Nyhetsplock · Vardagslivet

Förstklassig ironi

Det är många i Sverige nu som ondgör sig över att julen blir förstörd eftersom den lilla svarta Pickaninny-docka som får ett OK stämplat i baken i Jultomtens Verkstad i Kalle Anka har klippts bort. För förvånansvärt många är nämligen Kalle Anka själva bilden av svensk jul, av svenskhet, av frihet och av mänskliga rättigheter. Att Disney har våldfört sig på vad många uppger vara inte bara den bästa scenen i Kalle Anka utan också det bästa med hela julen (vem behöver julklappar, julmat och socialt umgänge när man kan få se tomten stämpla en docka, liksom) är det värsta som hänt sedan Leif Loket Olsson slutade på Bingolotto. Man menar att det är kränkande mot de svenska traditionerna, mot julefriden och mot hela det svenska folket som vant sig vid att titta på Kalle Anka på julafton och därför måste man protestera. Liknande ohyggliga slag mot den svenska kulturen måste stoppas!

Att den korta lilla sekvens som klipps bort ur ett program som har blivit klippt i olika versioner inför varje år, som inte produceras i Sverige och som endast de senaste 50 åren ens varit tillgängligt i Sverige får representera alltför många dåligt informerade människor som blivit kränkta i sin kulturella tillhörighet är bisarrt i sig. Men ironin i att denna maniska upprördhet försvaras med att det är helt orimligt att mörkhyade skulle ta illa vid sig av den där dockan, den ironin är i en klass för sig.

Vardagslivet

Julgubbe sökes!

Nu söker jag med ljus och lykta (pun intended) efter en julgubbe (sv. jultomte) som kan dela ut några julklappar och skrocka hjärtligt en stund. Inte till mig alltså. Till barnen. Så om ni vet någon som är bra och som kan tänka sig att ställa upp här ute i nordöstra Vanda (nära Sibbo) så kan ni väl höra av er snarast. Pliiis…

Kulturkrockar

Småflickor och det där med att brösta upp sig

Det händer att jag hör klagomål över små flickor som går och skjuter fram brösten redan många år innan de har några, att dessa flickor liksom anses förstörda av det sexualiserade samhället och bilden av kvinnor som våp vars största värde är deras liggbarhet. Eftersom jag själv har en flicka som älskar att dansa runt i vackra, frasiga klänningar och gör just så där som många klagar över att små flickor absolut inte ska lära sig att göra har jag funderat mycket på hur det kommer sig. I början gick funderingarna kring hur det kommer sig att hon gör så, var hon har fått det ifrån, men nu undrar jag istället varför hon inte ska göra så. Om vi gör det klassiska byt-genus-på-protagonisten-tricket och tänker oss att det är en liten pojke istället så får vi nämligen det här.

Och den som riktigt bröstar upp sig kanske i förlängning blir ungefär så här.

Att små flickor ”skjuter fram brösten” kan lika gärna tolkas som att de är orädda upptäckare, fyllda av självförtroende, istället för miniatyrvåp. För visst är det väl som en liten tuffing vi tolkar en pojke som skulle göra samma sak? Inte för att det är skillnad på dem som barn, utan för att det är skillnad på vad vi som vuxna tror att det kommer att bli av barnen. Att blotta bröstkorgen är ett sätt att visa upp sig för både män och kvinnor, men för män tolkas det som styrka och självförtroende och för kvinnor som sexualiserad undergivenhet, men det är en effekt av vår kultur där boobs av somliga ses som något så betydelsefullt att man väljer att genomgå operationer för att fixa till dem och inte en allmängiltig sanning.

Och när vi ändå har öppnat upp för tanken att det inte måste vara sexuella undertoner till att flickor bröstar upp sig, och att det inte är att underminera jämställdheten när det händer kan vi passa på att titta på vad som händer när vuxna kvinnor gör det. Om en kvinna går rak i ryggen kommer boobsen, i de fall där tyngdkraften inte tagit dem, att framhävas. Det är en naturlig effekt av att sträcka på sig, att sänka axlarna, att ta en ledig men förtroendeingivande pose på just ett sådant sätt som dem som tror på sig själva och sin makt gör (och som dessutom motverkar ryggproblem, men det är kanske en annan sak) och som människor runt omkring kommer att uppfatta som självförtroende. Så nästa gång någon tittar på en liten flicka som bröstar upp sig hoppas jag att den personen kan se igenom sina egna filter och inse att där står en liten flicka som samhället ännu inte har tryckt in i mallen där kvinnor ska slopa med axlarna och tona ner sina boobs för att bli tagna på allvar. Och sedan hoppas jag att världen hunnit förändras tillräckligt mycket för att den lilla flickan ska få fortsätta sträcka på sig även sedan hon blivit större.

Vardagslivet

Vuxenpoäng

Jag har för första gången sedan jag började få betala mina egna grejer gjort ett förståndigt skoinköp. Tänkt att i sånt här vinterväder behövs ett par tjocka, stadiga boots med rejält foder istället för åh härrigud det där är de sötaste skor jag någonsin sett och snön smälter säkert bort snart ändå. Det känns väldigt okaraktäristiskt, som att kompromissa bort en del av sig själv. Men jisses vad varmt och skönt det är för fötterna!

20121217-120411.jpg

Historikerns historier · Vardagslivet

Sen kan han skrika hur mycket han vill

På den långa listan över saker som stör mig i historiska filmer finns härförarens inspirerande tal till den underbemannade hären just innan den heroisk offrar sig för att det goda ska kunna vinna. Skit samma om han står på en strategisk sten, eller sitter på en jävla häst, större delen av hären borde inte få stolta tårar i ögonen utan med rynkad panna se sig om och fråga om någon hörde vad fan den där killen sa.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Om det där med alkohol och föräldraskap

I gårdagens Husis var det ett imponerande stort uppslag med en intervju gjord här hemma hos oss, angående alkohol och föräldraskap. Vad som sades får ni väl läsa själva, men jag skulle vilja kommentera några av kommentarerna som citerades från den enkät som Husis låtit göra.

För det första var det en som meddelade att personen varje gång den ser föräldrar som dricker någon alkohol i närheten av sina barn omedelbart gör en anmälan till barnskyddet. Nu hoppas jag innerligt att det där bara är en sån sak man säger för att förklara att man inte tycker att alkohol och barn hör ihop, vilket jag håller med om, för det finns så oerhört många barn som på riktigt far illa att det är sorgligt om någon vill tynga en redan överarbetad yrkeskår med sina personliga nykterhetspreferenser. De allra flesta föräldrar är nämligen fullt kapabla att ta ett glas vin till maten utan att barnen på något vis far illa. Det är en vansinnigt stor skillnad på att dricka alkohol och att vara full.

För det andra var det någon som sa att man inte ska dricka den minsta droppe alkohol inför barnen efter som att barnen tar efter vad vuxna gör. Visst förstår jag det argumentet, men samtidigt är det bra att ta ett steg tillbaka och fundera på hur barn tar efter sina föräldrar. Var går gränsen för vad vuxna ska kunna göra med argumentet att man är vuxen? Eller ska man heller inte tända levande ljus? Använda spisen? Sitta uppe sent på kvällen och titta på film? Köra bil? Barn förstår riktigt bra när man säger att en del saker får bara vuxna göra och det där med att dricka alkohol är inget undantag. Kanske är det här någon som inte vill att barnen ska dricka alkohol alls när de vuxit upp, och då är det förstås helt rimligt att man själv inte gör det. Personligen har jag inget emot att mina barn, när de fyllt 18, tar ett glas vin med oss (läs: med sin pappa) och då vill jag att de ska uppskatta alkohol och vara försiktiga och kräsna på precis samma sätt deras far är. Kanske är det istället någon som inte vill att barnen ska supa skallen av sig i tonåren? I så fall är jag ledsen att vara den som säger att i tonåren kommer föräldrarna inte längre att vara förebilderna – då är det kompisarna som gäller – och att mamma och pappa har avstått från alkohol är långt ifrån en garanti. Det enda man som förälder kan göra är att hoppas att man utrustat sitt barn med tillräckligt mycket egen vilja, styrka och säkerhet för att inte falla för grupptryck. Och hoppas att barnet litar på en tillräckligt mycket för att ringa och be att man kommer och hämtar när allt ändå skiter sig.

Jag tror att det där med att dricka alkohol (och nu menar jag kanske ett glas vin eller så ibland) inför barnen är något som varje familj själv måste få ta ställning till, och så gör man som man känner är tryggast och rätt utan att trycka ner det i halsen på någon annan. För min egen del var jag oerhört glad och lättad över att uppriktigt kunna säga att jag aldrig har behövt säga till min make att jag tycker att det är dags att sluta dricka för han har alltid kunnat avgöra det själv. Inte heller har jag någonsin behövt säga till någon av våra vänner. Olika människor reagerar olika på att dricka och det är vanskligt att säga att en viss mängd är ok och allt därefter för mycket. Istället gäller det att ha bra vänner, och en bra partner, som trots att de inte delar inställningen till den synnerligen tvivelaktiga njutningen med alkohol ändå förstår att barnen är det viktigaste och att deras trygghet aldrig får äventyras.

Läs gärna Ugglans fantastiskt fina text om en vit jul!

Godsaker · Vardagslivet

Varde fudge. Och det blev fudge.

Ni som har haft det tvivelaktiga nöjet att umgås med mig de senaste veckorna har redan blivit fullproppade med försöksfudge. Men nu så här två kilo socker senare, nu har jag äntligen lyckats experimentera mig fram till ett recept jag gillar. Bloggen presenterar

Jordgubbsfudge

I en bredbottnad kastrull, koka upp
2 dl grädde
50 gr bra smör
4 dl socker

Ju bredare botten kastrullen har, desto snabbare går det, men runt 10-15 minuter kan man räkna med. Blandningen ska koka ganska hårt och kommer att bli ljusbrun. När den är nästan färdig, blanda i

1/2 dl osötad jordgubbspuré (jag mixade tinade jordgubbar)

Blandningen har kokat färdigt när den klarar kulprovet, det vill säga när man kan droppa en droppe i ett glas med vatten och rulla en liten kula av den. Har man en termometer ska den visa 120 grader (men det är ju inte lika spännande). När blandningen kokat färdigt ska man först tillsätta

1 ordentlig tsk vaniljsocker
och sedan ska blandningen vispas för hand tills den inte längre är lika glansig. Det tar kanske en minut eller två. Därefter häller man fudgen i en värmetålig form som man har klätt med bakplåtspapper. Jag sparade lite fudge i kastrullen, blandade i

1 tsk kakao
och bredde sedan den mörkare blandningen på den ljusare för att få en roligare färg. Fudgen får sedan svalna i rumstemperatur i någon timme, och därefter i kylen. När den väl svalnat helt går den att skära i små tärningar och förvara i rumstemperatur. Eller i stora tärningar och stoppa dem rakt in i munnen.

008