Vilho har en kompis på besök. De ville baka. Kompisen kom nämligen ihåg hur det hade varit förra gången han var här och de fick baka chokladbollar. Olyckligtvis gör jag det också och vi har väl kanske inte samma minnesbilder av riktigt hur lyckat det var. Men man kan ju inte säga nej till två små pojkar som vill baka. Det kan man bara inte. Så jag lät dem slänga ihop något med lite mindre kladdpotential och det blev perfekt. De fick göra en enkel kanelkaka som de på eget initiativ stoppade jordgubbar i innan den åkte in i ugnen.
Nu sitter de med sina kompisar ute i kojan i hörnet och smaskar i sig egenlagad kanel-jordgubbskaka, nöjda och sockerrusiga. Jag hade bjudit på en bild om jag inte varit för långsam med kameran och alla grannskapets ungar som kom farande med cykel hela vägen in i trädgården för att hinna på kak-kalas i kojan inte hade varit så helvetes utsvultna.
Hit och dit och tillbaka igen 
Låter hur kul som helst! =)
Kan däremot komma med lite lästips appropå det här med sockerruset: http://www.scientificblogging.com/news_releases/6_medical_myths_debunked_christmas
Man kan googla på ”sugar hyperactivity myth” om man vill. Därmed absolut inte sagt att ungarna ifråga inte var hyperaktiva, men det hade nog kanske inte just med sockret att göra…
Jag har faktiskt aldrig upplevt att mina barn blivit hyperaktiva av just sockret. Däremot blir de rusiga av hela grejen liksom. Krypa in i kojan med kakan de lagat alldeles själva och smaska i sig hur mycket de ville…
Många upplever ju att deras barn blir helt hyperaktiva av att vara på kalas och äta en massa socker, men jag rycker nog att mina mest blir vilda av kalaskänslan, inte sockret.
Så nej. Kanske jag inte borde skriva sockerrus…? (Men det är ett så passande ord…)