Jag får ofta hör att kvinnor aldrig blir nöjda. Det är till och med någon som hittat till den här bloggen genom att söka på just det. På något vis verkar det vara en del av den allmänna diskursen att kvinnor konstant är missnöjda, klagar, gnatar, tjatar och träter.

Visst finns det grälsjuka, missnöjda kvinnor, precis som det finns våldsamma, aggressiva män, men det är knappast kännetecknade. Det finns en ganska stark (pun intended) mansrörelse som arbetar för att män inte ofrivilligt ska behöva förknippas med våld. Inom samma mansrörelse har jag mött dem som med högst röst menar att kvinnor är missnöjda – till och med i en sådan kontext att män framställs som aggressiva som en effekt av missnöjda kvinnor – helt utan att reflektera över det orimliga i att aggression som ett manligt attribut är socialt konstruerat medan kvinnor som missnöjda skulle vara ett biologiskt faktum.

Dessutom framhävs ofta att män är otrogna för att kvinnan inte har förstått att ta hand om hans behov. En kvinna som inte ger en man vad han behöver får skylla sig själv när mannen drar. Det är en av de där grejerna som får mig att dunka huvudet i skrivbordet i förtvivlan över de obeskrivliga dumheter som förekommer på nätet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över den bristande logiken. Kvinnan är missnöjd. Det är kvinnans fel, för kvinnan är en missunnsam jävel av naturen. Mannen är missnöjd. Det är också kvinnans fel, för kvinnan har inte tagit tillräckligt väl hand om mannen.

Men vi kan väl säga som så, att om jag hade en man som såg logiken i det där, hade jag också varit missnöjd och grinig.