Historikerns historier · Kulturkrockar

Genushistoria är viktigt (eller: sådär säger ju alla feminister)

Ett ämne vi har pratat om rätt många gånger här på bloggen är ju det där med att genusvetenskap är en riktig vetenskap. Och det är spännande hur en disciplin kan väcka så mycket ont blod. Visst, jag vet att det finns personer som är uttalade feminister och som gör de mest hårresande uttalanden om förtryck och kastrering och gudvetvad. Men det är en himmelsvid skillnad mellan vad som händer inom forskningen och vad som händer på den politiska arenan, och man kan inte döma ut en vetenskap på grund av hur vissa (för det är oftast samma namn) utanför akademien väljer att popularisera koncept. Alltså, om det står någon på ett torg och skriker att patriarkatet lever och att kvinnor är förtryckta är det bisarrt att anta att personen valde att på väg hem från sitt arbetsrum på universitetet klättra upp på barrikaderna och sparka några män på pungen. Ändå är det exakt sådana fördomar som finns.

Det har blivit väldigt tydligt i kommentarerna på den här bloggen. Skriver jag något om min egen forskning tar det inte lång tid innan någon kommenterar att det är ju så himla typiskt feminister asså, oftast helt oavsett vad jag skrivit. Som när jag rapporterade från konferensen i Glasgow att forskare i Tyskland kartlagt tydliga mönster för hur kvinnor i högadeln påverkade det politiska spelet bakom kulisserna: så jävla typiskt feminister att bara fokusera på överklasskvinnor! Eller som när jag presenterade min syntes på det paper jag lade fram i St. Andrews angående att genus bara är ett användbart analytiskt verktyg om man låter begreppet inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor oavsett om de kan ha en biologisk grund eller inte: vad är det ni feminister kämpar mot, är det väderkvarnar eller? Eller som när jag nu för ett par dagar sedan hävdade att man inte kan tolka nutida lagar bokstavligt utan att också väga in rättspraxis: underligt att en person som kallar sig forskare och som tydligen läser gamla lagar för att finna så många bevis som möjligt för att kvinnor varit förtryckta inte klarar av att läsa dagens lagbok.

Det går helt enkelt inte att göra rätt för det finns så många som förutsätter att man gjort fel. Jag tycker att genushistoria är viktigt – och det här säger jag inte bara för jag håller på och söker stipendium. Genus som kategori är helt oumbärligt, precis som klass som kategori. Det går inte att säga att något har sett ut på ett visst sätt utan att ta båda dessa faktorer i beaktande. Det är inte ett politiskt ställningstagande utan ett vetenskapligt faktum. Ändå finns det en överraskande stor mängd tyckare som tycker att genus måste bort, men av vitt skilda anledningar. Här är de fyra vanligaste invändningarna och mina kommentarer.

1: Genushistoria är samma sak som kvinnohistoria och att skriva kvinnohistoria är att göra feministiska efterhandskonstruktioner. Att kvinnor inte finns med i äldre historieskrivning är bara för att kvinnor helt enkelt inte gjort något viktigt.

* Genushistoria har inte varit liktydigt med kvinnohistoria under de senaste årtiondena. Dessutom tar genushistoria i beaktande relationen mellan män och kvinnor eller aspekter av manlighet eller kvinnlighet i en given kontext och är inte en parallellhistoria till den ”vanliga” historien. Att det vid en första blick kan tyckas som om kvinnor inte exempelvis deltagit i det politiska livet har väldigt mycket att göra med de senaste århundradenas arkivbildning. Arkiven har samlat material i samlingar med utgångspunkt i manliga linjer. Brev från den politiska toppen från 1500-talet är exempelvis ofta samlade under mannens namn, och hustruns brev (som kan ha synnerligen politiskt innehåll riktat till hennes ursprungliga familj) kan ligga i en extra mapp kallad ”misc.”. Till exempel. Att kvinnor inte skulle ha gjort något viktigt – någonting som drivit samhället framåt – under de senaste 1000 åren är en efterhandskonstruktion om något.

2: Genushistoria letar bara efter förtryckta kvinnor och försöker misskreditera män.

* Genushistoria beskriver relationen mellan kvinnor och män. I Norden fram till början av 1900-talet har män haft rättigheter som kvinnor saknat. Det finns inte en enda historiker som skulle säga emot detta – det är inte en feministisk myt. Däremot så finns det knappast heller en genushistoriker som skulle påstå att kvinnor under alla dessa år varit förtryckta, eller påstå att det skulle vara männens fel. Tvärtom har genushistoriker nyanserat synen på underordning, patriarkat och genus och visat att det var långt ifrån statiska strukturer.

3: Genushistoria letar bara efter starka överklasskvinnor och försöker misskreditera män.

* Va? Vänta här nu.

4: Genushistoria är skit eftersom genus är skit. De skillnader som finns mellan män och kvinnor är biologiskt betingade och genusvetare vägrar ta biologin i beaktande.

* Många verkar tro att de forskare som framhåller biologiska skillnader, exempelvis evolutionsbiologer, har bevisat att skillnader mellan män och kvinnor bottnar i biologi. Så är det förstås inte. Självklart påverkas vi av biologiska drifter, men ingen forskare tvivlar på att vi också påverkas av social kontext – att människor socialiseras in i ett visst sammanhang. Det är i allmänhet inte en genushistorikers uppgift att undersöka biologiska skillnader. De verktyg och källor en historiker har att tillgå räcker sällan till för sådana slutsatser. Däremot är det helt uppenbart att många av de skillnader som man ser i historisk tid var socialt konstruerade – inte biologiskt. Som exempelvis att män var högre utbildade. Det var ju inte för att män var smartare, utan för att kvinnor inte tilläts vid lärosätena, trots att det fanns en nästintill allenarådande uppfattning att kvinnor på grund av sitt lägre intellekt helt enkelt inte lämpade sig för tänkande i flera hundra år.

Sedan är det det där med att konsekvent slå ner alla genushistoriska idéer genom att säga att vad det än är minsann är så typiskt feminister. Jag är inte feminist och har aldrig sett mig själv som feminist. Men det har inte med saken att göra. Att anklaga någon för att vara feminist kan inte ens med lite god vilja klassas som konstruktivt debatterande. Feministargumentet är den nya Godwins lag. Argument mot genushistoria måste baseras på vad genushistorisk forskning faktiskt kommer fram till, inte vad några inskränkta anti-vad-som-nu-är-närmast menar att feminister säger. Så välkommen att diskutera genushistoriska forskning med mig, men vill ni diskutera vad sånna där feminister alltid säger är ni på fel ställe.

Historikerns historier · Vardagslivet

Jo, jag vill också ha pengar tack!

Slutet av september är bråda tider för stipendiater. De flesta större fonderna har ansökningstiden öppen till månadsskiftet, och det där med att skriva ansökningar är inte gjort i en handvändning – det tar tid och kraft att sälja sig.

Så när Vilho vaknade vid midnatt förrförra natten och klagade på att han hade ont i magen var det inte med vad som skulle beskrivas som ”entusiasm” eller ”framförsikt” som jag gnuggade sömnen ur ögonen och försökte trösta. Och inte blev det bättre av att han egentligen inte somnade om ordentligt förrän vid femsnåret. Så igår fick han förstås vara hemma, trots att natten inte hade frambringat värre än magont, och hur mycket jag än älskar att umgås med mina barn är slutet av september avgjort inte en bra månad för heldagshäng och nattvak. Gårdagens 15 minuters powernap förvandlades till en tre timmars total blackout. Stipendieansökningarnas färdigställande står i direkt relation till det.

Förra natten vaknade han vid ungefär samma tid och klagade igen på magont. Tre timmar senare hade han fortfarande inte somnat om och jag var så slut att jag hade hjärtklappning. Jag konstaterade att han säkert var förstoppad och bad honom dricka ett glas vatten. Han svarade med att fontänkräkas. Så resten av natten fortsatte i ett dis av gurglande och gnällande.

Man skulle kunna säga att jag är lite trött idag, men det vore en underdrift i stil med att påstå att det är ganska varmt på solen. Så jag föreslår för Vilho att vi ska gå och sova en liten stund, för ögonen tåras av trötthet och huvudet hänger obekvämt mot vänster.

Vilho: Men mamma, hinner du verkligen det då?
Jag (rannsakar mig själv): Njae. Kanske inte.
Vilho (med händerna i sidan): Ja, för jag tycker i alla fall att det är viktigt att du får pengar så att vi alla i familjen kan få bra mat och kläder.

Tack sötnos. Jag ska hälsa fonderna från dig!

Vardagslivet

Det här är långsvansar

Det kom en fråga angående vad i hela friden långsvansar är. När jag var på den första längre resan från barnen (till Glasgow i våras), köpte jag två små mjukisdjur med överdimensionerade ögon och långa svansar på flygplatsen på vägen hem. Efter hemkomsten blev långsvansarna oerhört viktiga för båda barnen – de var med i sängarna, i fickorna, i badet (en gång, innan vi kom överens om att långsvansar inte tycker om att bada), till dagis, till affären, till tandläkaren. Över-fkn-allt. På loppis hittade vi av en slump två långsvansar till, som givetvis fick komma med hem. När jag sedan åkte till England önskade sig barnen inte helt oväntat varsin långsvans, vilket de efter många timmars letande efter den rätta sortens, förstås fick och så var långsvansarna många nog för att få majoritet i familjens omröstningar.

Tilda har sin långsvansfamilj i en korg som hon tappert släpar med sig vart hon än ska. Långsvansarna lämnar i allmänhet inte korgen annat än för att ställa till besvär emellanåt och på natten sover således Tilda med hela korgen i sängen. Vilho gosar mest med sina långsvansar när ingen ser. Han är ju så stor nu.

20120925-104637.jpg

20120925-104650.jpg

Kuriosa: Långsvansar heter väl egentligen Beanie Boos, men vi har bara samlat på dem som faktiskt har långa svansar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lagar, strukturer och manlig diskriminering

Först hade jag inte tänkt titta på intervjun med Pär Ström och Kawa Zoleagary (som håller i FB-sidan Vita kränkta män). Pär Ström har inte tidigare imponerat beträffande debattstil, och satiren på Vita kränkta män är så genomgående att det blir för mycket – i mitt tycke. Men så tittade jag på den ändå, och hoppas att fler tar sig tiden till det. För det första måste jag erkänna att jag är oerhört imponerad över Kawa Zoleagary. Så lugn, så trevlig och så smart. För det andra insåg jag var de största problemen med Pär Ströms resonemang ligger.

För Pär Ström verkar tro att strukturer är ett begrepp som feminister har hittat på och som man inte kan mäta. Han står med sin bok och säger att den diskriminering av exempelvis invandrare och andra grupper än just män, som Kawa lyfter fram, inte går att bevisa för att den inte går att mäta, men att den utbredda diskrimineringen av män är inskriven i lagen och därför mätbar. För en rättshistoriker är ett liknande resonemang snudd på absurt. Det är en av rättshistorikens mest grundläggande principer att det som är kodifierat, alltså det som de facto står i lagboken, endast utgör en liten del av rättssystemet. För min egen tidsperiod, medeltiden, är det helt självklart, men ändå är det inte mer än några decennier sedan som många tolkade de medeltida lagtexterna som uttryck för bruket. Faktum är att folk under medeltiden inte verkar ha fäst överdrivet stor vikt vid vad som stod i lagen – man gjorde lite som man tyckte.

Självklart är dagens lagtexter betydligt mer utförliga och rättssystemet sådant att alla medborgare förväntas efterleva lagarna. Men handen på hjärtat: hur många gånger har ni kört lite över hastighetsbegränsningen? Laddat ner en piratkopierad film? Gått mot röd gubbe? Snattat i era unga år? Visst, det är inte särskilt allvarliga försyndelser, men det säger ändå något om hur man kan tolka lagtexter. Den som inte kan något alls om det svenska samhället, som kanske studerar det några hundra år in i framtiden, kommer inte att få en rättvis bild av hur samhället faktiskt fungerar genom att endast betrakta lagtexter.

Så hur ska man då kunna säga något om samhället? Jo, genom att studera de strukturer som Pär Ström och många debattörer med honom kategoriskt underkänner. Strukturer är de mönster i samhället som aktörer agerar i, och är inte ett begrepp som feminister har hittat på. En av de som kommit att starkast påverka synen på strukturer och aktörer var Pierre Bourdieu för ungefär 40 år sedan, men där finns också sociologen Anthony Giddens och rättsfilosofen Roberto Unger. Strukturer skapas och upprätthålls av aktörerna, men kommer också att påverka aktörerna. Strukturer kan vara besvärliga att mäta och vetenskaper som studerar samhällen är aldrig exakta vetenskaper – så som naturvetenskaper. Statistik kan ge betydelsefulla vinkar om mönster och riktningar, men är synnerligen problematisk om den inte tolkas inom en korrekt struktur – en given kontext. Intervjuer och mikrohistoriska studier kan öppna för specifika insikter, men kan inte utan vidare anses representera större strukturer. Samtidigt ger breda översikter generella slutsatser, men kommer obönhörligen att innehålla undantag. Alla dessa faktorer tillsammans ger bilder av strukturer – bilder av hur samhället faktiskt fungerar. Det fungerar inte riktigt likadant för alla, men det är samma tendenser.

Dessa saker är ingenting som forskare är oense om, för de är allmänt vedertagna. Begreppet strukturer kanske inte är relevant för alla forskare, men det betyder inte att forskare förkastar idén om strukturer. Att strukturer och aktörer interagerar – alltså påverkar varandra – är också helt självklart, även om forskare kan vara riktigt oense om vilken påverkan som är störst i ett specifikt fall. Pär Ström är upprörd över exempelvis att pappor måste gå och med sin underskrift bekräfta faderskap över barn och att mammor har vårdnaden om barnet automatiskt. Han ser det som att fäder diskrimineras. Men från en rent rättslig synvinkel är förfarandet helt logiskt. Att vara förälder till ett barn medför livslånga skyldigheter. Det finns (med största sannolikhet) betydligt fler vittnen till vem som är barnets mamma än vem som är dess pappa och det vore en rättsäkerhetskatastrof att förutsätta att mannen som modern bor med eller sällskapar med ska beläggas med de där livslånga skyldigheterna som föräldraskap medför utan att han får bekräfta det. Trots att jag och min man (som då var min sambo) tyckte att det var oerhört märkligt att gå på intervju för att bekräfta att vi båda var närvarande vid skapandet av Vilho förstår jag behovet av ett sådant system. Om man bara tittar på lagen – på de där sakerna Pär Ström tycker att man kan mäta och som inte är sånna där strukturer som galna feminister hittar på – finns det snarare ett skydd för män mot ofrivilligt faderskap än vad det finns diskriminering.

Och det är synd att Pär Ström vägrar gå längre, vägrar att se strukturerna som sorterar mänskligheten i två polariserade grupper, för det är där orättvisorna blir tydliga. Om man tar hänsyn till alla de där delarna – statistik, enskilda berättelser och breda översikter – står det nämligen klart att pappor i allmänhet betraktas som andra klassens föräldrar, att de inte räknas bara för att de är pappor och att mamman (även om mammor oftare kritiseras) har sista ordet. Det är inte rättvist. Men det är en orättvisa som inte syns i lagen. Det är en av många strukturella orättvisor, där män förvisso ibland drar det kortaste strået, men där gruppen män knappast har det värre än någon annan.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Just så ska barn kunna leka

Idag är det leksaksdag på dagis. Tilda tar med sig den oemotståndliga, rosa Barbie-bilen. Hon hinner knappt komma innanför dörren förrän en pojke närmar sig; händerna i byxfickorna, uppsynen lagom nonchalant. Och så på klingande finlandssvenska:

– Voi vitsi asså ten tä bilen ä siisti! (och så med det djupaste eftertryck som uppbådas kan) WOW.

Själv hade han en hink med en Barbie i, men de kom överens om att hans Barbie säkert kunde åka med i bilen den också.

Kuriosa: siisti = cool

Kulturkrockar

Hederligheter

En hederlig man är en man som står med båda fötterna på jorden. Han är ärlig mot sina kamrater, lämnar in plånboken han hittade på gatan till polisen utan att ens titta i den och svär inte fast att något skulle gå honom emot. Han sviker aldrig sitt ord och han står ståndaktigt för det som är rätt och ger en röst till dem som är svaga. En hederlig man tar inga mutor och inga genvägar, utan sköter målmedvetet sitt arbete – trygg i vetskapen att han gör det rätta.

En hederlig kvinna är en kvinna som bara ligger med en hederlig man.

Vardagslivet

Unga flickor och utsattheten

På Facebook går nu följande bild runt. Någon tycker att det är kul att en ung flicka tycker att det bästa med att vara tjej är att man har bröst. Jag vet inte varför hon tycker det. Kanske hon tycker att det är en av de få saker som skiljer sig mellan att vara tjej och att vara pojke. Men skit samma varför hon gillar bröst.

De män (för det är flest män) som nu roar sig med att håna den här tjejen, som med namn och bild hängs ut under den intelligensbefriade beskrivningen ”äcklig hockeyslyna” och uppges ha en ”objektifierande livssyn” baserat på fyra små ord utan kontext, borde ta ett steg tillbaka. Vad ni gör just nu är just en av de där grejerna som får unga flickor att skära sig, att svälta sig, att hata sig själva.

Ta bort bilden. Sluta dela den. Väx upp och skaffa ett liv.