Strukturer, kollektiv skuld och att skylla ifrån sig

Det behövs inte mer än ett par timmar framför datorn förrän jag ska komma ur min rosaskimrande bor-på-landet-i-drömhuset-neuros och tillbaka till den bistra verkligheten. Eller. Alltså. Världen utanför.

Det handlar återigen om strukturer och om kollektiv skuld och hur helvetes svårt somliga verkar ha med att förstå hur dessa två saker är och inte är kopplade till varandra. Vi alla i samhället återskapar alla strukturer vi inte aktivt motarbetar. Det betyder inte att vi alla i samhället nödvändigtvis bär en kollektiv skuld för saker som går åt helvete, men det betyder att vi alla kan göra något åt det. Ok? Ok. Så två saker till.

För det första måste folk sluta försöka skylla ifrån sig hela tiden. På Twitter finns exempelvis hashtagen #fuckcispeople (cis är en person vars biologiska och juridiska kön överensstämmer med könsidentiteten) där folk skriver olika saker som oförstående cismänniskor förorsakat personer som helt enkelt inte passar in i vår snäva binära könsuppdelning. Ett av tweeten var något i stil med att cispeople hade drivit någons lillebror till självmord. På en sådan tweet reagerar alltför många med att bli upprörda över att någon liksom skulle tro att det var deras fel att den där lillebrorn begick självmord. Och jag vill inte vara jävlig och säga att känslor skulle vara fel eller så, men om det första folk tänker när de läser en sådan tweet är att det minsann inte var deras fel och hur kan någon komma och påstå det, så har man en lång väg att vandra till grundläggande förståelse för sin egen plats i strukturerna. Jag är cis. Det var inte mitt fel att lillebror begick självmord. Men kanske lillebrors stora utanförskap, lillebrors drastiska lösning på sin förtvivlan, hade kunnat undvikas om folk som mig i lillebrors närhet hade sett att de är med och upprätthåller strukturen som kväver personer som lillebror – som driver dem in i döden. Varje gång man skrattar åt ett homoskämt, varje gång någon kallar en annan bög för att han rör sig på ett visst sätt, eller säger att en transperson är äcklig, eller talar om manhaftiga kvinnor eller reagerar på självmord med att två sina händer puffar vi folk som inte är bekväma i sig själva lite närmare kanten. Det samma gäller andra sorters könsförtryck och rasism också. Sluta säga att det inte är ditt fel, och se hur du kan dra ditt strå till stacken istället.

Ok. Vi tar ett exempel till. Män som våldtar kvinnor. Så får man inte skriva utan att få en hög med män som skriker om att det faktiskt inte är alla män som våldtar efter sig. Och nej. Det är inte alla män som våldtar. I meningen ”män som våldtar kvinnor” står det heller inget om att alla män skulle vara skyldiga. Men för varje våldtäktsoffer som får frågan vad hon hade på sig, om hon var full, varför hon gick ensam genom parken, varför hon började tala med en okänd man så gör vi alla män till potentiella våldtäktsmän eftersom ansvaret för det skedda läggs på offret. Så istället för att rasa över att män skulle få någon sorts kollektiv skuld och ifrågasätta offren borde fler män se hur deras eget beteende, deras jargong, deras skämt i bekantskapskretsen påverkar de riktiga våldtäktsmännens syn på sina gärningar, berättigar dem, normaliserar (den bästa texten om det finns för övrigt här).

För det andra är det så jävla typiskt att det är folk i privilegierade positioner som ständigt ifrågasätter strukturers (i forskning väl belagda) existens. Och med privilegierade menar jag inte att de har 250 kvm på Söder, utan att de aldrig har behövt fundera över sådana här saker. De har aldrig behövt berätta för pappan som hatar bögar att de själva är homosexuella. De blir inte stoppade av vakterna och utfrågade för att de ser ut som ”potentiella brottslingar”, gång på gång. De har aldrig sett lillebrors förtvivlan, hört samtalen han får sena kvällar om vilket äckel han är, aldrig sett de anonyma meddelandena om att han borde dö, aldrig hållit honom i handen och försökt trösta och säga att han visst är bra som han är och att han ska skita i alla andra. Aldrig fått meddelandet om att lillebror gett upp. Att de andra vunnit. Inte heller har de fått hem sina gråtande dotter med trasiga kläder och trasigt underliv och på riktigt förstått hur den där enda mannen som våldtog hade kunnat stoppas av dem som inte gjorde det och hur den enda som inte bär skuld nu står trasig framför dem och undrar vad hon gjort för fel. De har aldrig gått emot strukturerna och då är det enkelt att skylla ifrån sig och mena att det inte finns några förtryckande strukturer. För strukturerna fungerar så. Följer man normerna behöver man inte känna av en enda problematisk struktur i hela sitt liv. Men det betyder inte att de inte finns. Det betyder bara att man är privilegierad.

 

5 tankar om “Strukturer, kollektiv skuld och att skylla ifrån sig

  1. Tack för detta inlägg! Så himla klockrent! Jag är själv en cisperson som dessutom passar in i normen – medelålders, vit, man, med fru och våra två döttrar är på väg ut. Jag låter väl antagligen som en jävla kliché när jag säger det här men jag blir glad när jag upptäcker att jag har fördomar. Då vet jag att jag kan göra någonting åt dem och förhålla mig till dem. Tror dock inte att jag har upptäckt alla mina fördomar än och vet inte om jag någonsin gör det, men jag jobbar på att öka min förståelse.

  2. Speciellt när man ska förklara och förenkla för barnen kan man få syn på hur normativ man faktiskt är.

    Som när sexåringen hittade fina gratiskondomer på stadsfestivalen och jag käckt började prata snoppar, snippor och barnbegränsning. Inte förrän jag såg att RFSL var avsändare insåg jag hur heteronormativ jag var. Skam och ett varv till om sjukdomar och ömsesidighet och med en mera allmänt inkluderande inställning.

    (Och foldern som var med var faktiskt toppen – även för en läsande sexåring. Enkla, oladdade teckningar om hur man trär på och den mycket bra användarförklaringen ”vid allt sex där en snopp är med”)

  3. ”Så istället för att rasa över att män skulle få någon sorts kollektiv skuld och ifrågasätta offren borde fler män se hur deras eget beteende, deras jargong, deras skämt i bekantskapskretsen påverkar de riktiga våldtäktsmännens syn på sina gärningar, berättigar dem, normaliserar”

    Här har du helt fel uppåt väggarna!
    Vi män fullkomligt avskyr våldtäktsmän.
    En våldtäktsman får ingen uppmuntran från andra män.
    En våldäktsman har inget berättigande ens i den vita svenska medelålders manliga världen, de räknas som ohyra.
    En våldtäktsman är lovligt byte för misshandel av andra män, vilket brukar vara första reaktionen vid misstanke.
    Dömda våldtäktsmän får till och med sitta avskilt från andra i fängelset för att inte bli halvt ihjälslagna. Något som de flesta av oss män tycker är lite synd….. De har nämligen gjort sig förtjänta av det enligt den manliga normen.

    Tycker du det låter som att vi män berättigar och ”normaliserar” våldtäktsmän?

    Och eftersom vi män generellt så starkt instinktivt hatar våldtäktsmän och kvinnomisshandlare i allmänhet, så blir allmänna uttryck som ”mäns våld mot kvinnor” rena slaget i ansiktet mot oss 99,x% män som inte sysslar med sådant. Det är därför vi reagerar så starkt mot texter som citatet från dig ovan.

    Så kom inte och påstå att vi män ”berättigar och normaliserar” våldtäktsmännens syn på sina gärningar, längre bort från sanningen än så kan man inte komma.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s