I dag är det CFP deadline for Gender and Political Culture. Två av de bästa genushistorikerna jag vet ska vara keynotes och jag vill så vansinnigt gärna åka. Egentligen har jag förstås inte tid och med största sannolikhet inte råd. Men man måste försöka. Right? Och är det så att mitt paper inte antas (vilket förstås är fullt möjligt, de lär få en fasansfull massa proposals) så behöver jag inte gråta så länge.
Och så har jag blivit accepterad till St. Andrews i år igen! Förra årets konferens var en av de bästa jag någonsin varit på, och även om alla presentationer (yees, alla!) var riktigt bra hade löftet om äkta skotska scones med clotted cream och jordgubbssylt varit nog för att locka mig tillbaka…
Hit och dit och tillbaka igen 
Är det inte könsstereotypt att äta scones? Du borde bryta könsrollsmonstret med lite whiskey. 🙂
Party pooper.
Jag låtsas att det är ett konstfullt sätt att stå på barrikaderna och bryta ner könsrollerna om jag föräter mig (igen) och sedan rapar högt.
Om det var jag som var på väg kunde jag ta hand om både scones, te och whiskey!
🙂