Att gå över gränsen; ungdomsradio och ansvarstagande

Här i Finland finns det en svenskspråkig radiokanal för ungdomar, som kallas Radio X3M. Jag brukar lyssna ibland, inte för att jag riktigt ingår i deras målgrupp kanske, utan för att de i allmänhet spelar bäst musik. Och så i torsdags, på väg för att hämta barnen från några kompisar, lyssnade jag på två män på X3M som diskuterade ett fall i USA med sexuella trakasserier av en trettonårig flicka. De började med att berätta hennes namn (som jag inte minns, och heller inte har för avsikt att upprepa) och sedan hennes berättelse om hur hon blev mobbad i skolan för att hon hade så stora boobs, om hur hon dagligen blev utsatt för sexuella trakasserier, om hur hon och hennes mamma hade gått till rektorn(?) för hjälp och råd. Och om hur rektorns svar blivit att det knappast skulle löna sig för den här trettonåringen att byta skola för med sådana boobs skulle hon säkert bli mobbad vart hon än kom och att skulle man inte kunna överväga en bröstförminskning istället.

Jag vet ingenting om det här fallet mer än vad som berättades på radio där och då men av förståeliga orsaker (been there, done that) kunde jag verkligen relatera till den där flickans vanmakt och frustration. Därför var jag också nyfiken på hur två (gissningsvis ganska unga) radioprofiler tänkte kring hela härvan. Först konstaterade de att det var märkligt att någon ens skulle vilja mobba henne. Inte för att hon var en oskyldig trettonåring eller för att hon skulle förtjäna bättre, utan för att killar ju tycker om stora boobs. Så näe, det kunde ju inte vara killar som mobbade henne i alla fall. Det kunde det inte. Det var säkert de andra tjejerna som var avundsjuka på henne, och det kunde man ju förstå. Och liksom hallå. Inte kunde man ju göra en bröstförminskning på en tjej som bara är tretton. Men kanske det skulle finnas något intresse av en ny porrgenre?

Det är inte en överdrift att påstå att jag blev smått irriterad. Eller. Ni vet. Jag blev faktiskt uppriktigt asförbannad, stanna-vid-vägkanten-och-skrika-rasande, inte-ens-lol-cats-kan-rädda-situationen-arg. Så ska vi börja med att tala om det där med mobbning, och säga att det inte är ok. Det är inte ok att mobba andra, av någon som helst orsak; så har vi det sagt. Sedan behöver man väl inte vara genusvetare för att tycka att det är en smula problematiskt med resonemanget om vem som skulle tänkas vilja mobba en trettonåring med stora boobs. Att det måste vara svartsjuka tjejer eftersom killar gillar storbystade tjejer – som om allt tjejer tänker på är att trycka ner andra tjejer för att vinna killarnas tycke och som om allt killar tänker på är kupstorlek. Om vi för den här gången bortser från att resonemanget är så könsstereotypt och generaliserande att det vore skrattretande om det inte hade drivits i radio för unga, kan vi istället fundera över hur det känns att vara ung kvinna och lyssna på den där diskussionen. Och jag kan berätta om hur det var att vara inte-riktigt-så-ung-längre-kvinna och lyssna. Jag vet nämligen hur det är att gå till skolan och ständigt hålla armarna i kors för att försöka skydda sig själv, att gråta över den stigande paniken av att inte få vara den som bestämmer vem som får röra en och att sitta ute i kapprummet med indignerat blossande kinder när andra skrattar över att man inte kunde försvara sig den gången heller. Jag vet också hur det är att försöka förklara för vuxna, att äntligen våga säga något, och att få svaret att killar är sådana – som om det som hände mig och som fortfarande händer unga flickor dagligen på även de bästa skolor skulle vara en naturlig effekt av att världen är indelad i pojkar som tar för sig och flickor som tiger. Så när två unga killar, som fått det stora privilegiet att göra sina röster hörda i ett medium som unga lyssnar på, som unga kan ta till sig, bekräftar att det är så världen ser ut och att det är något man kan försöka skämta om men inte ändra på så hoppas jag att de förstår hur det känns att vara en av alla de där unga tjejerna. Att de förstår och att de aldrig får unga tjejer att känna sig så utnyttjade och bortglömda någonsin igen. Att de förstår hur deras resonemang förstärker och bekräftar missuppfattningen att eftersom alla killar gillar stora boobs så är det rätt om de visar det, oavsett om flickan mår så dåligt av det att hon vill byta skola för att försöka komma undan.

Men va fan får man inte skämta om nånting längre eller?

Jodå. Det får man. Man får skämta om stora boobs, tonårsangst, ungdomars reptilhjärnor och korkade vuxna. Men man får inte ta en ung flicka som är känd endast för att hon mår dåligt och inte får adekvat hjälp och sätta hennes namn – hennes person – som centrum, och man ska dessutom vara väldigt medveten om vilken sorts bild man ger alla dem som har ett annat namn men en precis likadan situation. Alla dem som sitter och tänker att det där kunde vara jag. För när allt kommer omkring är en trettonåring ett barn som oavsett kupstorlek inte får ha sexuella kontakter på grund av omognad, som skyddas under barnkonventionen i ytterligare fem år. Fem. År. Och det finns förövrigt redan en porrgenre för sådana unga som samhället inte lyckas skydda. Den kallas barnporr och är förbjuden i princip över hela världen. Hoppas att inte radiopratarna blir ledsna över att det inte var deras geniala idé.

Det där med gränser för vad man får skämta om är svårt, men den här gången var X3M långt över på fel sida.

Och om det nu inte var tänkt som humor, om det var ett försök till en uppriktigt, samhällskritisk diskussion, kan jag tipsa om att det vanligen i sådana situationer är vanskligt att föreslå porr i allmänhet och barnporr i synnerhet som en kreativ lösning på sexuella trakasserier och ungdomars psykiska ohälsa.