Morgnar

Många av mina vänner tycker om morgnar. Man ska gå upp i ottan, sitta i zen och dricka örtte, ta ett dopp (i en vak om det så krävs), hinna läsa tidningen, pyssla frukost och vårda sig själv lite innan barnen vaknar.

Fuck that.

Jag vill sova.

I morse tvingades jag gå upp halv sju. I förberedelse inför detta gick jag och lade mig innan klockan elva i går kväll. För att hinna vara utvilad, trevlig, zen och sånt där på morgonen. Men det går inte. Om jag måste gå upp så tidigt (och jo, håna mig bara, jag vet nog hur tidigt somliga går upp även om jag aldrig sett det med egna ögon) kommer jag aldrig i kapp med dagen. Jag tjänar inte flera timmars effektiv tid. Jag förlorar en hel dag då huvudet surrar och jag surar. Då allt jag kan tänka på är att världen är obehaglig och att jag inte är välkommen i den innan klockan 8. Det är inte saker som jag hittar på, det är empiriskt bevisade fakta.

2 tankar om “Morgnar

  1. Det är så tydligt att morgonpigghet/trötthet finns i ens celler. Våra barn (och jag och Caj) är bevis på det. Vi fungerar helt olika. Och så har det varit ända sen födseln. Lovis och jag vaknar på morgonen oavsett hur trötta vi är. Sömnigheten är borta och det går inte att somna om. Idun och Caj blir jättepigga efter klockan nio på kvällen och kan lätt vara uppe nästan hur sent som helst. Och är sömniga om morgnarna och kommer sig inte upp. Man är som man är.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s