Vardagslivet

Skylanders; ett spel för barn

Vilho har i många månader redan önskat sig Skylanders. Vi lovade honom att han skulle få det på pappas födelsedag, igår alltså, och som han har väntat! Skylanders handlar om den lilla draken Spyro (huvudsakligen) och alla Spyros kompisar. De har i alla tider skyddat Skylands med sina magiska krafter och men sedan Lord Kaos ankomst har allt förändrats. Skylanders har blivit frysta, förtrollade till små leksaker och transporterade till vår värld. Med hjälp av en Portal of Power kan man skicka dem tillbaka till Skylands för att försöka rädda det ur klorna på den onde Lord Kaos.

Skylanders är ett spel som finns till praktiskt taget alla plattformar. Jag har den som app i min iPhone och måste erkänna att jag fastnar där oftare än jag borde, och sedan igår har vi det också till xBox 360. Appen är dock en liten rip off, inte en del av det egentliga spelet, men det är kul. De högre banorna (om vi talar över bana 40) är sjukt svåra, men de första är så pass lätta att även barn kan ha stor glädje av det. Om barnen får spela på mammans telefon när mamma vill spela vill säga.

Det som är både underbart och ett av de värsta exemplen på kommersialistiskt geni samtidigt är figurerna. Enligt storyn har de alltså blivit leksaker i vår värld. Därför borde vi också köpa dessa leksaker (till det facila priset av 12.95 per stycke) för att kunna sätta dem på spelets Portal of Power och rädda världen. Jag vet inte exakt hur många figurer och andra tillbehör det finns, men det är inte två-tre utan mer i ordningen tjugo-trettio; och fler lär det komma. Till speltillverkarnas försvar ska sägas att även de figurer vi har till vårt xBox 360 går att sätta på grannens Play Station. Dessutom kan man med den kod som följer med låsa upp samma figurer i appen till iPhone. Har man en figur kan man alltså använda den i vilken som helst av spelets varianter. Har man bara en figur är man olyckligtvis också en tönt, har jag fått lära mig.

Jag gillar Skylanders. Jag gillar storyn, jag gillar hur barnens ögon lyser av lycka när de sätter en figur på Power of Portal och ser den komma in i TV:n och jag gillar att spelet kan spelas på så många olika svårighetsgrader att även Tilda kan spela. Observera dock att det är rekommenderad från 10 år och uppåt på grund av ”Cartoon Violence”. Jag brukar vara rätt hård på sånt, men har inte haft några problem med Skylanders än så länge. Jag gillar också att storyn som berättas i spelet är på finska (eller svenska) och inte bara tillgänglig på engelska. Faktum är att det inte är mycket med spelet som jag inte gillar. Men det beror högst sannolikt på att jag inte kan räkna tillräckligt bra för att förstå hur mycket det kostar.

Den här fick barnens pappa i födelsedagspresent.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Sånt alla doktorander bör veta: skrivhjälp

I Finland skriver alla som skriver något i Word, utom de mest äventyrslystna vågat sig på att skapa text Adobe. Det är i princip inget fel på att vara traditionalist, men när jag för första gången satte mig ner och pratade med en kanadensisk doktorand om hur hon rent datatekniskt skriver sin avhandling kände jag mig grundlurad. Varför får vi inte bättre information om andra skrivprogram i Finland? Kanske skulle man kunna säga att jag upplever att jag nu hittat ett program som är bättre än Word, men det känns närmare sanningen att säga att jag sedan jag funnit Scrivener är av den bestämda åsikten att Word inte är till för att skriva något längre än en tre sidors pamflett. Max.

I Scrivener (utvecklat av ett företag som heter Literature and Latte, vilket bara det ger pluspoäng) är varje text ett projekt. Man gör alltså sin avhandling till ett projekt, vilket det förstås också i praktiken är. Så här ser min första sida ut i Scrivener:

Till vänster finns alla delar i projektet – alla mappar, undermappar och sidor med text. På anslagstavlan finns lappar med mina olika kapitel. Vill jag byta plats på kapitlen byter jag bara plats på lapparna. På varje lapp kan jag skriva en kort kommentar om vad exakt jag tar upp i kapitlet, för att få en större bild av avhandlingen och kontrollera att det utvecklas i den riktning jag vill. Varje lapp kan också märkas med vad lappen symboliserar (ett kapitel, ett underkapitel, en sektion…) och i vilket skick av färdighet det är (to do, first draft, revised draft…). Längst till höger kan jag fylla i anteckningar som rör hela projektet, men som inte syns i själva texten. Om vi öppnar det första kapitlet:

Om vi nu bortser från att allt i första kapitlet fortfarande är märkt med ”to do”, ser vi här att mappen för första kapitlet har en egen anslagstavla liknande den för hela projektet. Där finns det återigen lappar, denna gång sorterade efter mina olika underrubriker. Och igen; vill jag byta plats på något inne i texten flyttar jag bara lapparna på anslagstavlan. Vi öppnar texten hörande till underrubriken ”Law in Medieval Sweden”:

Här skriver jag allt jag vill ha under den rubriken. Känner jag mig osäker på hur jag formulerat mig tidigare, eller om jag vill vara säker på att diskussionen här anknyter till vad jag tidigare har skrivit kan jag öppna vilka textavsnitt som helst i split view och därmed skriva i två helt skilda textavsnitt bredvid varandra. Så här:

Och det bör tilläggas att alla skrivfunktioner, typsnitt och liknande är ungefär desamma som finns i Word. Scrivener har en fantastisk massa fler funktioner som jag inte använder eller helt enkelt inte har upptäckt ännu. Det är inte ett program man bemästrar i en handvändning, men när man väl har gjort det gör det ens liv betydligt lättare. En funktion som jag inte använder (än) men som jag gillar är möjligheten att sätta upp ett mål för sitt projekt. Man fyller i hur många tecken man bör ha skrivit och när det ska vara färdigt, och varje dag berättar Scrivener hur många ord du bör skriva för att hålla dig till målet.

Så, de största fördelarna med Scrivener är att en text som är så lång som en avhandling kan delas upp i mindre, lätthanterliga bitar som med ett knapptryck byter plats om det behövs och att man är helt fri att göra i ordning strukturen först (om man är lagd åt det hållet, som jag är) eller skriva först och strukturera sedan. I Scrivener är det också betydligt lättare att skapa sig en översikt över sitt projekt och att göra små anteckningar som inte finns för ens handledare att upptäcka inne i texten. Alla som någon gång glömt en fotnot i formatet ”citera tönten fast han har fel OBS sidnummer” när ett utkast lämnats in förstår vikten av en sådan funktion.

Det enda negativa ligger, i mitt tycke, i fotnoternas funktionalitet. Fotnoterna syns nämligen inline (inne i texten) markerade med grå bakgrund och går inte att stänga av. När texten i Scrivener ska exempelvis skrivas ut, eller skickas till kollegor för granskning, ändras förvisso fotnoterna till att antingen komma längst ner på varje sida eller samlade sist, så för slutprodukten har det ingen betydelse. Dessutom är det förstås betydligt lättare att redigera fotnoterna, kontrollera hur många man har och att se att de följer texten när de finns inline. Det är bara det att jag gillar att kunna editera min text utan att bry mig om fotnoterna, men det är väl en smaksak. Tydligen är det dock bara så här med fotnoterna i versionen för Windows; till Mac kan man få alla noter lyfta ur texten.

Scrivener är inte gratis (men kostar en bråkdel av Word), men man kan ladda hem en gratis trial. Gör det! Ditt liv blir aldrig detsamma igen!

Tips: All text skriven i Word kan copy pastas in i Scrivener med noter och allt i behåll. Text skriven i Scrivener kan med ett knapptryck omvandlas till RTF och därefter flyttas till Word. Men vem skulle vilja det liksom.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Birka och myterna om Sveriges vagga

Nya marinarkeologiska fynd från Birka visar att staden har haft bryggor som var drygt 100 meter långa, konstruerade med synnerligen avancerad teknik med så kallade stenkistor på åtta meters djup. Precis som arkeolog Andreas Olsson påpekar ger dessa fynd en bild av vikingatiden som talar om betydelsen av handel, snarare än våldsamheter. Dessutom tycks det på Birka ha funnits expertis kring tekniska lösningar som vi inte känt till, vilket förstås är oerhört spännande.

Rickard Söderberg
skriver på sin blogg att uppståndelsen kring Birka snarast är att betrakta som en turistfälla och en effekt av närheten till Stockholm – en stad han anser många betraktar som Sveriges mitt. Han menar också att det är tydligt att det fortfarande är tabu att påstå att Sveriges vagga skulle ha legat någon annanstans än i Mälardalen. Jag måste erkänna att jag alltid drar öronen åt mig när det börjar talas med superlativ inom historia. Vem som var först, störst, bäst och vackrast kan vi inte avgöra längre. Å andra sidan hör man väldigt sällan historiker (eller arkeologer för den delen) av idag tala i liknande termer. Frågan om var Sveriges vagga låg, och som har upptagit generationer av historikers tid, är inte alls på agendan idag. Jag tror heller inte att det är en modesak, alltså att det just nu bara helt enkelt inte är modernt att studera det, utan att liknande studier inte låter sig göras med dagens historiesyn.

Att se på historia som en positivistisk utveckling från ett givet förflutet till en ljusare framtid, via avgörande händelser ligger väldigt långt ifrån hur historia skrivs vid universiteten idag, men är en förutsättning för att kunna söka efter ”Sveriges vagga”. Kan man inte tillskriva särskilda händelser avgörande betydelse kan man heller inte hitta den gemensamma kärna som är ursprunget. Men att se på historia på det sättet är en kvarleva från en kristen tradition och en biblisk historiesyn och rör sig bort från ”hur det verkligen var” mot myter man finner i alla slags kulturer (oavsett religion). Ofta har det varit översvämning, ett folk sätts i vandring (gärna från foten av ett berg) och bosätter sig efter tusentals år slutligen i sitt nya land. En beskrivning av finnarnas ursprung med ganska exakt dessa ingredienser finns i gymnasiets historiebok här i Finland. Man hittar den också hos flera afrikanska stammar, hos israelerna, perserna, babylonierna och i Sverige (i form av goter och folkvandringstiden).

Sveriges ursprung, vårt ursprung, Finlands del i det hela, det är saker som alltid väcker starka känslor. Det är bara läsa kommentarerna till i princip vilket som helst av Dick Harrissons inlägg kring vikingatid eller tidig medeltid för att få en snabbkurs. Men den historiesyn som presenteras i dessa kommentarer och som olyckligtvis ännu florerar i skolorna är en historiesyn som inte reflekteras i dagens forskning. Forskare har i årtionden kunnat konstatera att det aldrig har funnits någon ”folkvandringstid” exempelvis. Visst, det var oroligheter efter ”Romarrikets fall” i slutet av 400-talet (och det här är förresten också en intressant formulering för i själva verket levde Romarriket kvar i sin Östromerska form i ytterligare tusen år och om Rom inte byggdes på en dag är det lika sant att det heller inte föll på ett år), men det finns inga bevis för att större folkmassor var i rörelse under några längre tidsperioder. Mycket intressant i sammanhanget är också att det i populärhistoriska kretsar diskuteras om Sveriges vagga låg i 900-talets Mälardal, Östergötland eller Västergötland, trots att diskussionen i akademiska kretsar snarare rör huruvida vi kan tala om ett ”Sverige” – en stat – innan 1500-talet. När jag en gång på ett diskussionsforum påpekade att det är rätt irrelevant huruvida svearna eller götarna skapade Sverige eftersom Sverige som stat inte konsoliderades förrän flera hundra år efter gravhögarna i Uppsala eller slaget vid Lena höll jag på att bli lynchad.

När arkeologerna gräver ut Birka är det alltså knappast med pretentionen att klarlägga Sveriges ursprung eller för att göra politik av svensk historia. Birka är på många sätt en fantastisk plats och de nya marinarkeologiska fynden som visar på vikten av teknik, handelsrelationer och nätverkande redan för över tusen år sedan är viktiga pusselbitar till att förstå det större sammanhang som gjorde Birka till en betydelsefull plats redan då och för att komma bort från myten om den våldsamme vikingen. Visst kan det finnas realpolitiska faktorer idag som avgör varför resurser läggs på just Birka (avstånd från RAÄ är en sak som Söderberg lyfter fram), men de arkeologiska utgrävningarna är drivna av en modern akademisk historiesyn som inte lämnar utrymme för nationalpolitiska ställningstaganden.

Vardagslivet

Bra kvinna reder sig själv

Många har hört av sig och undrat hur det gått med fågeln som jag, i vad som var den här dagens wtf-moment, hittade i garderoben. Som den superkvinna jag är satt jag förstås inte bara och väntade på att min man skulle komma hem för att save the day och den stackars fågeln. Näpp. Inte jag inte. Jag fick minsann själv ut fågeln och den flög tacksam iväg.

Eller alltså. Jag hade alla intentioner i världen att servera den lite brödsmulor och sedan gömma mig tills min man kom hem ynka sju timmar senare. Där och då framstod det som det rimligaste alternativet. Men när jag satt där med telefonen i handen för att ringa min högt vördade älskade make och säga att han borde komma hem från jobbet för att fixa ut fågeln som sitter på vårt skafferi direkt och sedan massera mig för hela affären gav mig stressrelaterad huvudvärk kom den helvetes kamikazefågeln flaxande förbi mitt huvud, krockade med fönstret och landade i gardinen precis bredvid den öppna dörren. Så jag vek gardinen om fågeln tillräckligt mycket för att kunna guida den ut. Och så flög den iväg.

Det betyder förstås inte att min man inte bör massera mina axlar. Eller att en bra kvinna inte reder sig själv. Dessa två saker är endast löst relaterade till varandra.

Vardagslivet

Det krafsar i garderoben

Jag går nedför trappan för att koka mer kaffe. Då hör jag något som krafsar bakom en stängd dörr. Vis av erfarenhet börjar jag öppna stängda dörrar för att släppa ut vilken katt det nu må vara den här gången. Jag öppnar garderobsdörren, den sista av dörrarna, och väntar på att katten ska ge sig till känna. På ungefär samma sätt som bröd hoppar ur rosten just i det ögonblicket man suckande böjer sig över den kom något farande precis när jag stoppade in huvudet för att se varför det dröjde. Men inte en katt. Utan en fågel. Ur garderoben.

Efter att ha provat lyckan mot fönsterrutan har den slagit sig till ro högst uppe på skafferiet. Fågeln. Som flög ut ur garderoben.

Nu väntar vi båda två på att min högt vördade make ska komma hem och ordna upp allt.

20120821-130947.jpg

20120821-131029.jpg

Godsaker · Vardagslivet

Mammapappa-picknick och ett Mycket Viktigt Recept

Igår hade det finlandssvenska föräldraforumet mammapappa.com sin årliga picknick. Jag ska inte tråka er med en alltför lång genomgång men några saker vill jag ändå lyfta fram:

För det första förtjänar den fantastiska Tove att hyllas igen, och igen, och igen. Likaså hennes man (kanske mest känd som ”han den där superhunken från Danmark”) gjorde både igår och alla andra dagar en lysande insats. Jag hoppas att de aldrig förstår exakt hur viktiga de är för alla oss användare för man kan få stressrelaterade ångestattacker för betydligt mindre.

För det andra är jag oerhört glad över att se att mammapappa.com inte alls är mamma(pappa).com. På picknicken syntes det tydligt att det var ett föräldraforum och i ett samhälle som klagar på pappor som inte vill vara hemma och sköta sina barn samtidigt som mammacaféer, mamma-barn-yoga och moderskapsförpackningar ses som självklara är liknande initiativ extra betydelsefulla.

För det tredje måste jag, på ett högst egocentriskt plan, erkänna att det var andligt uppbyggande när så mycket folk som egentligen inte tillhör forumet kom fram och skramlade med plånboken i förhoppningen att de cupcakes jag bakat var en del av Ravintolapäivät. Jag är av den bestämda åsikten att folk i allmänhet behöver mer cupcakes – lite mer dekadens – i sina liv.

Därför kommer här också receptet på söndagens cupcakes!

Jordgubbscupcakes med vitchokladfrosting

Kör
150 g bra ekologiskt smör (inget yäckigt margarin!)
2 dl socke
r
i en mixer. Först blir det smuligt, sedan hoppar det ihop till en boll och därefter blir det ett sorts vitt fluff. Vitt fluff är bra. Alltid. Medan du kör, tillsätt
1 ägg och strax därefter
1 ägg till
1 tsk vaniljsocker
0,5 dl vatten
1 dl frysta jordgubbar

Du bör nu ha ett rosa fluff. Det är också bra. I en annan skål blandar du sedan
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Stanna mixern om du inte redan gjort det. Häll i mjölblandningen och kör sedan på låg hastighet och med pulsfunktionen. Kör du på full hastighet har du gjort jordgubbsdoftande stenar, vilket förvisso inte är helt illa men olyckligtvis nästintill oätligt.

Smeten räcker till 10-12 normalstora muffins eller förvånansvärt exakt 24 små. Alltid när jag lagar muffins har jag en metallform att sätta pappersformarna i. På så vis blir det höga, fasta muffins istället för… ja… ni vet… platta och vingliga. Grädda små muffins 10 minuter i 210 grader, större muffins något längre (ca 12-15 min) något svalare (ca 180 grader).

Det här är ett grundrecept på världens enklaste och godaste frosting:

Ta lika delar vit choklad och naturell färskost (exempelvis Philadelphia). För 24 små cupcakes räcker 150 gr, men å andra sidan är det ett välkänt faktum att man aldrig kan göra för mycket. Smält chokladen i vattenbad (i en bunke satt över en kastrull med kokande vatten), låt svalna något och vispa sedan (för hand) ihop choklad och färskost. Låt frostingen svalna helt innan den spritsas. Förvarad i en spritspåse håller frostingen i minst en vecka i kylskåp. Förmodligen håller den längre också, den har bara blivit uppäten innan liknande teser kunnat testas. Låt gärna spritspåsen ligga en stund i rumstemperatur innan du spritsar så blir frostingen mjukare och följsammare.

De små dekorationerna är gjorda av sockermassa och sockerkulor.

Formar, sockermassa och liknande finns att köpa på exempelvis Confetti.

20120820-120135.jpg

Vi åt oss igenom imponerande 170 cupcakes.