Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vad betyder egentligen siffrorna?

Inte alldeles oväntat blev det en hel del debatt angående vad det egentligen betyder att finska kvinnors lön är 590 euro mindre i månaden än männens dito. Att det inte automatiskt betyder att kvinnor är diskriminerade. Och det håller jag med om. Det gör det inte. Men åtminstone för mig är det en så in i helvete stor skillnad att det är dags att fråga sig varför.

Mängder med saker påverkar förstås, men det som de nya siffrorna visar, och som jag i ärlighetens namn trodde att vi hade kommit bort ifrån, är att oavsett vilket yrke vi talar om så är kvinnors lön lägre än mäns. Även för yrken med över 80% kvinnor, yrken där vi vet att kvinnor generellt har högre utbildning, så är kvinnors lön mindre. Om det bär emot att kalla det diskriminering så kan man låta bli, men det är något som är allvarligt fel med samhället.

Jag försökte sammanfatta några tankar om historiskt arbete igår och jag är övertygad om att man inte kan förstå dagens löneskillnader utan att ta historien i beaktande. För några grundläggande drag kvarstår. Mäns arbete värderas högre än kvinnors arbete. Kvinnors huvuduppgift är att sköta hem och barn. Män ses som värda högre lön än kvinnor (även om kvinnolöner officiellt är avskaffat). Så varför är det ingen som döms för diskriminering då? För att det är oerhört svårt att påvisa. Mäns högre lön kan ju lika gärna bero på att män själva tenderar till att värdera sig högre än vad kvinnor värderar sig. De ber om mer. Promotar sig själva mer. Och inte särskilt överraskande får de ofta också mer.

Men, och det är här jätteviktigt: Det betyder inte att det är rätt.

För vi bär med oss ett historiskt och kulturellt bagage som får kvinnor att undervärdera sina prestationer, samtidigt som vi bygger samhället på en sorts självförsörjande individualism. Det samhället värderar är fortfarande egenskaper som betraktas som typiskt manliga och det kvinnor ses som biologiskt lämpade för ses inte som de samhällets grundpelare vård och omsorg skulle kunna vara, utan som pengaslukande industrier som ska effektiviseras. Allt detta är faktorer som samverkar för att hålla kvinnors lön nere. Och jo. Kvinnor själva bidrar förstås till det.

Men igen alltså: Det betyder inte att det är rätt.

Och i förlängningen är det just de här sakerna som skapar enorm press på män att arbeta hårdare, som gör att män har svårt att ha råd att ta ut föräldraledighet, som säkerligen bidrar till självmordsstatistiken för män i finansiella svårigheter och för män som gått i pension, och som gör det nästintill omöjligt för män att hoppa av ekorrhjulet och spendera mer tid med familj och vänner. Vad män tjänar i pengar förlorar de i andra värden. Samtidigt upprätthålls kvinnors ekonomiska beroende, lägre lön betyder lägre pension, sämre möjligheter till lån och större behov av ytterligare en inkomst i hushållet. Och för varje generation barn som växer upp i tron att de medfödda skillnaderna på pojkar och flickor avgör vem man blir och ser sin mamma hemma med barnen och pappa borta på jobb kommer vi inte att få någon förändring.

Så kvinnor måste lära sig att ta mer plats, och män måste lära sig att låta kvinnor göra det och se att alla (utom vissa män med makt) kommer att tjäna på det i längden. Och vi måste tala om löner. Våga säga att den där skillnaden som finns i mäns och kvinnors lön inte är ok, vad fan man sedan vill kalla den.

Vardagslivet

Skriet

Ikväll har Tilda bestämt att hon älskar den randiga luvtröjan hon tidigare knappt använt. Hon älskar den så mycket att hon knappt kan leva utan den och verkligen absolut aldrig någonsin skulle kunna gå och sova utan den. Inte alldeles oväntat uppenbarades denna kärlek när tröjhelvetet visade sig vara försvunnet. I nästan 30 minuter skrek barnet förtvivlat om hur hon ännu minns tröjan och att den är den bästa tröjan i hela världen. Minst typ 1000 gånger bättre än någon av de dussintals tröjor vi faktiskt kunde lokalisera.

Till slut hittade vi tröjan och nu sover en utmattad liten tös med den tätt i famnen. Barn, asså. En kväll när det inte finns några problem tar det inte lång tid innan de har hittat på några.

20130920-223234.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lite om kvinnors och mäns arbete

I samma veva som kampanjen Tala om löner lanserades läser jag mycket lägligt Christopher Pihls avhandling om arbete och skillnadsskapande i 1500-talets Sverige. Han är den förste som har tagit sig an det synnerligen tidskrävande uppdraget att pussla ihop alla de spridda uppgifter om arbete som finns för att försöka bygga någon slags helhetsbild, och vad han får fram är riktigt intressant. Eller alltså. Jag tycker ju att 1500-talets Sverige är fruktansvärt spännande, så jag är möjligen lite partisk, men det här är faktiskt en av de få avhandlingar som jag skulle rekommendera vem som helst som är intresserad av arbetets historia att köpa och sträckläsa.  Det följande är mina tolkningar och funderingar kring hans avhandling och ingenting han ska lastas för.

För det första står det klart att människorna själva skilde på mäns arbete och på kvinnors arbete. Det fanns arbeten som män var lämpade att utföra och andra som kvinnor var mer lämpade att utföra och det var så Gud hade bestämt och det som var den naturliga ordningen. På många vis liknar det den inställning som somliga har i dag, om hur männen alltid sköter de tyngre arbetena och det är så det måste vara för män är fysiskt starkare. Det är den naturliga ordningen. Det intressanta är bara att exakt vilka arbeten som det varit naturligt för män respektive kvinnor att sköta har varierat över tid.

När skrivmaskinerna först kom (under 1880-talet) var det till exempel främst män som arbetade på dem för de var så avancerade att det var osannolikt att kvinnor skulle klara av det. Ja. Och sedan blev sekreterare ett kvinnojobb och rätt som det var var det bara kvinnor som skrev på maskin. När datorerna tog över var det liknande idéer. Datorer är jättesvåra. Män använder datorer. Sedan blev datorer vanligare och kvinnor de främsta användarna. Men det är flest män som är IT-support för datorer är fortfarande väldigt svåra på insidan.

Det finns några yrken som varit kvinnligt kodade så långt tillbaka i tiden vi kan följa dem. Allt som hade med kor och mjölkning att göra till exempel. Kärna smör och ysta var kvinnliga uppgifter och Olaus Magnus skriver i sin Historia om de nordiska folken att det var fåfängt av män om de ville närvara vid ystningen. Manligt kodade yrken var det mesta som hade att göra med hästar, allt från skötsel till körslor. Intressant nog är det en trend som lever kvar. Det myllrar av hästtokiga tjejer i stallen, men vad gäller hästar som yrke är det väldigt många män. Sedan finns det också yrken som var kvinnligt kodade här i norr, som exempelvis vallning av får och getter, men som i Centraleuropa var typiskt manliga.

Ett av de där arbetena som åtminstone jag har sett som typiskt manliga är kolare. Ensam i skogen, svärtade kläder, svettigt och tungt. Men faktum är att den manliga kolaren är en kodning som uppkom först vid 1800- och 1900-talen. Christopher Phil har inte bara hittat flera hustrur som arbetade vid kolmilorna, utan även kvinnor som själva var dem som lyfte lönen för mödan och andra forskare har hittat flera kvinnliga kolare under 1700-talet. Inte heller det tunga och mycket farliga arbetet i kolgruvorna i England var bara för män. Att barn deltog (och att det var mycket kontroversiellt) är rätt väl känt men även kvinnor slet och dog i gruvorna innan 1842 års Royal Commission rapporterade hur omoraliskt  det var att kvinnor arbetade i gruvorna och att det måste få ett slut. Omoraliskt inte bara för att kvinnorna arbetade väldigt hårt och det var fysiskt tungt utan för att man hade hittade kvinnor som arbetade för lättklädda. Det är viktigt att notera att 1800-talets viktorianska syn på moral var väldigt speciell. Till exempel tyckte man att det var ganska ok att män fortfarande slet i kolgruvorna medan kvinnor endast fick arbeta ovanför jord.

Det verkar finnas en idé i dag om att det är män genom tiderna som skött de tyngsta, smutsigaste och farligaste arbetena och att detta dels har att göra med en negativ syn på mäns värde, dels med att män naturligt är så mycket starkare och därför mer lämpade för fysiskt tungt arbete. Ser man på hur The Royal Commission resonerade så förstår jag hur man kan komma till den slutsatsen, men det är likväl en alltför grov förenkling för att hålla. Anledningen till att man inte tillät kvinnor i kolgruvorna var för att skydda kvinnorna för att de var svaga och skulle sköta hushållet och serva sin man. Men arbete i kolgruvorna var långt ifrån det enda arbete man ville skydda kvinnor från. Kvinnor skulle ju inte vara skomakare, handlare, lärare, jurister och så vidare, för yrkesarbete tog bort kvinnors fokus från vad som var deras naturliga uppgift; att sköta hemmet. Det var också farligt för kvinnor att arbeta där det fanns män, för kvinnornas moral och anseende kunde skadas och utan moral och anseende var en kvinna inget värd. Det skydd män med makt ville ha för kvinnor var alltså inte för att kvinnor värderades högre än män, utan för att kvinnor (och nu talar vi idéer från 1800-talet) helt enkelt inte ansågs klara yrkesliv. Det gick emot den kvinnliga naturen. Detta synsätt döljer tyvärr att historien är full av yrkesarbetande kvinnor som slet livet ur sig.

Och jag tycker egentligen inte att man ska jämföra kvinnors slit med mäns slit och försöka avgöra vem som slitit mest alls, för jag ser ingen poäng med det, men jag blir förtvivlad över att 1800-talets idéer om dygd och moral och naturlig lämplighet får överskugga kvinnors faktiska insatser. Att kommissionen inte tyckte att kvinnor skulle arbeta i gruvorna betyder inte att kvinnor inte arbetade i gruvorna. Att kvinnor inte fick bli borgare betyder inte att kvinnor inte utförde alla borgarens sysslor utan den rättsliga statusen. Och att kvinnor är fysiskt svagare betyder inte att kvinnor inte har utfört extremt tunga och farliga arbeten. Att byka i en tid när det inte fanns varmvatten var ett fysiskt oerhört tungt arbete med en mängd riskmoment och många skador. Från 1500-talets mitt finns det kvar uppgifter om mat på Kastelholms slott. Där skulle dagligen 310 personer äta. 310 personer. Det är inte ett fysiskt lätt arbete att sköta den trakteringen (tänk er att knåda bröddeg för 310 pers). Köksarbete är ytterligare ett fysiskt tungt arbete med hög risk – och även på vanliga gårdar var det tiotals människor som skulle ha mat dagligen – som främst kvinnor skulle sköta. Ja, och sedan skulle det diskas och städas också. Vad gäller tvättning var det en typiskt kvinnlig syssla med låg status, men tvättningen ger också fingervisning om hur kvinnors arbete har belagts med lägre värde än det arbete män utförde. I kungliga hushåll hade man nämligen ibland manliga tvättare. Inte för att det var tyngre eller för att kvinnor inte skulle kunna klara det, utan för att det var högre status.

Både kvinnor och män har slitit genom århundradena. Ibland, så som vid skörden, slet de sida vid sida. En bra kvinna har alltid uppskattats, men värdet på det arbete kvinnor har gjort har konsekvent varit lägre än värdet på männens arbete – särskilt sedan 1800-talet och utvecklingen av yrkesarbete utanför hemmet. Även om det alltid funnits idéer om vad som är naturligt arbete för män respektive kvinnor har de specifika arbetsuppgifterna varierat över tid, och att kvinnor inte skulle utföra fysiskt tunga och farliga arbeten är en moraliserande myt som fortfarande lever och frodas. Till exempel var det år 2009 i Sverige 55718 kvinnor med arbetsskador mot 45381 män och sjukvården, som domineras av kvinnor, är en av de yrkeskategorier som är mest i riskzonen för både skador och hot och dessutom har tveklöst flest nya sjukfall. Samtidigt finns det kvar rester av tankarna om att män på grund av sin större fysiska styrka också ska klara av hur mycket som helst utan att gå sönder – och att den som inte orkar är vek – och metallarbete och övrigt industriarbete toppar listan över riskfyllda arbetsplatser. Synen på vad som är naturligt för män och kvinnor säger betydligt mer om vår samtid än om vad som de facto är ”naturligt” och påverkar både värderingen av arbete och mäns och kvinnors möjligheter att göra vad de skulle vilja. Man behöver inte mer än att studera historia för att se att det.

Vardagslivet

Bloggtipset

Jag har sjukt mycket att få färdigt innan jag har möjlighet att ta itu med ett blogginlägg med mer substans (och då ska vi tala mer om arbete och vem som gjort vad ur ett historiskt perspektiv). Under det där morgonklickandet jag brukar göra, då jag hinkar i mig te med ena handen och klickar runt på random länkar med andra handen, det gav ordentlig utdelning i dag.

Helgas dagbok. Om hur det är att vara mamma, människa, trött, lycklig, gråtmild och tacksam. Läs.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nu ska vi tala om löner

Många verkar tro att män inte får mer i lön än kvinnor längre. Att det skulle vara någon slags feministisk myt och att anledningen till att det kan verka som att män tjänar mer är för att män också jobbar mer.

Så är det inte. Män får mer pengar än kvinnor trots att de utför samma arbete, oavsett om det är en kvinno- eller mansdominerad bransch. Till exempel tjänar manliga sjukskötare i genomsnitt 3194 euro per månad medan kvinnliga diton tjänar 2943 euro. I genomsnitt får kvinnor 590 euro mindre i lön än vad män får. 590 euro, trots att insatserna är de samma. Man måste ju inte vara rabiat feminist för att se att det inte är rättvist.

I Finland startar nu kampanjen Tala om löner för att uppmärksamma den här skillnaden och för att hjälpa alla som tycker att lika arbete ska ha lika lön att kräva det. Och det kan ju inte vara för mycket begärt att kvinnor ska få lika mycket i lön som män. Det är hög tid.

 

Kulturkrockar

Ett inlägg om forskning och genus och sådant jag verkligen inte förstår mig på.

Ibland låter det nästan som om genusvetenskap är den enda tvivelaktiga vetenskapen. På Genusdebatten uppmuntras jag att ”ta debatten” om nu genusvetare på riktigt är intresserade av att diskutera sin vetenskap, som om en genuskritisk blogg är det rätta forumet för vetenskaplig debatt och vi som sysslar med genus har någon sorts skyldighet att bemöta all sorts kritik oavsett förpackning. Och ni vet att jag tycker att det är jätteviktigt att popularisera vetenskap, att forskningsresultat inte ska stanna inom universitetet utan tillhör folket. Men det är en himmelsvid skillnad mellan att presentera sina fynd i populärvetenskapligt format och att behöva stå till svars för allt vad någon random feminist vid något tillfälle sagt med en hänvisning till någonting som kunde ha varit forskning. Ingen forskare har några som helst skyldigheter bortom det första.

Och genusvetenskap är också den vetenskap som anklagas för att baseras på felaktiga premisser, som att det skulle finnas en socialiserad skillnad mellan män och kvinnor. Men visste ni att man i flera stora grundläggande teorier inom ekonomi inte tar med bankerna som en faktor i det ekonomiska systemet för att bankerna liksom inte skulle påverka det ekonomiska kretsloppet? Varför blir folk så heligt förbannade över att lärare uppmuntras att uppmärksamma sättet de bemöter pojkar och flickor på för att det på något vis skulle grundas på felaktig forskning, men inte över att bankerna faller (pun intended) utanför ekonomiska teorier?

Ja, och sedan är genusvetenskap den vetenskap som gång på gång får ta emot kritik för att syssla med värdelösa saker som ingen borde lägga skattepengar på. Har ni hört om forskarna som nu har kommit fram till att om man bakar med bävrars analsekret så smakar det vanilj? Really? Var är alla antibävermänniskor? Var är protesterna mot värdelös kunskap? Eller hade det bara varit kontroversiellt om de sagt att det var en tjejbäver och att killbävrarnas analsekret inte smakar vanilj utan mer liksom bajs?

Nä. Ibland förstår jag mig inte på folk.

Vardagslivet

Morgonradio

Som ni vet var jag för en vecka sedan och gjorde morgonradio. Det var spännande på många sätt och vis. Mest var det säkert spännande för programledarna eftersom jag gick vilse i YLE:s vindlande korridorer (fast utomhus, shit vilket enormt komplex YLE är!) och anlände till studion ganska exakt 34 sekunder innan sändning. Jag fick snabbkursen i hur allt fungerade: Sitt där (pekar på stolen), tala i den där (pekar på micken). Så pratade vi om teater och varför man går (eller snarare inte går) på teater och om att det är finfint att Helsingfors stad tar upp frågan om att bryta sitt samarbete med St. Petersburg i protest mot antihomolagarna. Om ett par veckor är det dags igen. Och då ska jag vara där i lite bättre tid.

20130911-125536.jpg

Jag har alltid trott att det är mina aversioner mot tidiga morgnar som gör världen luddig före klockan 8. Nu har jag bildbevis på att det inte bara är i mitt huvud. Programvärden Karin Filén går upp tidigt varje morgon. Det ligger långt upp på listan över saker jag aldrig skulle klara.

20130911-125546.jpg

Min Tisdagssnackarkompis Kim Wikström var en jättetrevlig typ med sjukt vacker morgonradioröst.

Historikerns historier · Vardagslivet

Irritationen

Jag sitter och förbereder föreläsningar till grundkursen i historia, som jag ska hålla. Och varje gång jag förbereder föreläsningar så slås jag av hur lite jag vet och hur mycket jag har kvar att lära och hur lite tid jag har på mig för att lära det. Jag tror att det blir så. Ju mer man egentligen vet om ett ämne desto mer förstår man att man inte vet. Men det ger en sån där krypande stress av att jag måste sätta igång och lära mig mer nu, jämt, hela tiden, snabbare och bättre och det gör mig ganska irriterad.

Dessutom har jag i vanlig ordning (för 8 år på universitet hjälper inte) glömt att göra terminsanmälan i tid och måste både betala straffavgiften för återinskrivning till uni och malas runt i det allt annat än smidiga byråkratiska systemet för att inte bli av med typ allt (läs: min email).

Ja, och så är mjölken slut och jag tvingas dricka kaffe med jävla matlagningsgrädde. Det kan ju göra vem som helst grinig.