Arkiv | april 2013

Den tunga självkritiken

I dag har jag mottagit den tveklöst värsta feedback jag fått i hela mitt liv. Jag hade skrivit en artikel som skulle på double blind peer review, vilket innebär att två för mig okända forskare läser min anonyma text och ger utlåtande innan publicering. Den ena framförde visserligen kritik, som sig bör, men den andra slaktade texten och menade att min ”lilla undersökning” inte ens är nära vetenskaplig nog för att publiceras. Ja alltså. Det kan inte bli värre än så.

Först blev jag förstås arg, så där som man blir när man blir besviken. Vem fan tror hen att hen är som kommer och klagar på min utmärkta text, va? Jag har förstås inte några felaktiga jävla referenser, det kan hen ha själv! Ok, den här lilla här är fel men det är säkert inte på grund av mig utan på grund av något som Word gjort när jag skickade dokumentet så kom inte här och klaga perkele!

Så jag andades djupt, drack mer groteskt starkt te och läste både min text och utlåtandet på nytt. Och vi kan väl säga som så, att det är tur att akademisk text peer reviewas innan publicering så att texter som min kan stoppas, för om den texten gått till publicering hade jag fått skämmas resten av min (förmodligen väldigt korta) akademiska karriär. Jag har massor med slarvfel i noterna; hänvisningar till lagarna som refererar till fel paragraf och till och med till fel lag. Fel som inte ska få finnas.

Jag skäms inte för den här feedbacken. Den var ungefär vad jag förtjänade. Däremot skäms jag över att jag lämnat in en artikel som var i så dåligt skick. Dessutom är jag långtifrån den enda som fått skitfeedback, den enda som sitter med den där känslan av tomrum, ensamhet, tveksamhet inför hela den akademiska världens bistra verklighet som man får när någon just ratat många veckors hårt arbete, oavsett om det var berättigat eller inte. Därför beslutade jag mig för att skriva det här inlägget, för att när man står där och just fått hård kritik känner man sig ensam och utanför, som om allt är över och karriären åt helvete. Men om alla akademiker som blivit trashade någon gång skulle kastas ut ur vetenskapssamfundet skulle det bli lika tomt som om SD skulle rensas på rasister. Att få skitkritik och bli ratad är en del av det akademiska livet. Därför ville jag skriva om det. För att andra unga, förtvivlade doktorander som jag själv ska kunna läsa det här, i smyg om det känns bättre, och kunna finna styrka i att de inte är så ensamma som det känns när man först läser utlåtandet.

För det händer alla på alla nivåer. En gång diskuterade jag de här sakerna med en synnerligen välkänd professor från Oxford och han berättade om hur en av hans texter blivit bortplockad ur en publikation för att den inte höll måttet, och jag minns vilken lättnad jag kände av att höra att man inte är akademisk avfälling bara för att alla inte älskar vad man skriver. Det händer alla. Alla. Det är bara det att man helst inte talar om det, helst inte erkänner brister eller att någon annan hittat fel med vad man skrivit. Men det är ju egentligen just det här som forskning och vetenskap går ut på. Alltså, inte att skriva skitartiklar och sedan trasha sig själv och andra, men att vara så grundlig och så tydlig i både redovisning av material och i argumentationen att den som läser texten är övertygad, alternativt att gå tillbaka, göra om, förändra, förbättra och finslipa när det inte övertygar. Den färdiga publicerade artikeln representerar ju trots allt bara en liten del av allt arbete och ska fungera som ett inlägg i en dialog mellan forskare – inte som en färdig sanning. Dessutom garanterar det att allt som publicerats med mitt namn på (vilket ändå är mer än det som refuserats) håller en hög kvalité, att den forskning som publiceras går att lita på.

Efter att jag andats djupt och druckit alltför många koppar te till kändes det så otroligt mycket bättre, nästan som ett slags zen. Som om jag insett mängder av saker som är livsviktiga för min forskning och som jag någonstans på vägen förträngt men som jag nu blivit bryskt påmind om.

För min artikel bär drag av just sådana saker som jag själv verkligen avskyr i andras forskning. Ett sorts högmod och en bristande respekt för vad forskning är. Jag har nu arbetat med mitt ämne i två år. Jag kan det här. Jag vet vad jag gör. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag presenterar mina resultat som om de vore självklara, istället för att genom argumentation visa hur jag kommit fram till de slutsatser jag har. Dessutom är jag ibland slarvig med hur jag presenterar vad andra forskare kommit fram till, så att de inte får tillbörlig credit för sina resultat och när jag vänder mig emot deras resultat skriver jag på ett sätt som inte är tillräckligt öppet argumenterande utan kan tolkas som avfärdande. Och jag dubbelkollade inte noterna i den versionen jag skickade till peer review.

Så. Där är det. Jag ska bli bättre av det här. Jag ska inte vara rädd för kritik. Och jag ska alltid, alltid dubbelkolla alla noter.

 

Apokalypsens överlevare

När apokalypsen kommer överlever kackerlackor och vår uråldrige katt Katt.

Tildas födelsedag 100

Vill ni läsa mer om apokalypser ska ni läsa en av de bästa bevisen för vikten av interdisciplinforskning till dags dato här. Det handlar om hur arkeologer och geologer och annat löst folk tillsammans lyckats kasta ljus (pun intended) över mörka tider. Genom samarbete visar man hur myterna om Fimbulavintern och världens ände med största sannolikhet hör ihop med minnen av forntida vulkanutbrott (och då särskilt ett utbrott år 536, förmodligen i El Salvador) som varit så stora att förändringarna i atmosfären täckt solen. I Codex Regius, som är det manuskript som innehåller den Poetiska Eddan och därmed utgör grunden för det mesta vi vet om skandinavisk mytologi, står det ”[e]kki nýtr sólar” om Fimbulavintern. Professor Bo Gräslund menar att Fimbulavintern inte var extra sträng vinter, utan utebliven sommar. Solen hade ingen verkan. Skörden dog och människorna likaså.

Det var väl då någongång som Katt föddes.

 

Att spela patriarkatets spel 1500-tals versionen

Jag beklagar att jag inte har hunnit svara på alla kommentarerna under inlägget om att spela patriarkatets spel. Samtidigt vill jag passa på att tacka för att ni höll en så trevlig ton när ni diskuterade. Det är ju inte alldeles självklart alltid, verkar det som.

Och så tänkte jag förklara vad jag menar när jag talar om att spela med i patriarkatet. Vi börjar i tidigt 1500-tal, för jag är historiker och det blir så då. Fru Filippa Månsdotter blev änka år 1505 när hennes make Bengt Ryning gick bort. Bengt hade under sin livstid ordnat beskydd för fru Filippa och hade avtalat med Svante Nilsson (som vid tiden var regent i Sverige) att Svante skulle beskydda och se efter Filippa efter Bengts bortgång. Osäker på om Svante skulle hålla sitt ord skrev Filippas svåger, Sten Kristiernsson, ett brev till Svante för att försäkra sig om att Filippa (och alla hennes tillgångar) skulle vara trygga. Svante svarade att Ture inte hade något att frukta: Filippa hade redan skickat en budbärare till slottet och fått Svantes beskydd säkrat. Filippa skulle få behålla de förläningar och jordegendomar hennes make hade haft.

Några år senare visade det sig varför ett sådant beskydd kunde vara viktigt. Pavel Kyle skrev till Svante Nilsson med en anekdot och en begäran. Filippas svåger, Sten Kristiernsson, hade övertygat Pavel om att det skulle vara helt tryggt att lämna sin gård obevakad för den korta tid Sten hade tänkt vara borta. Vi rör oss här alltså i en mycket orolig tid med konstanta inre konflikter och titt som tätt regelrätta slag mot Danmark. Kalmarunionen håller på att falla samman och de politiska striderna är väpnade. Stens återkomst tog så betydligt längre tid än vad som var tänkt och under den tiden vandaliserades Pavels gård. Som kompensation för den förstörda gården krävde Pavel en av Filippas gårdar.

Ok. Så det känns kanske som ett ganska stort logisk hopp att hon ska plikta för något som Sten gjorde och i dag kan vi bara spekulera kring logiken. Det nämns specifikt i brevet att Pavel är ute efter en gård som Filippa hade efter sin avlidne make, så en kvalificerad gissning skulle vara att det i huvudsak var Sten som skötte om Bengts gamla gårdar även om de officiellt tillhörde Filippa och därför såg sig Pavel ha rätt till kompensation den vägen. På ytan har vi här alltså en kvinna i rikets toppskick som ärvde sin make, satt trygg på sitt enorma godskomplex och inte ens behövde befatta sig med de inrikespolitiska striderna för att göra det. Ett ganska glidit liv. Men vad vi egentligen har är en kvinna med försörjningsansvar för små barn och som är fullkomligt utlämnad till männen i hennes närhet.

Och Fiippa var långt ifrån den enda kvinnan i en liknande situation. I takt med att männen dog på slagfältet tvingades änkorna anpassa sig efter ett mycket strikt patriarkalt system där beskydd från en mäktig man var en livsviktig strategi. Filippa protesterade aldrig mot systemet. Ingen av kvinnorna (eller männen för den delen) protesterade mot systemet. Istället var de mycket medvetna om hur de skulle få ut mesta möjliga av det. När Filippa vänder sig Svante för att söka hjälp beskriver hon sig själv som ”fattig, värdelös kvinna” och beklagar sig över hur hon nu ska kunna ”sörja för dessa fattiga faderlösa barn”. Ekonomiskt sett var Filippa inte direkt fattig, om vi säger så, och med tanke på att hon efter makens död till och med var snabbare än svågern Sten att försäkra sig om Svantes beskydd och dessutom av allt att döma sedan levde rätt bra resten av livet skulle hon kanske inte heller beskrivas som värdelös. Vad Filippa gjorde när hon beskrev sig själv som fattig och värdelös var att anpassa sig till den tidens retorik, den tidens patriarkala spel.

I slutet av 1800-talet började kvinnor för första gången protestera mot systemet. De slogs ned och fängslades för protesterna och samhället – upprätthållet av både män och kvinnor – gjorde sitt bästa för att tysta dem. Så fick kvinnor tillgång till utbildning, plats på arbetsmarknaden, rätt att äga sin egendom, rätt att myndigförklaras trots att de var gifta. Samhället började förändras för att ge plats för kvinnor på samma villkor som för män. Det har gått lite drygt hundra år och även om det ibland känns som att det är bedrövligt långt kvar har vi ändå kommit en god bit på väg. Men att tro att de föregående hundratals åren av patriarkat, av sök-skydd-hos-en-man-för-du-har-inga-rättigheter, inte skulle påverka vår tid i dag är ganska blåögt. För om vi tittar på den retoriken som användes i början av 1500-talet ser vi tendenser som är oroväckande lika dem man hör i dag. När kvinnor bad om saker på 1500-talet gjorde de som Filippa och talade om sin svaghet, fattigdom, de stackars barnen och sin egen okunskap. Men när Pavel och de andra männen bad om saker gjorde de det med att påpeka sina rättigheter, sin långa tjänst för riket, hur mycket i pisset världen skulle vara om Pavel och de andra inte fick vad de ville ha.

Vårt samhälle i dag premierar dem som tar för sig, dem som uppfyller traditionella manliga egenskaper – samma sorts egenskaper som Svante Nilsson premierade för 500 år sedan. Dagens jämställdhet består av att man inte måste vara man för att uppfylla kravet på manliga egenskaper, men det är fortfarande manliga egenskaper. Män tros besitta dem genom biologi (”män är bara mer framåt av naturen”) och kvinnor kan arbeta sig upp till dem (”kvinnor måste lära sig att ta för sig”). Precis som Filippa spelade patriarkatets spel kan vi kvinnor av i dag välja att göra det. Genom att exempelvis anpassa vårt utseende efter vad män vill ha, istället för efter vad vi själva känner oss bekväma med, och genom att förklara att glastaket bara är hittepå och kvinnor får skylla sig själva för lägre löner, våldtäktsstatisk och familjemord bidrar vi till att upprätthålla strukturerna.

Visst, kvinnor ska lika lite som andra få sitta på sina vackra rumpor och bli serverade. Klart det finns skäl att lära sig att ta för sig och att tro på sig själv. Men framförallt måste vi som samhällsinvånare  lära oss att värdera egenskaper på ett annat sätt. Traditionellt kvinnliga egenskaper som omvårdnad, kompromissande och hänsyn måste få ett högre värde. Att bidra till samhället, att kunna ”tjäna riket” får inte vara manligt kodat som det är nu när alla ska vara chefer, ha hög inkomst, wear the pants och man up. För då fortsätter vi att spela patriarkatets spel, även om vi inte har ett patriarkaliskt samhälle längre.

Liten har blivit stor

I går var det exakt fem år sedan lilla Tilda kom till världen. Två veckor över tiden hade det gått, och vi hade fått en tid för igångsättning den 21 april – en tid jag kunde ringa och avboka med ett ”nämen vi åker väl direkt till förlossningen istället”. Barnens älskade morfar var här (för att titta på babyn. Som inte kommit) och skulle åka hem samma dag. Efter att ha gått runt och pysslat i trädgården och andats fokuserat i några timmar åkte vi in till förlossningen, jag, morfar och maken. Och tiden gick. Jag andades lustgas – något som gick betydligt bättre sedan de hade tryckt på maskinen (”vafan gashelvetet hjälper inte jag andas nog fel”), morfar diskuterade med sköterskorna om hur allt skulle vara och maken försökte stävja paniken. Men så skulle morfars flygplan snart avgå och efter att ha konsulterat barnmorskan som menade att det säkert var en god stund kvar innan det skulle komma någon baby tog han farväl och åkte mot flygplatsen. I efterhand har vi räknat ut att han inte kan ha hunnit längre än till sjukhusets parkeringsplats innan Tilda kom. Så fort gick det på slutet.

Och snabb är hon fortfarande när hon väl vill. Klättrar i träd som en första klassens cirkusapa, cyklar på sin nya cykel så fartvinden sliter i håret, skrattar så det bubblar i mitt hjärta över allt fantastiskt i världen. En helt egen värld har hon också, en värld dit ingen annan kan komma, och där allt är musik och dans och glittrigt. Där kan hon vara i timmar och prata med varelser vi andra inte kan se. Ibland verkar det som om hon inte kan gå som vanligt folk. Tilda dansar från ställe till ställe, sjunger egna sånger om allt hon kan och allt hon vill och virvlar vidare.

Min stora lilla flicka.

Härrejissus vad tiden går fort.

Jag gjorde i ordningen en liten trädgård av blommor inne på barnens rum. Där lade jag presenterna för lite extra effekt när de vaknade på morgonen (vilket förstås sket sig av att båda sov i mitt rum ändå). Tilda var så lycklig över alla presenterna och blommorna och över att ääääntligen ha fyllt ”hela handen”.

Tildas födelsedag 037
Tildas födelsedag 032

Tildas födelsedag 019

Tildas födelsedag 025

Tildas födelsedag 042

Efter att ha löst en gåta fick hon gå till badrummet där ännu en present väntade. Tildas födelsedag 045

Tildas födelsedag 048

En ny cykel!

Tildas födelsedag 050

Jag hade bakat en tårta som utseendemässigt inte direkt var något mästerverk, men som fylld med färska jordgubbar och hemlagad vaniljkräm var något av det godaste någonsin. Tilda fick hjälpa till att sätta i ljusen.

Tildas födelsedag 056

Tildas födelsedag 061Tildas födelsedag 065  Tildas födelsedag 072

På eftermiddagen hade vi picknick ute i solskenet, med pizza, påskmust och jordgubbar.

Tildas födelsedag 077Tildas födelsedag 097Flickan som kunde dansa med katter.      Tildas födelsedag 109

Äntligen är boken ute!

Nu är kioskvältaren Authorities in the Middle Ages – Influence, Legitimacy and Power in Medieval Society, där yours truly bidragit med ett kapitel, äntligen ute! Finns att köpa från förlaget, men kommer snart även till Amazon, till det facila priset av typ 90 euro (vilket är ett förvånansvärt bra kilopris).

Barn upphör aldrig att förvåna

Jag fick vinterkräksjuka och var utslagen i tre dagar. Så i går natt (vid de sedvanliga 15 minutrarna efter att jag gått och lagt mig, då allt som inte borde hända händer) började Vilho spy. Och det fortsatte han med ett par gånger i timmen hela natten, tills han vaknade till ordentligt vid halv åtta och undrade hur länge han måste ligga innan han får gå upp och spela Minecraft (vaddå beroendeframkallande spel…?).

Och tja. Sen åt han lite bulle, spydde lite till, åt en bit av Tildas födelsedagstårta (mer om det senare) och är nu ute i solskenet och cyklar. Så där som barn gör.

Själv vill jag bara gå och lägga mig igen. Så där som mammor vill.

20130421-132611.jpg

Solkatten

Percival är så lycklig över gräset och solen att han faller ihop en förnöjt mullrande guldhög om man rör honom. Jag går runt och njuter av kommande krokusar och ser med spänning på vad som klarat vintern och vad som inte gjort det. Och så är jag förstås nyfiken på hur det gått med allt jag planterade förra året. Det där som jag i mitt högmod tänkte att jag förstås skulle komma ihåg vad det var och vart det planterades. Jag känner igen rosorna, det gör jag, men resten..? Spirar gör det i alla fall, och efter 7 månader av snö räcket det rätt bra!

20130420-123710.jpg

20130420-123717.jpg

20130420-123725.jpg

20130420-123744.jpg

20130420-123817.jpg

Tildas logik del 10

Maken lagade milkshake som kvällsmål åt barnen, att sörplas i soffan framför TVn.

Tilda: Yäk!
Maken: Va?
Tilda: YÄÄÄK! Jag gillar inte det här!
Maken: Vaddå då?
Tilda: För det är äckligt!
Maken: Det är ju inte speciellt kul att laga kvällsmål till er alltså. När ni låter så där sen.
Tilda: Du måste laga godare kvällsmål bara.

Att spela patriarkatets spel

Medan jag var sjuk och låg och slösurfade hamnade jag på en artikel av Samanta Brick som om möjligt gjorde mig ännu mer illamående än vad jag redan var. Den handlar om hur kvinnor ska banta varje dag, hela livet, eftersom alla  kvinnor som respekterar sig själva vill vara smala och för att vara smal måste man gå på diet. Alltså, visst finns det all anledning i världen att se över vad man äter, lära sig lyssna på kroppen och sluta äta när man är mätt, vara försiktig med halvfabrikat, äta mer vegetariskt och sånt. Det gör det. Absolut.

Men utgångspunkten i den här artikeln är att alla kvinnor ska vara smala av utseendeskäl. ”Övervikt är aldrig någonsin vackert”. Det här knyts sedan samman med någon sorts snedvriden kvinnor-kan-attityd eftersom Joan Collins som har bantat hela sitt liv och nu är 79 år minsann har varit attraktiv på arbetsmarknaden även på äldre dar. De manliga cheferna kommer att ge toppjobben till de snygga kvinnorna snarare än till dem som ser ut som säckar. Så länge man håller sig snygg har man ett jobb och en pojkvän. Kopplingen till Blondinbellas slutsats att kvinnor inte lyckas för att kvinnor inte tar för sig är tydlig. Samma idé har Henry Laasanen när han menar att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde, och samma tankar genomsyrar många av kommentarerna på den här bloggen. Kvinnor måste anpassa sig till Verkligheten och till Kraven på arbetsmarknaden för att berättiga sin plats där.

Och här är det något i mitt historikerhjärta som skriker av vanmakt. Samantha Brick verkar tro att det rör sig om en modern tidsanda när kvinnor förväntas se ut på ett visst sätt och borde anpassa sig till det för då lyckas kvinnor med både jobb och män. Blondinbella verkar tro att världen nu är jämställd och har öppnats för kvinnor så att det bara är att ta för sig. Och jag ser hur de kan komma till den slutsatsen. Den kvinna som bantar hela livet och som vet att ta för sig på rätt sätt har en god chans att lyckas. Det vill säga, hon kommer att vara smal och klassas som attraktiv. Men det finns något så tidslöst och samtidigt så oerhört sjukt i hela tanken på att kvinnan ska anpassa sig till Kraven, att den Verkligheten som presenteras skulle vara den enda riktiga. Att tillväxt och affärslivet och skönhetsideal är vad som ska få styra. Att acceptans från män är att ha lyckats. Det här är inte nymodigheter utan en röd tråd genom århundradena.

Jag vet. Det sitter många nu och tänker att det är så typiskt jävla feminister att sitta och tro att världen ska anpassa sig efter kvinnor istället för att kvinnor ska arbeta sig uppåt precis som alla andra (det vill säga som männen). Men samhället är i sin tur anpassat efter vad som ses som manliga kvaliteter: framåtanda, kreativitet, vinnarskalle. Manligt kodade ideal. Så när Samantha Brick och Blondinbella och andra smala, snygga blonda kvinnor talar om att det är kvinnors eget fel om de inte anpassar sig är det långt ifrån moderna och jämställda åsikter de står för. Det är nämligen precis samma åsiktsvärld som hållit kvinnor nere under de senaste typ 500 åren. Det är exakt samma mönster som jag ser i mina källor från medeltiden, och som ibland kallas för ”the patriarchal bargain”. Så länge kvinnor går med på att anpassa sig kan de genom att spela med i patriarkatets spel klara sig riktigt bra. Men kvinnorna kommer inte att sätta upp reglerna och så fort de bryter mot reglerna och hotar ordningen – så fort de inte rättar sig efter Verkligheten och Kraven – plockas de ner. Att ha jämställdhet handlar om att kvinnor och män har likvärdiga möjligheter att sätta upp och följa samhällets regler, både skrivna och oskrivna. Så länge det som är traditionellt manligt värderas högre än det som är traditionellt kvinnligt kommer det inte att hända. Och så länge kvinnor (0ch män för den delen) tror att bristande jämställdhet är kvinnors fel för att kvinnor inte anpassar sig rör vi oss i samma mentala komplex som stängde ute kvinnor från utbildning, från politisk medverkan och från äganderätt. För kvinnor kunde få utbildning, politiskt inflytande (det är ett ämne jag själv håller på med för tillfället, fast i senmedeltida kontext) och de kunde ha äganderätt även innan det blev samhälleligt sanktionerat om de bara anpassade sig tillräckligt mycket. Om de spelade efter patriarkatets regler.

Det kan låta stort och abstrakt, men tack och lov har vi Samantha Brick som kan visa oss hur det ser ut på individnivå. Hon hyllar nämligen sin man som håller koll på hennes figur och därmed hjälper henne att hålla sig smal. Han skulle aldrig tolerera en fet fru, och har förklarat att han skulle lämna henne om hon gick upp i vikt. ”Vad mer motivation kan man behöva?” Ska vi för tillfället lämna hälsoaspekten åt sidan (det är inte hälsosamt att kontinuerligt äta under 1000 kcal/dag och om man fyra gånger per år äter så lite att bieffekten är att man inte klarar av att arbeta har man problem) och tänka lite längre. Att hennes man vaktar på hennes vikt är inte en hjälpande hand från en helylle-kille som bara vill hennes bästa, utan ett sätt för honom att utöva makt över henne. Att hota med skilsmässa om hon inte lever upp till hans krav på hur hon ska se ut för att passa vid hans sida är inte motivation utan utpressning. Det är inte girlpower att hon klarar av att leva efter det. Det är ett bakslag för hela 2000-talet att hon låter det vara meningen med sitt liv.

Och det är vansinnigt sorgligt att utgångspunkten fortfarande är att kvinnor ska anpassa sig, utan att få vara med och sätta standarden.

Lästips: HanaPees kommentar till Blondinbella och självklart Ugglans inlägg om hur kvinnor lär sig att anpassa sig.