Tankar om vad historia är

Det seminarium jag just kommit hem från handlade om historiografi, alltså om hur man skriver historia. Det mesta som sades var egentligen ganska självklart, men samtidigt sådana saker som vi som skriver historia kontinuerligt konfronteras med och måste vara medvetna om i allt vi gör.

Bland annat talade Maria Sjöberg om hur historia är politik. Inte så att man får skriva historia med partipolitisk inramning, men att man ska vara medveten om att hur vi skriver historia inte är en slump – historiesynen samverkar med det politiska klimatet. Nationernas historia växte fram med nationalismen, arbetarnas historia med kommunismen, kvinnornas historia med feminismen och queerhistoria med HBTQ-rörelsen. Istället för att försöka inbilla sig själv att man kan knata till arkivet med ett helt fritt sinne och är det viktigt att ta ställning till sin egen samtid. Historia skrivs ju inte för dem så levde då, utan för oss som lever nu.

Jag har alltid sett på historia som något levande, någonting som skapas i mötet mellan historikern, läsarna och det förflutna, snarare än någon sorts konstant som kan beskrivas rätt eller fel. Pertti Haapala satte ord på vad det handlar om; att vi som arbetar med historia sällan ser historia i singularis. För oss är historia alltid i plural, det finns inte en historia utan många. En del historier ses som nära sammankopplade redan av dåtidens människor, andra får sina klara samband först när vi några århundraden senare kan se effekterna, och somliga kan utspela sig i samma land vid samma tid men inte ha fler beröringspunkter än så.

Jorma Kalela talade om publikens (‘audience’) betydelse för hur man skriver historia – det där mötet mellan historikern och läsarna, eller för den delen lyssnarna. Frågan om hur mycket man som historiker vågar säga lyftes fram, och det är verkligen en relevant fråga. Det behöver inte ens vara frågan om nationens historia på beställning av en framväxande diktatur med överhängande risk för allvarliga konsekvenser om man forskar fram ”fel” sorts historia, utan kan tas ned på en betydligt närmare nivå. Som doktorand har man till exempel en hyggligt bra uppfattning om vem som kan tänkas få den tvivelaktiga äran att bedöma ens avhandling när den dagen kommer. Lämnar man då bort de sakerna som går i polemik med vad granskarna anser? Hur mycket kan man anpassa och tillrättalägga? Samtidigt har man förstås en skyldighet att redogöra för vad man ser, och det finns en stor fara i att positionera sig alltför långt ifrån den rådande diskursen. Diskussionen uteblir, och även om resultaten hade kunnat vara viktiga så faller de platt om de inte tillräckligt nära kan relateras till andras resultat.

Liknande tankar ställdes jag inför när jag för någon månad sedan undervisade i Finlands historia för en gymnasieklass. Det är min skyldighet som lärare att förbereda eleverna för kommande studentskrivningar eftersom deras chanser till fortsatta studier till stor del avgörs vid skrivningarna. Samtidigt finns det avgjort ett betydande glapp mellan forskningsresultaten från de senaste år(tiond)en(a) och vilka kunskaper studentexamensnämnden kan tänkas besitta i ämnet Finlands historia. Och där står man som lärare fast i en äldre tradition som är svår att bryta sig loss från om man inte sätter elevernas framtidsutsikter åt sidan.

Ytterligare en mycket intressant tanke som jag tog med mig från seminariet var den om hur man redogör för historiska sanningar. Jag har alltid hävdat att om folk trodde att jorden var platt så var jorden platt (nu var inte det där med att jorden var platt en tillnärmelsevis lika utbredd föreställning som många i dag tänker sig, men ändå). På samma sätt kan man inte studera medeltiden och utgå ifrån att Gud inte finns för då förlorar man kontakten till den tidens tankevärld. Och så fick jag över en kopp kaffe igår höra en av de mest spännande historierna jag någonsin hört. I en dagbok från 1600-talet finns en ögonvittnesskildring av en vampyr. Det var en kvinna som hade dött och därefter, som sig bör, blivit begraven. I flera veckor hade hon sedan plågat staden med att gå igen om nätterna och bita folk. Efter långa diskussioner beslutade man sig för att gräva upp graven. I graven hittade man kroppen och svepningen i perfekt skick (det brukar vara tecken på att något skumt är i görningen. I allmänhet är begravna kroppar helt oskadade om de skyddats av Gud eller av Djävulen) så när som på den lätta slöjan som täckte kvinnans mun. Slöjan var söndertuggad.

Mannen som har skrivit dagboken var med när graven öppnades. Han har alltså förstahandsinformation om vad som faktiskt försiggick. Ändå är det svårt för oss i dag att ta hans historia på fullt allvar, för i dag tror vi inte (eller alltså, jag gör) på vampyrer och gengångare. Vittnet har alltså fel. Men vad har vi för rätt i dag att tillmäta ögonvittnen olika trovärdighet beroende på hur det bevittnade ställer sig till vår syn på världen? Varför tror vi mindre på ögonvittnet som sett en vampyr än ett ögonvittne från exempelvis avrättningen av Marie Antoinette, koncentrationslägren eller något berömt slag? Historien är aldrig objektiv, men vi kan göra vår beskrivning så objektiv som möjligt genom att vara medvetna om vår egen plats i historien och acceptera att andras plats inte är eller har varit densamma.

En tanke på “Tankar om vad historia är

  1. Vad roligt det var att träffas förra veckan! Och så många tankar seminariet gav om historieforskningens ”stora” frågor, precis som du har jag tänkt på den publik man har i huvudet då man skriver. För min egen del borde jag låta den illvilliga publiken komma lite mindre till tals i mitt huvud. 🙂

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s