Arkiv | februari 2013

Sånt som små prinsessor gör

Tilda hade en kompis hemma. Det tog i runda slängar 4,23 sekunder för dem att få av sig sina kläder och börja välja nya ur Tildas tämligen omfattande kollektion av prinsessklänningar. De trippade runt på tå och talade låtsasengelska med varandra och skrek så alla trumhinnor utan prinsessornas egna kollektivt imploderade.  Sedan sminkade de sig. Med nagellack. I ansiktet. Så var det dags för picknick. De hämtade apelsiner som de åt inne i Tildas klädskåp. När de städat ut apelsinskalen ur skåpet passade de på att kasta ut resten av kläderna också. På samma gång bombarderade de den imaginära men inte desto mindre hotfulla drottningen. För säkerhetsskull kastade de också ut alla leksakerna. Och ett glas.

Därefter började balen. Den var nere, för dansgolvet på övervåningen gick av någon outgrundlig anledning inte längre använda. På balen gick det ganska vilt till. Det gör ofta det när fara hotar och prinsessorna måste skydda sig genom att skrika sitt trumhinne-imploderar-skrik och kasta saker på ondskefulla, korrumperade drottningar. Sedan skulle Snövit komma, men det gick inte för vi hade slut på giftiga äpplen. Då skulle Törnrosa komma, en idé som vid det här laget å det starkaste understöddes av mig eftersom det innebär 100 år av sömn, men vi hade inte tillräckligt med taggbuskar i vardagsrummet för att det skulle bli riktigt trovärdigt. Istället kom det två prinsar till de prinsessor som redan fanns och därifrån blev dansandet bara vildare.

Sedan var det hög jävla tid för de ljuvliga prinsessorna att gå ut en stund.

Och jag står och tittar på den fullkomliga förödelsen två små flickors prinsesslek har skapat. Det här ska minsann prinsessorna få städa själva. Allt utom glaset. Sånt får mammor städa. Så kommer prinsessorna in igen och menar att de inte har tid att städa för de leker fortfarande och nästa bal börjar faktiskt riktigt snart. Då är det nära att jag faller dit. Att jag säger till prinsessorna att prinsessor minsann städar efter sig. Prinsessor tycker inte om när det är stökigt. Vad skulle väl kungen säga? Vad tror ni prinsarna tycker om prinsessor som inte städar? Istället biter jag mig i tungan och hör de rosenkindade prinsessorna dundra uppför trappen i jakt på dansskorna och mer smycken. För vem är jag att försöka tygla vilda prinsessor med föreställningar om hur vilda prinsessor vill ha det eller hot om att de inte kommer att få männens gillande?

Efter en stund förvandlades prinsessorna till sjöjungfrur och var tvungna att gå och bada i ett kar fyllt med ljuvligt doftande skumbad. Men innan det blev skumbad fick sjöjungfruprinsessorna städa balsalen. Utifall att det skulle vara svårt att få fenorna tillbakatrollade till fötter senare.

Det där med att skämta på rätt ställen

Jag tycker själv att jag har blivit bättre på att tajma mina skämt allteftersom jag blivit äldre. Inte så att jag slår in slapsticks med exakt rätt fördröjning för maximal effekt, utan så att jag har blivit bättre på att hålla käft. Men de senaste dagarna har det ändå inte alltid gått helt bra och jag har alltför många gånger funnit mig själv stå där i ett rum som plötsligt är knäpptyst och tillsammans med alla andra undrat vem i helvete som skulle säga något så korkat.

Som när jag skulle kopiera ett papper till några elever och min hjärna gjorde den omedelbara och självklara kopplingen mellan ”kopieringsmaskin” och ”rumpa” och jag kanske eventuellt inte gjorde den kopplingen enbart med min inre röst.

Eller som när jag skakar hand med en reporter som varit och intervjuat Magnus och håller kvar hennes hand lite för länge samtidigt som jag med dov röst mumlar ”samma hand som skakat Magnus hand”. En situation som inte direkt lättades upp av att jag därefter påpekade att det var ett skämt så många gånger att det blev för många.

Eller som när jag, maken och en mäklare går runt och tittar på ett gammalt hus. Maken klättrar uppför en stege upp på vinden varpå jag väser till mäklaren ”fort, vi låser och sticker”. En fullkomligt normal kommentar min inre röst skulle kunna kläcka, men som när den kommer ut i ett gammal hus där två för varandra okända kvinnor står och väntar på någon på en vind kanske inte faller riktigt väl ut. Om vi säger så.

Eller som när jag strax ska sätta mig ner för en intervju omkring näthat och om varför män verkar vara så arga på kvinnor, min make kommer hem och börjar förbereda kvällsmaten och jag glatt pekar på honom och säger ”titta vad bra jag har tränat honom”. Ett citat som sedan går i tryck. I en artikel. Om det märkliga i att män är arga på kvinnor.

Skämt gör sig sällan bra i tryck. Skämt som är en liten del av en intern jargong gör sig ännu sämre i tryck. Lägg sedan till att jag har vad som närmast måste betraktas som en åkomma; att inte skilja på inre och yttre röst riktigt så ofta som vore önskvärt. En dag kanske jag lär mig att inte alltid försöka vara rolig, och på bloggen, när jag har möjlighet att gå tillbaka och ta bort skämt som faktiskt inte borde förekomma i skrift, gör jag det ofta. Men så kommer de där gångerna där någon av alla mina grodor hamnar i tryck någonstans, och då hoppas jag att ni vet att det är en groda. Att ni känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte på allvar tror att jag tränat min man det minsta mer än vad han har tränat mig, och att ni har lärt känna min man tillräckligt väl för att kunna föreställa er hans inte alldeles politiskt korrekta reaktion på min träningskommentar trots att denna aldrig nådde trycket.

Vi har varit och tittat på ett hus

Nu slits jag mellan hopp och förtvivlan. För det är ett alldeles underbart gammalt, nerslitet ruckel som med kärlek och sisådär 100.000 euro i renoveringskostnader skulle kunna bli alldeles ljuvligt. Det är stort, det har högt till tak, det har en enorm trädgård och… eh… ja. Det är stort. Det är väl egentligen den enda fördelen. De fyra ytterväggarna är långt ifrån varandra. På nästan alla ställen sitter de ihop. Men jag är nog lite kär ändå. Det är jag. Så där så att det bubblar och så att om huset hade en telefon hade jag ringt till huset och lagt på när det svarade betydligt fler gånger än vad som vore socialt accepterat.

Men så grips jag av panik. Inte kan vi köpa ett gammalt ruckel! Vi som är värdelösa på att renovera, vi som i princip förlitar oss helt på makens inkomst, vi som just fått det här huset som vi bor i att bli perfekt. För vårt hus är underbart. Det har perfekt läge, nära tåget, blåbärsskogen, simplatsen, skridskobanan. Trädgården är den största i grannskapet (och ungefär 1/100 alldeles på riktigt av det gamla rucklets trädgård) och jag har i fem års tid älskat den och skött den. Det mesta som lever här har jag skapat. Till och med ungarna. Jag vet bara inte om jag är redo att släppa vad vi har för vad som potentiellt är en dröm som går i uppfyllelse men som lika gärna skulle kunna vara att kasta all trygghet överbord för en pengaätande hägring.

Ångesten nu. Nästan som när man måste åka in till stan och möta någon en viss tid. Storångest. Det-vore-kul-att-åka-men-tänk-om-jag-inte-klarar-det-ångest. Fast med lite större insats än en enda förstörd dag då.

Om kvinnor och män och kommentarer

Det har just varit en reporter här och diskuterat näthat med mig. Hon frågade varför jag tror att det är så många kvinnor som får så mycket skit och varför det oftast är från män. Och jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Visst får kvinnor också skit från kvinnor, och visst får män ibland skit de med, men allra oftast är det från män mot kvinnor. Varför?

För det första misstänker jag att stora delar kommer via bloggar och man behöver ju inte vara statistikgeni för att se att det är flest kvinnor som bloggar. För det andra tror jag att även om det möjligen är flest kvinnor som läser bloggar, är det en hel del män som gör det också. Kvinnor är liksom klart överrepresenterade som potentiella mottagare, medan både män och kvinnor är potentiella avsändare.

Samtidigt tror jag inte att fenomenet med kvinnliga mottagare och manliga avsändare kan förklaras av enbart statistik. Om vi exempelvis tar Blondinbella, som tveklöst är en av dem som fått ta emot allra mest. Varför? Vad har genererat mest? Två gånger har jag, som normalt inte läser hennes blogg, hamnat där via länkar. Första gången rörde det att hon lade upp en bild på sig själv på en strand. Andra gången för att hon ville sälja ett par soffor. Och kommentarsfälten fullkomligt exploderade av vad som inte kan beskrivas som annat än hatiska kommentarer; om hennes utseende, intelligens, hygien, kroppsform, annalkande undergång. Hur kan det komma sig att folk känner sig så oerhört provocerade av en strandbild och ett par soffor till salu att man tar sig friheten att häva ur sig så mycket skit? Varför?

Och här kommer vi till könsaspekten. För om vi tänker oss att Fredrik Backman skulle lägga ut en bild på sig själv på stranden, hur många tror ni skulle skriva att han är ett jävla äckel som tror att han är något? Eller om Backman skulle vilja sälja sina soffor, hur många tror ni skulle anklaga honom för att vara en satans lögnare och en helvetes diva om han tror att någon skulle vilja köpa hans jävla snuskiga soffor? Och visst kan man tycka att Blondinbella är provokativ och därför får ta en del skit, men ska vi tala provokativ är Backman ändå i en helt annan liga. Trots att han inte lagt upp bikinibilder.

Nu vet inte jag hur Blondinbellas normala läsarkrets ser ut. Det är möjligt att det är ungefär fifty/fifty män och kvinnor, det är det. Jag tänker mig dock att det är fler kvinnor än män som läser hennes blogg, och någon hade kommenterat att det är ”flest naiva unga tjejer”. Ändå, och det här är det intressanta, är det en hel del män som skriver hatiska kommentarer på bloggen. Kvinnor också, absolut (och särskilt i fallet med sofforna är det flest kvinnor), men i förhållande till läsarna verkar det vanligare för män att kommentera något kort och oförskämt än för kvinnor. Dessutom säger hon själv att de som inte stannar på andra sidan nätet, de är män. För min egen del är det nästan uteslutande män som kommenterar dumheter. En del har kvinnliga nick men samma ip. Och jag har trots allt betydligt fler kvinnliga än manliga läsare.

Varför tar sig män oftare än kvinnor friheten att kommentera något elakt? Varför är det oftast på vad kvinnor skriver? Och hur kan man tro att det här inte skulle vara könat?

(Och ett kort meddelande till alla er vars första tanke nu var: ”men män drabbas faktiskt också” och/eller ”det är faktiskt kvinnor som varit elaka mot Blondinbella också” och/eller ”typisk bittra feminister att tro att det handlar om kön” – skulle ni kunna hålla era kommentarer korta eller exempelvis för er själva?)

Rumpnissar

Nu har jag och min högt vördade make gett Tilda ovärderliga insikter kring det emellanåt besvärliga tonårslivet och därtill färdigheter att hantera dessa. Vi satte nämligen upp en lätt improviserad teaterföreställning som vi på grund av scenografiska effekter och manusets subtila hänvisningar till klassisk litteratur valde att kalla ”Rumpnissarna”. Tilda har nu både lärt sig att hennes föräldrar är oförbätterliga töntar och att den rätta reaktionen är att rulla med ögonen så mycket att man nästan välter.

Så många anledningar att vara medeltidshistoriker

För tillfället sitter jag och förbereder nästa veckas lektioner om världskrigen. Det finns få saker som är riktigt lika deprimerande som att leta bilder till dessa lektioner. Det är idel lera, exploderade armar, sönderbombade byggnader, mer lera. Och allt i muntert svartvitt. Inte ens förgyllda initialer. Inte ens en ynka liten enhörning.

westfront

Praktiska lösningar – Tildas logik del typ 11

Vi drömmer om ett stort hus på landet. Jag vill ha en hönsgård, precis som Malin, en enorm trädgård, högt till tak, utrymme, luft att andas. Mer och större.

Jag (till barnen): Fatta vad härligt att ha egna höns, hörrni. Och små kycklingar. Och så får vi egna ägg!
Vilho: Och så ska vi tjugo katter till!
Jag: Njae, alltså…
Tilda: Och kaniner!
Vilho: Och ankor!
Jag: Ehh…
Tilda: Och kossor!
Vilho: Och tjurar!
Jag: Nj…
Tilda: Och hästar!
Jag: HÖRRNI! Ska man ha djur så ska man också kunna sköta om dem. Vi kan inte ha fler djur än vi hinner med att pyssla om. Vi skulle nog inte hinna sköta kossor och hästar och tjurar och ankor och allt det där.
Tilda (studsar som en pingisboll med ADHD): Ni måste först sätta ihop den där mammadelen och den där pappadelen och så blir det fler barn och så kan de hjälpa till att sköta djuren!