Arkiv | juni 2012

Den värsta biverkningen

Så jag bet i ihop och sökte vård privat medan jag väntar på mina blanketter för att kunna söka till den kommunala sjukvården. Nu ska jag inte uppehålla mig längre vid det bisarra i förhållandet mellan privat och kommunal sjukvård eller finnarnas förkärlek för blanketter. Istället ska vi prata biverkningar.

Givetvis hittade doktorn något skit i mina lungor. Riktigt vad vet vi inte ännu, men det är säkert inte allvarligt eller så. Men bra ändå att jag gick, liksom. Så jag fick kortison. 30 mg i en vecka. Kortison har en hel del biverkningar och är inte vad man som lekman skulle anse som helt ofarligt.

Ur sortimentet:
– förhöja sockerhalten i blodet
– hämma vävnadernas förvar mot inflammationer och infektioner
– rubba kväve- och kaliumbalansen och ge upphov till benskörhet
– orsaka muskelförtvining
– ge manis-depressiva eller skitsofrena störningar

Men det som får mig att ta telefonen i handen för att ringa doktorn och säga att tyvärr, det där med kortison är inte my cup of tea är något annat. Något värre.

Man kan bli tjock.

Alltså jag är ju redan ganska… rund. Vi kan väl säga att jag har en sjuhelvetes massa sex appeal för att vara diplomatiska. Men jag har varit mycket större och jag har betydligt lättare för att gå upp än för att gå ner i vikt. Och jag inser nu, att det finns få saker som på riktigt skrämmer mig lika mycket som att bli så där tjock igen. Jag har svårt att sätta fingret på vad med det som skrämmer. Hälsorisker, visst, men riktigt så stor var jag aldrig. Nej, det har att göra med att känna sig stark. Stark för att man orkar saker som man tidigare inte orkat och stark för att man kan stå upp för den man är, vara nöjd med den man är.

Den styrkan ligger inte i ett visst antal kilo utan i en särskild balans mellan njutning och disciplin, mellan att äta en prinsesstårta till frukost en dag men låta bli en annan gång för att man helt enkelt inte vill. Men jag kanske oroar mig helt i onödan. Jag kanske blir skitsofren och låter något av mina alterego äta tårtan medan jag själv bara späker mig och går ner tio kilo. Det är bara det att den där balansen, den är så svår att hitta. Jag har den nu, och alla potentiella hot måste dränkas i choklad.

Så här kommer du i form inför badsäsongen!

Trodde ni att vi nu lever i någon sorts extraordinär utseendehets? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: inget nytt under solen. Redan på 30-talet uppmuntrande man kvinnor att ta tabletter för att vara mer attraktiva inför män.

Men då var det för att man tyckte att smala kvinnor saknade sex appeal. I snart ett sekel har kvinnor våndats över att inte ha rätt strandkropp. Vi kan bestämma att det slutar här. Att vi vägrar konsumera stiliserade ideal. Att vi skiter högaktningsfullt i vad någon annan tycker. Det finns ingen bättre tid att börja.

(Särskilt inte eftersom badsäsongen i år är inställd på grund av skitväder)

Midsommarfirandet i bilder

Som vanligt firade vi midsommar på ön. Det bästa med det är att det alltid blir lite extra sommarkänsla av att vara på ön. Det värsta för just midsommarfirandet är den bristande tillgången på blommor. I år lyckades vi binda tre kransar. That’s it.


Tilda beundrar resultatet.


Barnen sprang på klipporna och njöt av det fullkomligt spektakulärt fina vädret.


Tilda spenderade längre tid med att välja ut vilken vacker midsommarklänning hon skulle ha på sig än hon faktiskt tillbringade med den valda klänningen på sig.


Vi tog vackra och välkomponerade självporträtt.


Eftersom det inte fanns så mycket blommor att vi skulle kunna ha samlat sju att lägga under kudden samlade vi sju stockar att lägga på midsommarbrasan istället. Det kändes finskt.
Vilho Sakletare hittade spännande… öh… saker och suckade åt sin obildade moder som inte kunde svara på vad det var.


Vi åt så mycket god grillmat att vi trodde att vi skulle spricka. På bordet stod traditionsenligt en skål med förgätmigej och strandlök.


Och så åt vi jordgubbstårta medan solen sakta sänkte sig och bäddade in ön i ett magiskt ljust.

Amerikanska dokumentärer

Det är inte så att jag egentligen brukar uppskatta amerikanska dokumentärer eftersom innehållet i dem oftast har ett förhållande till sanningen som kanske inte är helt verklighetsförankrat.

Men det som får mig att krypa upp i soffan i fosterställning för att försöka rädda vad som räddas kan från en total intellektuell kollaps är den helvetes bakgrundsmusiken.

Vad är sexigt hos män?

Den alltid intressanta Hannah skriver om den nästintill obefintliga manliga objektifieringen. Det där med att många män inte vet att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Att många män aldrig får känna uppskattning på det viset. Därför frågar sig Hannah, och nu också jag, vad som egentligen är sexigt hos män, rent fysiskt.

Och allt jag kan tänka på är ”när han har förstånd nog att ta av sig strumporna”.

Men visst finns det en djupare och viktigare dimension i den manliga objektifieringens obefintlighet, särskilt när den kontrasteras mot den synnerligen utbredda kvinnliga objektifieringen. Jag själv, liksom många andra, som försöker tänka till kring vad som är sexigt med män tenderar till att lyfta fram egenskaper snarare än utseende. Den sexige mannen spelar gitarr. Den sexige mannen sjunger också. Den sexige mannen är stark som en oxe men kan klättra i träd för att rädda små mjuka kattungar. Kvinnors sexighet däremot brukar mätas i utseende: en utvald kroppsdel med adjektivet ”stora”. Stora ögon, stora bröst, stor rumpa. Hannah, och många med henne, konstaterar att många män faktiskt vill bli lite mer objektifierade.

För let’s face it. All objektifiering, om vi nu ska tolka det som fokus på yttre istället för inre kvalitéer, är inte nödvändigtvis av ondo. Som gammal skruttig tvåbarnsmorsa måste jag ju erkänna att om främmande människor påpekar att någonting med mig är snyggt eller sexigt (och det händer inte så ofta men jag fortsätter att intala mig att det är för att jag inte går ut) är min reaktion väldigt sällan negativ. Om vi säger så. En kille som jag minns som riktigt snygg men som kan ha varit Frankensteins deformerade lillebror utan att jag hade brytt mig om det kom fram till mig just när jag och några vänner skulle gå från en bar mitt i natten. Han tog min hand, såg mig i ögonen och utbrast: Oh no! You’re leaving? Just when you realize you’re in love she’s gone!

Det lever jag fortfarande på. Och lär göra jävligt länge ännu. Men hur många killar är det som får uppskattande kommentarer av kvinnor? Hur många kvinnor är det som tar modet till sig att objektifiera lite? Är det kanske dags att börja? Jag och min man har en vanligt förekommande dialog som oftast utlöses av att jag ber honom hålla käft och koncentrera sig på att vara snygg, till vilket han svarar ”oh, treat me like an object” och jag svarar ”shut up, ash trays don’t talk”. Men kanske ni har några andra förslag?

Det här med att få vård på svenska

Det här är en berättelse om hur det kan vara att söka vård på svenska i dagens Finland.

Jag antar att jag borde börja med några klargöranden. Det första är att berättelsen är behäftad med viss ironi. Här i Finland finns nämligen en mycket utbredd föreställning om att svenskspråkiga har det lättare och bättre än vanliga finländare. Att jag aldrig känner av det kan förstås bero på att jag är inflyttad svensk. Så kan det vara. Men det är ändå något jag alltid tänker på när jag försöker få hjälp någonstans. För det andra vill jag göra det klart att jag ringde kommunala sjukvården för att jag faktiskt vill söka hjälp inom den kommunala sjukvården för att jag inte tror på ett sjukvårdssystem där vårdkvalitén är avhängig patientens inkomst, inte som ett sjukt socialt experiment. För det tredje, och det här är väldigt viktigt, har jag aldrig någonsin tidigare hållit på min lagstadgade rätt att få vård på svenska. Delvis för att det de flesta gånger jag har sökt vård har varit akut och liksom inte läge att börja ”mäh, jag har faktiskt rätt att få vård på svenska så tills ni hittat mig en svenskspråkig läkare att stoppa blödningen så får det vara”, dels för att jag egentligen inte tycker att språket är viktigt om bara båda parter håller med om att det finns en poäng i att förstå varandra.

Själva anledningen till att jag nu beslutade mig för att söka vård är väl kanske inte av avgörande betydelse, men det rör alltså en hosta jag dragits med sedan november förra året och som jag nu så här lite drygt ett halvår senare skulle vilja att någon undersökte. Det är alltså inget akut, och därför bestämde jag mig för att försöka hitta en svenskspråkig läkare som jag sedan även i framtiden kan fortsätta att vända mig till. Av erfarenhet vet jag att det inte är en sån där grej man ordnar i en handvändning. Min närmaste hälsostation (vårdcentral) har jag inte vad man brukar kalla odelat positiva erfarenheter av. Senast jag ringde dit var när jag var gravid med Tilda och en dag började blöda. Jag bråkade inte om språk, allt jag ville var att någon skulle kontrollera att min baby var ok. Därför försökte jag boka en läkartid med hjälp av något av de fyra språk jag då talade, och bland vilka finska inte ingick, men fick bara veta att receptionisten minsann inte fick något lönetillägg för andra språk innan hon lade på luren. Så den här gången ringde jag till den andra hälsostation här i närheten, som efter Den Stora Reformen har samma växelnummer som den förra, och till vilken jag har rätt att vända mig för att få vård.

Det började inte helt lovande med att man skulle göra sifferval enligt anvisningar vilka bara fanns på finska för att ens få förmånen att börja köa.

(för enkelhetens skull är de finska delarna översatta till svenska)
Jag: Hej, ursäkta, men talar du svenska?
Hon: Hej.
Jag: Jo, alltså, talar du svenska?
Hon: Nej.
Jag (Väntar tyst utifall att hon ville ropa på en kollega som kunde svenska. As if.)
Hon (fortsättningsvis på finska): Ja, det är allt jag kan på svenska. Nej och jo. (nervöst skratt).
Jag (byter till finska): Ok. Jag skulle gärna vilja boka en tid till en läkare, men jag skulle väldigt gärna vilja träffa en svenskspråkig läkare.
Hon: Jomen alla läkare ska kunna tala svenska.
Jag: Alla sköterskor också.
Hon (tystnad)
Jag (skäms nästan lite)
Hon (med rätt liten röst): Men alla sköterskor kan inte svenska.
Jag: Inte alla läkare heller.
Hon: Åh.
Jag: Hm.
Hon (plötsligt hoppfull): Ett litet ögonblick bara!

Efter ett ögonblick som varade i ungefär fem minuter kom en röst som talade rätt ansträngd men ändå fullt godkänd svenska. Vem än denna röst tillhörde så var personen avgjort inte särdeles insatt i receptionistens jobb, vilket bekräftades av att minst två andra röster uppenbarligen hjälpte till att guida på andra sidan luren. Jag förklarade mitt ärende – att jag ville boka tid till en svenskspråkig läkare och undrade om det fanns någon hos dem. Då fick jag höra att man inte fick välja läkare. Jag svarade att det stod på hemsidan att man kunde ringa just det här numret om man inte hade någon husläkare och att jag, om det inte redan framgått, inte hade någon husläkare.

Rösten: Har du någon kronisk sjukdom?
Jag: Har jag vaddå?
Rösten: En kronisk sjukdom. Man kan bara få en husläkare om man har en kronisk sjukdom.
Jag (gissade att ”två barn” kanske inte rent medicinskt räknades som en kronisk sjukdom och körde på en annan som möjligen är sann men som jag ironiskt nog inte kan få bekräftad om jag inte får träffa en läkare): Astma.
Rösten (med ett sådant tonläge som visade att astma inte direkt stod högt upp på listan): Astma.
(ett framviskat samtal pågår mellan de tre personerna som samarbetar på andra sidan)
Rösten: Jo! Jo! Det går bra! Astma.
Jag: Fint! Så då kan jag få en husläkare?
Rösten: Jo! Jo!
Jag: Så finns det någon svenskspråkig hos er?
Rösten: Neej…
(nu viskas det för glatta livet)
Rösten (på ett sätt som påminner om någon som just insett att de vunnit 10 miljoner på lotto, tappat bort kupongen och sedan hittat den igen): Jo! Vi har en!

Efter att ha gett min adress visade det sig att jag tyvärr inte kunde få träffa den läkaren eftersom jag i strid med den nya reformen fortfarande tillhör den där andra hälsostationen som jag aldrig besökt. Men jag kunde få papper hemskickade så att jag kunde byta hälsostation. När jag fyllt i pappren (och just nu är en av de stora frågorna vilket språk jag får dessa papper på) och returnerat dem till min gamla hälsostation kunde jag få ringa tillbaka och försöka boka en tid. Jag vill inte vara negativ men jag gissar på att vi talar läkartid tidigast om några veckor.

Nu är ju det här på många vis en solskensberättelse.
– Den mycket trevliga finskspråkiga receptionisten var osedvanligt hjälpsam.
– Det vaskades fram någon som talade svenska.
– Jag fick hjälp av inte mindre än tre personer samtidigt.
– Det finns en svenskspråkig läkare i trakten.

Tyvärr kvarstår det uppenbara problemet att jag fortfarande inte fått boka tid till en läkare. Att systemet är tungrott och så överbelastat (tacka fan för det när det ringer svenskspråkiga som tar tre personers fulla uppmärksamhet i anspråk) att allt fokus tycks ligga på att skapa ett system som inte imploderar – i stället för ett system där människor i behov av vård kan få hjälp. Jag vet inte, men jag gissar på att systemet inte är särskilt funktionellt ens för dem som talar majoritetsspråket. Att då få vård på svenska tycks vara dömt att misslyckas. Alltså, jag har inte gett upp. Jag ska snällt vänta på mina blanketter, begära nya på svenska om det inte är vad jag fått, fylla i, returnera, återigen konstatera att det här med att skicka blanketter till varandra är finnarnas version av zen och sedan ringa igen. Försöka på nytt. Se till att få en tid.

Och hoppas på att läkaren är riktigt, riktigt bra.