Arkiv | maj 2013

Om feminina länder, värderingar och feministkonspirationer. Ungefär.

Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånad blir jag över vad folk i allmänhet verkar tro att feminismen har gjort för vår samtid. Alltför många verkar ha fastnat i att det var helt bra att den tidiga feminismen gav kvinnor rösträtt, men sedan dess har det bara gått utför. Just den aspekten ska jag vid något tillfälle försöka ta mig an, för även om det kollektiva minnet bäst bevarat rösträttskampen (förmodligen för att den var väpnad – även om detta var ett undantag i Storbritannien) var rösten bara en av en beklämmande lång rad samhälleliga processor som kvinnor var utestängda från fram till början av 1900-talet. Men som sagt, en annan gång.

För i dag vill jag skriva om feminina värden och om hur feminismen påverkar vårt dagliga tänkande – eller snarare: hur somliga verkar tro att feminismen påverkat oss. Via Fröken Makelös hamnade jag på en norsk artikel om feminina och maskulina länder. En forskare i Nederländerna, Geert Hofstede, hade konstaterat att Sverige, tätt följt av Norge, är världens mest feminina land. Det betyder att dessa länder är byggda på ”feminina värden”. Den som drog upp feminina versus maskulina länder var Harald Eia (samme man som gjorde Hjernevask), men det är för mig oklart varför Eia valde att fokusera på endast en del av Hofstedes kulturdimensioner (Cultural Dimensions). Totalt finns det nu nämligen sex dimensioner (inte sexdimensioner) av teorin, och dimensionerna fungerar förstås, inte helt oväntat, bäst i relation till varandra. Somliga är också direkt relaterade till varandra. Maktdistans är exempelvis direkt relaterat till inkomstklyftor, maskulinitet är direkt negativt relaterat till antalet demokratiskt valda kvinnor. Jag tänker inte ge mig in på att kritisera Hofstedes teori, för det ser jag ingen anledning till, men det finns viktiga punkter att ta upp angående hur teorin och kulturdimensionerna nu använts i norsk press.

Så här beskrivs MAS-dimensionen (Masculinity versus femininity):

”The masculinity side of this dimension represents a preference in society for achievement, heroism, assertiveness and material reward for success. Society at large is more competitive. Its opposite, femininity, stands for a preference for cooperation, modesty, caring for the weak and quality of life. Society at large is more consensus-oriented.”

Min allra första reaktion är förstås att det är synnerligen olyckligt att använda termerna maskulinitet och femininitet. Det här är den enda dimensionen som fått ett motståndspar som kan ses som en uppdelning av befolkningen i två biologiskt betingade läger (om vi för en stund lägger Judith Butler och gender performativity åt sidan) och som sätter stereotypa etiketter på egenskaper. Men vi försöker komma förbi det, och inte längre dunka huvudet i tangentbordet över valet av termer.

ijgfjhufreruhjefruhefruftjirftguirftguirgftui

Så där. Inte mer nu.

I artikeln i Aftenposten frågar sig författaren (genom Eia) om det kan ”tenkes at kvinner i samfunn som våre har større gjennomslagskraft enn andre steder?”. Men detta har ju redan besvarats. Svaret ingår rentav i teorin som standard. I länder med många demokratiskt valda kvinnor minskar ”maskuliniteten”. Detta ledde till en krönika i Dagbladet då Eia och två till diskuterar vad som händer där man går bortom jämställdhet och når kvinnodominans, då männen är så feminina att de bara sitter hemma och låter sig domineras av kvinnor. Och här finns ett allvarligt tankefel, som jag uppriktigt hoppas är oavsiktligt: Hofstedes kulturdimensioner talar om maskulin versus feminin som symboler för samhällets kollektiva preferenser – inte om maktpositioner mellan kvinnor och män. Det enda som ett feminint samhälle står för är samarbete, ödmjukhet, omvårdnad för de svaga och livskvalité. Och rätta mig om jag har fel, men ingen av dessa faktorer talar om de facto kvinnodominans eller en förlust av mannen.

Artikelförfattaren lyfter fram att kvinnor världen över står för ungefär samma värden: familjen, omsorg och så vidare. Skillnaden är således att männen i feminina samhällen istället för att ”dele verdisett med mange av verdens menn, bekjenner de seg til de samme verdiene som kvinner”. Männen bekänner sig till kvinnliga värden. Så let’s gå tillbaka lite igen: dessa värden är inte biologiskt feminina. Dessa värden är SYMBOLER! Att män ”bekänner sig” till feminina värden betyder alltså att män bryr sig om familjen, ödmjukhet, livskvalité och konsensus. Det betyder inte att mannen är hotad!

Och vad har allt detta egentligen med feminismen att göra? Artikelförfattaren gör kopplingen till feminism och kvinnokamp redan i introduktionen då hundraårsdagen för kvinnors rösträtt nämns. Eia och hans medförfattare gör kopplingen när de målar upp scenariot om jämställdheten som gått för långt. Men i själva verket har feminismen som sådan väldigt lite att göra med Hofstedes kulturdimensioner. Kopplingen till feminismen görs först i norsk press när forskningens kulturdimensioner lösryckt ska förklara hur det håller på att gå åt fanders med jämställdheten för att kvinnorna håller på att ta över. Gång på gång talar artikelförfattaren om det svåra i att ta till sig att norska män – fruktade vikingar, tuffa fiskare, polfarare, ”sterke og stødige” – skulle vara feminina. Eia menar att forskningen visar att det inte är kvinnor som håller på att bli som män utan män som håller på att bli som kvinnor. (Gå tillbaka och läs rant om hur kategorierna är symboler!)

Det är inte första gången som feminismen och dagens jämställdhet beskylls för liknande saker och det är verkligen inte första gången i historien som idén om feminina män ses som något negativt. Hur kan man falla i den gropen igen? Hur kan man på riktigt mena att detta är ett problem, att det har att göra med dagens jämställdhet och att män håller på att bli som kvinnor?

Så vad står det feminina samhället för?

Samarbete: Det är ett välkänt faktum att samarbete har varit grundbulten i existensen på de nordliga breddgraderna. Utan samarbete har man exempelvis inte kunnat plöja, så och skörda i tid. Men samarbetet, (bonde)kollektivet, har ett mycket starkt historiskt värde i både Sverige och Norge. Det var inte kvinnor som samarbetade, som talade om enade ska vi stå, som skapade LO, som skapade facken (kvinnor var inte ens tillåtna i facken i början!) och det var inte kvinnor som ens utgjorde kollektivet. Kvinnor har genom feminismen fått tillträde till kollektivet och till samarbete, men tanken går betydligt längre tillbaka än till kvinnoemancipationen och klår dagens jämställdhetstankar med några hundra år.

Ödmjukhet: Ödmjukheten fördes in i det svenska (och norska) samhället på 1500-talet genom lutheranismen och Hustavlan och sitter oerhört hårt i det nordiska medvetandet. Man får inte framställa sig själv som bra. Man får inte skryta. Feminismen skapade inte jantelagen (det var en norsk man: Aksel Sandemose). Feminismen arbetar mot jantelagen.

Omvårdnad om de svaga: Låt vara att det är flest kvinnor som är i omvårdande yrken, men idén om att man ska ta hand om de svaga är långt ifrån ett enbart kvinnligt drivet ideal. Redan under medeltiden fanns idealet att liksom Jesus vårda dem som inte kunde vårda sig själva och sjukvården var något som den (fortfarande i dag) mansdominerade kyrkan understödde och skötte. Föreskrifterna om omvårdnad utformades av män långt innan kvinnor tilläts ta del av utformningen, men har förvisso förstärkts av kvinnors inverkan under de senaste hundra åren. Kina framhålls som ett av de där maskulina länderna (med score 66 mot Sveriges 5 på maskulinitet). Har ni läst om den kinesiska mentalt störda mannen som mördade en 13-åring, dömdes otillräknelig av staten och därefter gavs tillbaka till familjen? Det fanns inget skyddsnät för honom, eller för hans familj som tvingades leva i skräck. Det fanns ingen tanke om att samhället är ansvarigt för att vårda de svaga. Den mannen har på initiativ av sin familj suttit instängd i en liten bur i 10 år. Som en jämförelse bara.

Livskvalité: Läs 1800-talets reseböcker och framhållandet av semester, resande och ett gott liv som idealet för alla män för referenser till hur detta inte är skapat av feminister. Det feministerna har gjort är förstås att inkludera även kvinnors rätt till livskvalité, så på det viset är de skyldiga. Men själva idealet? 1800-tal. Kanske det mest patriarkala av århundraden.

Konsensus: Svenskar älskar konsensus, så mycket att det letade sig in i Melodifestivalens videosnutt om Sverige. Riktigt varför vi när denna förkärlek för konsensus är svårt att säga, men tanken om konsensus hänger nära samman med idealet om samarbetet – om tanken på bondesamhället där fria män träffades på tinget för att avgöra viktiga frågor. Där alla (män) fick komma till tals, där ingen (man) är förmer än den andre och där alla (män) kan komma överens om hur landet ligger. Kvinnor fick inte lagligen ens delta i konsensusskapandet innan rösträtten.

Och igen alltså: Det Hofstedes kulturdimensioner visar är inte att Sverige och Norge har feminina män, eller kvinnomakt, eller ondskefulla, konspirerande feminister som håller på att ta över, utan att samhället i stort värderar vad som olyckligt har kallats feminina värderingar. För i ett historiskt perspektiv finns det ingenting feminint alls i dessa värderingar. Männen kan känna sig trygga. De kan fortsätta att värdera vad de har värderat de senaste tusen åren eller så.

Morgnar

Många av mina vänner tycker om morgnar. Man ska gå upp i ottan, sitta i zen och dricka örtte, ta ett dopp (i en vak om det så krävs), hinna läsa tidningen, pyssla frukost och vårda sig själv lite innan barnen vaknar.

Fuck that.

Jag vill sova.

I morse tvingades jag gå upp halv sju. I förberedelse inför detta gick jag och lade mig innan klockan elva i går kväll. För att hinna vara utvilad, trevlig, zen och sånt där på morgonen. Men det går inte. Om jag måste gå upp så tidigt (och jo, håna mig bara, jag vet nog hur tidigt somliga går upp även om jag aldrig sett det med egna ögon) kommer jag aldrig i kapp med dagen. Jag tjänar inte flera timmars effektiv tid. Jag förlorar en hel dag då huvudet surrar och jag surar. Då allt jag kan tänka på är att världen är obehaglig och att jag inte är välkommen i den innan klockan 8. Det är inte saker som jag hittar på, det är empiriskt bevisade fakta.

Klart att kvinnor kan vara sexistiska!

Vi har ju talat en del om hur kvinnor blir diskriminerade i arbetslivet, hur det för många arbetsgivare räcker att kvinnor är potentiella småbarnsmammor, VAB-are och familjeprioriterare. I extremare fall ses inte kvinnor som lika kompetenta som män, blir inte befordrade i samma takt och anställs ibland rent av som ögongodis istället för i egenskap av yrkesutövare. Män i toppen skyddar varandra och premierar andra män. Män i toppen är ofta sexistiska. Men en väldigt intressant artikel av dr. Peggy Drexler visar att även kvinnor i toppen kan vara sexistiska. Dr Drexler intervjuade några högt uppsatta kvinnor som hellre anställde andra kvinnor än män. De ansåg nämligen att kvinnor var bättre på att kompromissa, att locka fram bra material ur samarbetspartner (i ett fall manuskript ur författare) samt att män var arroganta och lät sina stora egon komma i vägen. Låter det bekant? Tänkte du nu att det ju ligger lite sanning i det där? Nej, det ligger inte mer sanning i det där än att män skulle vara mer kompetenta och bättre lämpade för karriär än kvinnor. Positiv särbehandling av kvinnor på grund av att de är kvinnor är också sexism, särskilt eftersom denna positiva särbehandling hänger ihop med nedvärdering av män. Så får det inte vara.

Kanske det här är en av de svåraste delarna av att försöka leva och agera jämställt: att även de där positiva förväntningarna vi bär med oss av endera könet måste omvärderas och varje människa mötas för sina egna kvalitéer? Men jag är övertygad om att ifall kvinnor ska betraktas som lika kompetenta som män kan man inte samtidigt se kvinnor som mer omvårdande och bättre på att kompromissa. Även om många kvinnor genom sin uppväxt och sina tidigare erfarenheter tränats i omvårdnad och kompromissande på ett helt annat sätt än många män finns inte dessa egenskaper automatiskt i kvinnor, precis som att män inte av naturen är mer kompetenta eller bättre på teknik. För att komma bort från de negativa attityderna mot kvinnor måste vi också släppa de positiva. Det går inte att cherrypicka könsspecifika egenskaper.

Och det finns sådana som menar att kvinnor inte kan vara sexistiska för att de saknar den institutionella makten. Jag förstår hur man kan komma till den slutsatsen, men samtidigt är den att försöka svära sig fri från problem som egentligen inte är begränsade till män. Sexism är åsikter och tankar, obetänksamma skämt, fördomar och brist på eftertänksamhet. Kvinnor är inte per automatik befriade från sådant – kvinnor kan ha sexistiska åsikter (precis som att mörkhyade kan ha rasistiska). Å andra sidan handlar det också om makt. Har man inte makt att föra fram sina åsikter och tankar, eller att fatta beslut baserade på sina fördomar, kommer den sexism man står för inte att påverka omvärlden. Och låt vara att kvinnor är grovt underrepresenterade i toppositioner och att det finns en liknande snedfördelning i mot vilket kön sexism i allmänhet riktas, men kvinnor i västvärlden sitter i dag likväl på tillräckligt många, tillräckligt höga positioner för att deras röster ska kunna göra en viss skillnad. De unga män som anställdes på det företag vars chef dr. Drexter hade intervjuat skulle åtminstone hålla med. De unga män som bara för att de är män behandlas mycket hårdare än sina kvinnliga kollegor. Deras kvinnliga chef tycker att det är så man måste göra med män.

”So I end up pushing and pushing and keeping constant tabs, jumping all over a guy for even the tiniest misstep. It’s exhausting, but that way, I can avoid one mistake from turning into many.”

Det här är också diskussioner som är värda att föra, problem som bör belysas och upplevelser som förtjänar att tas på allvar. Män ska inte behöva vara tuffa nog att ta den här skiten, och kvinnor ska inte betraktas som så svaga att de inte kan vara sexister. Och som dr. Drexler skriver:

”the best workplaces are built on the ideals of hard work, talent, and dedication — three qualities that know no gender.”

När vi ändå pratar om det där med kvinnor och arbete

Den här bannern säger en hel del om hur kvinnor arbetar i dag, och om vilka skillnader som finns.

En del skillnader finns förstås delvis för att kvinnor själva väljer att ha det så. Många kvinnor kanske exempelvis vill arbeta deltid, och då ska de förstås inte klandras. Däremot kan det vara värt att fråga sig varför så många kvinnor i så fall vill arbeta deltid, och inte minst vad det gör för männens chans att dra ner på sina arbetstimmar, med kvinnors pension och med kvinnors beroende av ekonomiskt stöd.

Och så är det värt att titta extra på det där med styrelseposter. I Sverige sitter det alltså kvinnor på 22% av styrelseposterna. Jag vet inte exakt hur uträkningen har gjorts, men jag gissar att det är alla olika sorters styrelseposter ihopslagna som ger den procenten. Den är låg, och det är något som bör problematiseras. För det verkar finnas någon sorts utbredd uppfattning om att kvinnor inte når till chefspositioner för att kvinnor rent generellt inte vill bli chefer, för att kvinnor inte är lika framåt som män. Att skillnaden ligger i kvinnors respektive mäns inställning till chefspositionen. Men faktum är att kvinnor är hyggligt väl representerade som chefer när vi rör oss på en mellanchefsnivå. I USA är hälften av alla managers kvinnor. Men när det rör de allra högsta positionerna, som chairman, CEO, COO och så vidare, ligger kvinnors andel på endast 7%. Liknande tendenser finns i de nordiska länderna.

De här siffrorna kan inte förklaras med att kvinnor inte vill bli chefer (de är ju redan chefer på en lägre nivå), att kvinnor inte satsar på karriär (de har ju redan nått långt) eller att det skulle finnas ett underskott på kvalificerade kvinnor. Det forskning istället visar är att det rör sig om direkt eller indirekt diskriminering, där framförallt familjen spelar en stor roll. För kvinnor i karriären kanske inte ens själva vill prioritera familjen, men inskrivet i den kvinnliga rollen finns likväl hotet om mammaledighet, om VAB-dagar, om ändrade värden ”så fort hon får barn” och om att en kvinnas karriär alltid ska betraktas i relation till hennes mans karriär och till faktisk eller möjlig familj. Så här skriver Hoobler, Lemon and Wayne (2011):

”Our research suggests that one reason why women are not reaching the top jobs in U.S. companies is because their managers assume that their familiy responsibilities interfere with performance of their work roles […]. Just being a woman signals family responsibilities, and puts women at odds with current perceptions of ‘the ideal worker’.”

Forskning visar alltså att det bortom en enskild kvinnas val finns bromsmekanismer som knyter samman kvinnor med hemmet och bilden av en problematisk anställd. När kvinnor inte når absoluta toppositioner blir det en ond spiral, eftersom en av förutsättningarna för att nå toppen är stöd från andra i toppositioner. Forskning visar att både bristen på kvinnliga förebilder som kan förändra såväl den egna som andras syn på kvinnliga chefer, samt inte minst bristen på kvinnliga mentorer som kan pusha för sina adepter betydligt minskar kvinnors chanser att bli befordrade. Diskriminering mot kvinnor när det gäller befordringar är förmodligen tydligast i branscher som domineras av män: finns det inte kvinnor med på toppen som kan bidra till en professionell syn på underordnade kvinnor kommer män att premieras. Som när Judy Calibuso fick höra från sin chef att han föredrog att ge den sortens konton hon ville ha till män. Eller som Hannah som gick på mammaledighet, fick se sitt jobb försvinna under tiden och sedan fick höra att hon ”borde veta hur det fungerar”. Listan skulle kunna göras oändligt lång.

Och även för dem som inte låter sig hämmas av familjelivet i sin karriär hänger stigmat kvar. Jag vet inte hur många gånger jag när jag varit på konferenser har fått förvånade utrop över att jag har barn och ”hur hinner du med allt” och ”är det inte svårt att åka på konferens då”. Hur många gånger min man fått höra sådana saker? Ganska exakt noll. Andra sidan av kvinnor-sköter-familjen-myntet är förstås trycket på män att inte vara hemma med barn, att inte prioritera familjen och att alltid sträva framåt och uppåt i karriären, vilket förstås binder många män vid en roll de inte vill ha.

Det första vi behöver göra är att acceptera att det fortfarande finns diskriminering mot kvinnor i arbetslivet, för först då kan vi öppet diskutera hur vi ska få bukt med det. Sedan ska kvinnor sluta känna sig som förrädare mot något sorts imaginärt kvinnokollektiv, oavsett om de vill satsa på familj och deltidsjobb eller på karriär. Kvinnor ska heller inte behöva be om ursäkt för att de tjänar mer än sina män, så som många kvinnor gör i dag. Samtidigt ska män beredas utrymme att ta den pappaledighet de har rätt till och att få spela så stor roll i sina barns liv som pappor i egenskap av hälften av föräldratotalet förtjänar. För det är genom att pappor och mammor tar lika stort ansvar för nästa generation som pappor och mammor kan börja göra karriär på samma premisser. Just nu, är det sannerligen inte jämställt.

Dagens vackraste sigill

För tillfället sitter jag och sorterar de bilder jag tog i Linköpings Stiftsarkiv förra året. Och man kan ju kalla medeltiden mörk och trist och bakåt-hell-hole hur mycket man vill, men även uppe i mörkaste Norden, i lilla sketna Skänninge, hade man de mest underbart vackra sigill. Som det här, som år 1413 sattes på ett dokument utfärdat av priorn Hans Benekesson och konventet i Skänninge när konventet utarrenderade två kålgårdar till Skänninges borgmästare, Harald Jönsson.

14130119 2

14130119 2 sigill