmt vatten för att barnen skulle kunna gå och duscha.

20131120-103430.jpgEn äggstädare. Rekommenderas som standardutrustning i alla kök med barnhänder och ägg.

Lite om det där med att kommentera (kvinnors) utseende

Nov19

Det finns fortfarande mycket att säga om kvinnor och utseende. Väldigt mycket. Det första jag skulle vilja säga, och som jag i ärlighetens namn tycker är det allra enklaste och allra viktigaste är det här:

Det rådde inga tvivel om att de som deltog i kommenterandet under mitt inlägg om Karl-Johan Karlssons krönika och det senare inlägget om vem som tystas är medvetna om att det är väldigt känsligt att kommentera kvinnors utseende. Att det är känsligt var liksom utgångspunkten för de allra flesta, oavsett vad man sedan tyckte om det. Väldigt snabbt utvecklades det till en fråga om att män måste ha rätt att kommentera kvinnors utseende, särskilt om man gör det genom att påpeka vad forskningen visat att standardmannen tycker är snyggt (det vill säga smal midja och breda höfter). Det här var den poängen, om jag inte alldeles misstolkat allt, som de flesta män som ställde sig emot mitt inlägg ville göra. Jag förstår inte varför. Varför ska det vara en manlig rättighet att kommentera kvinnors utseende? Varför kan man inte bara konstatera det man redan vet, att det är ett väldigt känsligt ämne, och sedan respektera det?

För mäns rätt att kommentera kommer aldrig att trumfa kvinnors rätt att slippa bli bedömda. Det är det viktigaste, tycker jag.

Därmed inte sagt att män alltid måste vara tysta (vilket vissa män (inga kvinnor) drog det till), eller att män inte ska få vara med och problematisera kvinnorollen och utseendehysteri. Den lilla men ack så viktiga skillnaden ligger i varför man vill vara med och diskutera. Gör man det för att man ser sig ha en rätt att kommentera kvinnors utseende kommer man (vilket blev väldigt uppenbart) stöta på patrull. Gör man det för att man anser det problematiskt att utseendet är en så stor del av kvinnorollen är det en helt annan sak (vilket också blev uppenbart).

Så varför är utseendekommentarer så känsligt då? Varför kan inte kvinnor bara ta det som en man, så att säga? För att många kvinnor är så vana vid att dömas och bedömas på basis av utseende. Och jo, jag vet att utseendet är det första vi reagerar på och att det är viktigt och bla bla, men många kvinnor blir aldrig något annat än sitt utseende. Kan det ge vissa fördelar? Absolut. Men det är inte fördelar man själv arbetat sig till (förutom de som går igenom plastikkirurgi och ”korrektioner” förstås, de har både arbetat på och betalat dyrt för sitt utseende) och inte fördelar de flesta av oss skulle vara stolta över, sätta på CVn, känna oss nöjda med. Det är objektifiering och gör ofta att det inte känns som om man har kontroll över sitt liv.

Av en slump ramlade jag på ett perfekt exempel på hur det fungerar i går. Inne på Indulged finns ett inlägg om färglagda historiska fotografier (som förövrigt är helt sjukt coola och värda en titt!) och följande beskrivning:

”The colorful image of Albert Einstein sitting beside the water gives us an entire new perspective on the genius. He goes from a brilliant historic relic, into a living brilliance of our era. The colorized photograph of Audrey Hepburn transforms our thoughts of beauty. Her photo goes from an intriguing historic photo to one of a sexy starlet of today.”

Visst, Audrey Hepburn var fantastiskt snygg och Albert Einstein var det kanske inte. Men Hepburn var först och främst skådespelerska. Ändå nämns inte hennes insats, utan bara henne utseende. I samma anda får Hillary Clinton frågor om vilka designers kläder hon brukar ha på sig, varenda tidning är fylld av bilder på kända kvinnor som är för smala, för tjocka, som tappat gravidetskilona rekordsnabbt, som inte gjort det, som visat för mycket hud, som visat osedvanligt lite hud, som blivit fotade utan makeup, med rufsigt hår, med påsar under ögonen, med en konstig hatt, med för blek hy eller alldeles för solbrun. Överallt ligger fokus på kvinnors utseende istället för deras prestationer.

Och utseendet sägs ge oss kvinnor makt. Till exempel menar många att vi genom hur vi klär oss kan undvika våldtäkt, undvika objektifiering och sexuella trakasserier, få en bra man och gratis grejer. Igen, som om utseende var kvinnans viktigaste egenskap.

Det Karl-Johan Karlsson gjorde i sin krönika var att uppmuntra män att säga att trådsmalt inte är vad män vill ha. Idén kanske var att hjälpa dem som med våld försöker bli väldigt smala, men han missar två (enligt mig väldigt uppenbara) saker. Den första är den mest allvarliga: ätstörningar handlar inte bara om utseende utan är en sjukdom. Att kritisera den som är sjuk hjälper inte det minsta. Den andra är att även om man säger till någon som är väldigt smal att den skulle se snyggare ut om den lade på sig några kilo ligger fokus fortfarande på utseende. Mängder av kvinnor är väldigt smala (som exempelvis Kendall Jenner som talar ut om hur det är att ständigt bli kritiserad för att vara för smal) och kan inte gå upp i vikt fast hur de försöker. Andra kvinnor är av den större sorten. Viktigt är också att det ”naturliga” spektrat av vikt för kvinnor är otroligt brett och att säga att kvinnor är finast när de är naturliga är precis lika destruktivt objektifierande som något annat. Genom att börja tala hälsorisker, BMI och naturlighet bekräftar man bara att kvinnor inte är mer än sitt utseende.

Som kvinna är det väldigt lätt att fastna i det där och påverkas – att internalisera sitt utseende och göra det till den kanske mest avgörande delen av vem man är. Man känner hela tiden att kroppsformen är lite fel, fötterna lite för stora, håret lite stripigt och hyn lite dålig. De bilder av modeller vi matas med, vare sig vi vill eller inte, är inte bara tillrättalagda innan själva tagningen, med smink, kläder, ljus och vinkel, utan är därefter photoshoppade. Inte ens supermodellerna själva kan leva upp till de bilderna, men vi förväntas ändå förhålla oss själva till dem. Därför är varje kommentar om hur man ser ut, vare sig den är positiv eller negativ, ytterligare en bekräftelse på att utseendet är det viktigaste.

Och nej. Det här är förstås inte mäns fel, utan är ett problem i vårt samhälle som både män och kvinnor bär ansvaret för. Många män verkar anse att det helt och hållet är kvinnors eget problem och det är man förstås fri att tycka. Men om man samtidigt försöker försvara sin rätt att fritt kommentera kvinnors utseende så blir det problem. Den negativa självbilden som kommer av utseendefixering är inte direkt beroende av just negativa kommentarer, utan kommer av kommentarer i största allmänhet. Sedan kan det förstås finnas en dimension av rätt sak på rätt plats. Om jag piffat upp mig när jag går ut på krogen har jag ingenting emot positiva kommentarer (även om negativa dito kan förstöra en hel kväll). Om jag däremot just har hållit en föreläsning tar jag fruktansvärt illa vid mig av samma positiva kommentar. Den hör inte dit. Jag är mer än utseendet och vill bli behandlad därefter. Och om det känns förvirrande och svårt som man att veta när det skulle kunna vara ok att kommentera en kvinnas utseende finns det en enkel lösning: låt bli. Det är trots allt inte en rättighet.

En intressant fråga på Lilla Genusskolans första del

Nov18

Sådär.

Nu har jag besvarat alla frågorna på Lilla Genusskolan så gott jag kunnat.

En (del)fråga tänkte jag att jag skulle ta upp här, nämligen den här från Hans Odeberg:

”Nog är det väl intressant att spalta upp vad som är genus, och vad som inte är det? Nog är det väl intressant att vetenskapligt utreda om den skeva könsuppdelningen i vård- och ingenjörsyrken beror på sociala faktorer, biologiska faktorer, eller en härlig blandning av båda?”

Det vore fruktansvärt intressant att spalta upp vad som är genus och vad som är biologi! Problemet är bara att det inte låter sig göras. Redan en några veckor gammal baby påverkas av sin omgivning, och när babyn blivit så stor att man kan börja avläsa samspelet mellan baby och omgivning (babyns preferenser, så att säga) är babyn som forskningsobjekt inte längre säkrad för socialt inflytande. Babyn är redan en blandning av biologiskt och socialt konstruerat kön.

När det är dags för babyn att typ 18 år senare välja yrke kommer den sociala påverkan ha byggts på kontinuerligt under åren, medan den biologiska biten förmodligen förstärkts (eller för den del försvagats) i puberteten men inte mer. Vid den tiden är den då vuxna babyns preferenser i betydligt högre grad socialt konstruerade än biologiskt betingade.

Men vi kan leka med tanken att det är biologi som ligger bakom könsuppdelningen i vård- och ingenjörsyrken och att sociala faktorer inte spelar roll alls. Även om det vore så, kan inte skillnaden i hur samhället värdesätter de olika samhällsinsatserna förklaras med biologi och värdesättningen av kvinnligt kodade yrken respektive manligt kodade yrken är en av de saker som genusforskningen arbetar med. Det vill säga; det finns aspekter som är helt beroende av genus.

Tilläggas bör förstås att det finns mycket starka indicier på att biologiska betingelser inte är avgörande för yrkesval. Om inte annat för andelen vårdare som inte borde ha med levande patienter att göra.

Det om det.