Arkiv | juni 2012

Amerikanska dokumentärer

Det är inte så att jag egentligen brukar uppskatta amerikanska dokumentärer eftersom innehållet i dem oftast har ett förhållande till sanningen som kanske inte är helt verklighetsförankrat.

Men det som får mig att krypa upp i soffan i fosterställning för att försöka rädda vad som räddas kan från en total intellektuell kollaps är den helvetes bakgrundsmusiken.

Vad är sexigt hos män?

Den alltid intressanta Hannah skriver om den nästintill obefintliga manliga objektifieringen. Det där med att många män inte vet att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Att många män aldrig får känna uppskattning på det viset. Därför frågar sig Hannah, och nu också jag, vad som egentligen är sexigt hos män, rent fysiskt.

Och allt jag kan tänka på är ”när han har förstånd nog att ta av sig strumporna”.

Men visst finns det en djupare och viktigare dimension i den manliga objektifieringens obefintlighet, särskilt när den kontrasteras mot den synnerligen utbredda kvinnliga objektifieringen. Jag själv, liksom många andra, som försöker tänka till kring vad som är sexigt med män tenderar till att lyfta fram egenskaper snarare än utseende. Den sexige mannen spelar gitarr. Den sexige mannen sjunger också. Den sexige mannen är stark som en oxe men kan klättra i träd för att rädda små mjuka kattungar. Kvinnors sexighet däremot brukar mätas i utseende: en utvald kroppsdel med adjektivet ”stora”. Stora ögon, stora bröst, stor rumpa. Hannah, och många med henne, konstaterar att många män faktiskt vill bli lite mer objektifierade.

För let’s face it. All objektifiering, om vi nu ska tolka det som fokus på yttre istället för inre kvalitéer, är inte nödvändigtvis av ondo. Som gammal skruttig tvåbarnsmorsa måste jag ju erkänna att om främmande människor påpekar att någonting med mig är snyggt eller sexigt (och det händer inte så ofta men jag fortsätter att intala mig att det är för att jag inte går ut) är min reaktion väldigt sällan negativ. Om vi säger så. En kille som jag minns som riktigt snygg men som kan ha varit Frankensteins deformerade lillebror utan att jag hade brytt mig om det kom fram till mig just när jag och några vänner skulle gå från en bar mitt i natten. Han tog min hand, såg mig i ögonen och utbrast: Oh no! You’re leaving? Just when you realize you’re in love she’s gone!

Det lever jag fortfarande på. Och lär göra jävligt länge ännu. Men hur många killar är det som får uppskattande kommentarer av kvinnor? Hur många kvinnor är det som tar modet till sig att objektifiera lite? Är det kanske dags att börja? Jag och min man har en vanligt förekommande dialog som oftast utlöses av att jag ber honom hålla käft och koncentrera sig på att vara snygg, till vilket han svarar ”oh, treat me like an object” och jag svarar ”shut up, ash trays don’t talk”. Men kanske ni har några andra förslag?

Det här med att få vård på svenska

Det här är en berättelse om hur det kan vara att söka vård på svenska i dagens Finland.

Jag antar att jag borde börja med några klargöranden. Det första är att berättelsen är behäftad med viss ironi. Här i Finland finns nämligen en mycket utbredd föreställning om att svenskspråkiga har det lättare och bättre än vanliga finländare. Att jag aldrig känner av det kan förstås bero på att jag är inflyttad svensk. Så kan det vara. Men det är ändå något jag alltid tänker på när jag försöker få hjälp någonstans. För det andra vill jag göra det klart att jag ringde kommunala sjukvården för att jag faktiskt vill söka hjälp inom den kommunala sjukvården för att jag inte tror på ett sjukvårdssystem där vårdkvalitén är avhängig patientens inkomst, inte som ett sjukt socialt experiment. För det tredje, och det här är väldigt viktigt, har jag aldrig någonsin tidigare hållit på min lagstadgade rätt att få vård på svenska. Delvis för att det de flesta gånger jag har sökt vård har varit akut och liksom inte läge att börja ”mäh, jag har faktiskt rätt att få vård på svenska så tills ni hittat mig en svenskspråkig läkare att stoppa blödningen så får det vara”, dels för att jag egentligen inte tycker att språket är viktigt om bara båda parter håller med om att det finns en poäng i att förstå varandra.

Själva anledningen till att jag nu beslutade mig för att söka vård är väl kanske inte av avgörande betydelse, men det rör alltså en hosta jag dragits med sedan november förra året och som jag nu så här lite drygt ett halvår senare skulle vilja att någon undersökte. Det är alltså inget akut, och därför bestämde jag mig för att försöka hitta en svenskspråkig läkare som jag sedan även i framtiden kan fortsätta att vända mig till. Av erfarenhet vet jag att det inte är en sån där grej man ordnar i en handvändning. Min närmaste hälsostation (vårdcentral) har jag inte vad man brukar kalla odelat positiva erfarenheter av. Senast jag ringde dit var när jag var gravid med Tilda och en dag började blöda. Jag bråkade inte om språk, allt jag ville var att någon skulle kontrollera att min baby var ok. Därför försökte jag boka en läkartid med hjälp av något av de fyra språk jag då talade, och bland vilka finska inte ingick, men fick bara veta att receptionisten minsann inte fick något lönetillägg för andra språk innan hon lade på luren. Så den här gången ringde jag till den andra hälsostation här i närheten, som efter Den Stora Reformen har samma växelnummer som den förra, och till vilken jag har rätt att vända mig för att få vård.

Det började inte helt lovande med att man skulle göra sifferval enligt anvisningar vilka bara fanns på finska för att ens få förmånen att börja köa.

(för enkelhetens skull är de finska delarna översatta till svenska)
Jag: Hej, ursäkta, men talar du svenska?
Hon: Hej.
Jag: Jo, alltså, talar du svenska?
Hon: Nej.
Jag (Väntar tyst utifall att hon ville ropa på en kollega som kunde svenska. As if.)
Hon (fortsättningsvis på finska): Ja, det är allt jag kan på svenska. Nej och jo. (nervöst skratt).
Jag (byter till finska): Ok. Jag skulle gärna vilja boka en tid till en läkare, men jag skulle väldigt gärna vilja träffa en svenskspråkig läkare.
Hon: Jomen alla läkare ska kunna tala svenska.
Jag: Alla sköterskor också.
Hon (tystnad)
Jag (skäms nästan lite)
Hon (med rätt liten röst): Men alla sköterskor kan inte svenska.
Jag: Inte alla läkare heller.
Hon: Åh.
Jag: Hm.
Hon (plötsligt hoppfull): Ett litet ögonblick bara!

Efter ett ögonblick som varade i ungefär fem minuter kom en röst som talade rätt ansträngd men ändå fullt godkänd svenska. Vem än denna röst tillhörde så var personen avgjort inte särdeles insatt i receptionistens jobb, vilket bekräftades av att minst två andra röster uppenbarligen hjälpte till att guida på andra sidan luren. Jag förklarade mitt ärende – att jag ville boka tid till en svenskspråkig läkare och undrade om det fanns någon hos dem. Då fick jag höra att man inte fick välja läkare. Jag svarade att det stod på hemsidan att man kunde ringa just det här numret om man inte hade någon husläkare och att jag, om det inte redan framgått, inte hade någon husläkare.

Rösten: Har du någon kronisk sjukdom?
Jag: Har jag vaddå?
Rösten: En kronisk sjukdom. Man kan bara få en husläkare om man har en kronisk sjukdom.
Jag (gissade att ”två barn” kanske inte rent medicinskt räknades som en kronisk sjukdom och körde på en annan som möjligen är sann men som jag ironiskt nog inte kan få bekräftad om jag inte får träffa en läkare): Astma.
Rösten (med ett sådant tonläge som visade att astma inte direkt stod högt upp på listan): Astma.
(ett framviskat samtal pågår mellan de tre personerna som samarbetar på andra sidan)
Rösten: Jo! Jo! Det går bra! Astma.
Jag: Fint! Så då kan jag få en husläkare?
Rösten: Jo! Jo!
Jag: Så finns det någon svenskspråkig hos er?
Rösten: Neej…
(nu viskas det för glatta livet)
Rösten (på ett sätt som påminner om någon som just insett att de vunnit 10 miljoner på lotto, tappat bort kupongen och sedan hittat den igen): Jo! Vi har en!

Efter att ha gett min adress visade det sig att jag tyvärr inte kunde få träffa den läkaren eftersom jag i strid med den nya reformen fortfarande tillhör den där andra hälsostationen som jag aldrig besökt. Men jag kunde få papper hemskickade så att jag kunde byta hälsostation. När jag fyllt i pappren (och just nu är en av de stora frågorna vilket språk jag får dessa papper på) och returnerat dem till min gamla hälsostation kunde jag få ringa tillbaka och försöka boka en tid. Jag vill inte vara negativ men jag gissar på att vi talar läkartid tidigast om några veckor.

Nu är ju det här på många vis en solskensberättelse.
– Den mycket trevliga finskspråkiga receptionisten var osedvanligt hjälpsam.
– Det vaskades fram någon som talade svenska.
– Jag fick hjälp av inte mindre än tre personer samtidigt.
– Det finns en svenskspråkig läkare i trakten.

Tyvärr kvarstår det uppenbara problemet att jag fortfarande inte fått boka tid till en läkare. Att systemet är tungrott och så överbelastat (tacka fan för det när det ringer svenskspråkiga som tar tre personers fulla uppmärksamhet i anspråk) att allt fokus tycks ligga på att skapa ett system som inte imploderar – i stället för ett system där människor i behov av vård kan få hjälp. Jag vet inte, men jag gissar på att systemet inte är särskilt funktionellt ens för dem som talar majoritetsspråket. Att då få vård på svenska tycks vara dömt att misslyckas. Alltså, jag har inte gett upp. Jag ska snällt vänta på mina blanketter, begära nya på svenska om det inte är vad jag fått, fylla i, returnera, återigen konstatera att det här med att skicka blanketter till varandra är finnarnas version av zen och sedan ringa igen. Försöka på nytt. Se till att få en tid.

Och hoppas på att läkaren är riktigt, riktigt bra.

900 år

För många år sedan läste jag Ken Follets Pillars of the Earth. Jag minns inte detaljer från boken, bara att jag älskade den för den underbara beskrivningen av verkliga levnadsöden – av världen som den komplexa väv av slumpartade händelser som den är.

Jag och maken har börjat tittat på filmatiseringen av boken. Eftersom jag minns detaljerna ur boken så dåligt tänker jag inte försöka analysera bokens förhållande till filmatiseringen. Dessutom är Matthew Macfadyen med och därmed sjunker min förmåga till kritisk granskning till en nivå liknande den syriska regimens.

När Tom Builder och hans lilla familj tvingas bort, ut i ödemarken för att försöka hitta en plats att stanna innan vintern kommer, så vet jag ju vad som händer. Jag vet hur det går med den höggravida mamman redan innan hennes familj upptäcker spåret av blod i snön. Och jag vet vad som måste hända när Tom Builder gråter vid sin döda hustrus kropp med det nyfödda barnet i famnen. Men det som gör mig så oerhört illa till mods att jag själv gråter så mycket att jag knappt kan skilja på snor och tårar är inte scenen som utspelas på skärmen, berättelsen om en påhittad händelse för 900 år sedan.

Det som skakar mig är tanken på hur många föräldrar som tvingas göra samma sak idag. Hur många föräldrar som med vetskapen om att det är enda utvägen lämnar sitt barn att dö, inte för att de egentligen är ruttna föräldrar utan för att nöden inte har någon lag. För att hålla kvar det nya barnet kommer att riskera de äldre barns möjligheter att klara sig, och kanske också de egna. För att det helt enkelt inte finns något annat val än att säga farväl till ett litet liv som inte kan beredas plats i den här världen. Men vetskapen om att det är enda utvägen gör det knappast mindre smärtsamt, fyller inte upp tomheten, ger inte tillbaka vad som förlorats.

900 år. Man hade hoppats att vi skulle ha kommit längre.

Avträden och textuell analys

Den här morgonen har börjat med att jag hann läsa oroväckande länge i en text innan jag insåg att den inte alls handlade om avträden utan om avrättade. Det bådar inte så gott för resten av dagen.

Enkla cupcakes med rabarber

Just nu har vi jättemycket rabarber i trädgården. Därför passade jag på att stoppa några av dem i smeten när jag lagade muffins. Det här receptet ger inte en väldigt tydlig rabarbersmak – smaken är väldigt mild – men man kan säkert öka mängden rabarber om man vill att det ska smaka mera. Alternativt kan man tillsätta rabarbern senare så att det blir lite större bitar kvar.

Jag är inte så förtjust i att laga kompotter. Det här är alltså ett recept för dem som hellre kör saker i en mixer än förkokar.

Rabarbermuffins
(blir 9 st)

Skölj och skala
1 lagom stor rabarberstjälk (skuret i små bitar motsvarande ca 1 dl)

Lägg rabarbern skuren i bitar i en mixer. Tillsätt
1 dl farinsocker
och kör igång. Tillsätt i farten
2 ägg
1 tsk vaniljsocker
1 krm malen ingefära

och kör tills det blir fluffigt.

Blanda
50 g smält ekologiskt smör
0,5 dl mjölk

Sätt mixern på puls och häll i mjölkblandningen. I en annan skål blandar du
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Häll försiktigt i mjölet i mixern. Nu är det viktigt att köra på puls, annars blir det stenhårt! Häll upp smeten i muffinsformar och grädda i 175 grader i ca 12-15 min.

Superenkel frosting

Smält
100 g vit choklad

När chokladen svalnat lite tillsätt
100 g Philadelfia färskost
1 dl ekologisk turkyoghurt

och blanda ordentligt. Spritsa eller bred frostingen på muffinsarna. Frostingen kan med fördel färgas med några droppar karamellfärg.


Dagens köptips: skor till barn

När jag för första gången bara bet ihop och betalade en rundlig summa pengar för att få ett par fina skor jag verkligen drömt om (ett par svarta Tamaris läderpumps) öppnades en ny värld. Att ha skor i naturmaterial, skor som verkligen passar foten, skor som är gjorda för lång och ihärdig användning – det är något helt annat än billigare skor i syntetmaterial. Numer försöker jag undvika att köpa något annat än riktigt bra skor även till barnen, men länge tänkte jag att barn ändå bara är barn och inte använder sina skor lika länge. Att köpa dyra, riktigt bra skor, till små barn är en dålig investering.

Och helt krasst är det väl en dålig investering vad man än köper till barnen, rent ekonomiskt sett. Men faktum är att barnen med sin hyperaktiva vardag egentligen är i ännu större behov av riktigt bra skor än vad jag själv är, trots att skorna inte håller lika länge när barn inte förstår hur man är försiktig med skorna – eller för den delen passar lika länge när barns fötter växer så snabbt. Bra skor till barnen är således en investering i deras komfort, lekglädje, motoriska utveckling och inte minst i att förhindra den där ruttna stanken syntetskor ger.

Redan förra året provade jag att beställa skor från Shoes for Kids och var mycket nöjd. I torsdags morse beställde jag fyra nya par, igår kom de! Frakten är otroligt dyr (för fyra par var den £ 14) men totalsumman för skorna blir ändå betydligt lägre än om man skulle köpa från en skoaffär här. Skorna är i bra skick, bra kvalitet och otroligt mycket roligare än det mesta man hittar här. Leveransen är snabb och de svarar snabbt och vänligt på email om man vill fråga något. Dessutom mäter de gärna innersulan om man vill vara säker på att skon passar.