Arkiv | april 2012

Katterna firar vår

Ett tydligt vårtecken är att katterna är mer ute än inne. Till och med gamle Katt är ute i trädgården, trots att han helst inte rör sig utanför sin bekvämlighetszon fåtöljen bredvid elementet – matskålen – min säng när förmiddagssolen skiner in.

Poppy visar växthuset var skåpet ska stå. Så att säga. Medan hon låg och solade sig på kanten blev kanten helt ba ”du är dum i huvet” å hon ba ”ta tibaks de där” och kanten ba ”make me, bitch” och Poppy ba ”take this, din kant”.

Alla tre katterna kan sitta i evigheter och stirra på en bestämd plätt i gräsmattan av det uppiggande nöjet att i det ögonblick jag rest mig från stolen för att komma dit och inspektera fräsa iväg snabbare än en löning och från ett tryggt staket någonstans under förevändningen att de bara tvättar sin tass betrakta grannarna med stigande oro konstatera att nu står den där konstiga svenskan och stirrar på en plätt i gräsmattan igen.

Och sen har vi långa filosofiska diskussioner om det rimliga i att jag får röra min fötter utan att dessa betraktas som hot mot den allmänna kattsäkerheten och måste avrättas.

Det blir ju inga hemmafrupoäng om man säger så

Men köket var så in i helvete stökigt när vi kom hem från dagis att det inte gick att laga mat förrän man hade städat.

Så vi beställde pizza och käkade direkt ur kartongerna ute på altanen.

Att hjälpa våren på traven

När trädgårdstidningarna glatt proklamerade att nu var det dags att äntligen få sätta fingrarna i jorden hade vi fortfarande en meter snö. Det var lätt deprimerande att läsa beskrivningar på vackra utearrangemang som klarar ”några minus” och konstatera att det förmodligen inte var entydigt med våra minus 15.

Men nu! Nu är det dags! Jag har tagit bort vintertäcket på de tåligaste växterna och spanar ivrigt efter nya modiga knoppar som tittar fram. Varje år brukar jag förodla inomhus i betydligt mycket fler krukor än min man tycker att det är rimligt att jag ber honom bära ut på morgonen och in på kvällen för att småplantorna ska få lagom uteliv.

Så jag har investerat i en pluggbox. I den har jag i prydliga rader planterat tre olika sorters frön av vilka jag bara minns i vilka pluggar basilikan hamnade och numer lite ångrar mitt överdrivet självsäkra ”klart jag minns vad jag satt” även i år.

Men ingenting händer! Jävla pluggbox! Min man har väldigt lite förståelse för det här. Han kommer med sina ”men ge det lite tid” och ”det betyder ju inte att den är trasig”. Men nu är det ju två dygn sedan jag planterade! Hur länge ska man behöva vänta egentligen? Jag vill ha vår nu!

Men krokusen blommar i alla fall.

Och smutsiga utebarn skriker vårskrik som skulle ha fått Ronja att trilla i Helvetesgapet av förskräckelse.

Det har skett en olycka på dagis

Igår när jag kom och hämtade barnen från dagis syntes det ganska snabbt att något var fel. Två riktigt skakiga dagistanter kommer och meddelar att det skett en olycka. Tilda tittar upp på mig med stora ögon. Tanterna förklarar att ett av dagisbarnen fått för sig att krypa under den där stora tunga gungan som är gjord för två och som någon intelligensbefriad kostym i Bryssel stämplat med ”EU-standardiserad säkerhet” trots att den har en metallram. Då gick det som det gick när ett barn får en tungt lastad metallgunga i huvudet.

– Hennes hår var rött! säger Tilda upprört. Tilda hade stått precis bredvid. Hon såg allt, och minns allt. För mig förklarar hon så gott hon kan vad som hände medan hon viftar med knubbiga små armar. Visar hur gungan slog flickan i huvudet, hur hon föll till marken. Tilda snubblar över orden när hon beskriver allt det röda.

Dagistanterna säger att flickan kommer att bli bra. De hade hämtat kallt omslag, försökt stoppa blödningen och så lugnt som möjligt med ett blödande barn i famnen och tiotals runtomkring väntat på ambulansen. En av dem stryker Tilda över håret och menar att Tilda nog fått en liten chock och säkert behöver prata.

Nu i efterhand vet jag inte varför det tog så lång tid innan jag tittade till Vilho. Kanske för att Tilda så uppenbart hade varit med om något väldigt obehagligt och att hennes behov av att behandla det liksom bubblade över. Men när jag tittar ner på Vilho ser jag att hans ansikte är stängt. På frågan hur det är med honom ler han tyst, men bara med läpparna – inte med ögonen. Var var Vilho när allt hände?

– På gungan. Plötsligt förstår jag mer och jag kramar honom länge. Han bubblar inte som Tilda gör. Allt han säger är:

– Jag försökte lyfta fötterna.

Vi ställer in besöket till simhallen och åker hem istället. Lagar barnens favoritmat, blandar läskeblask och sätter en citronskiva på glasets kant och så pratar vi. Om och om igen berättar Tilda, och allteftersom börjar Vilho skjuta in fler och fler detaljer han tycker Tilda missar. Till slut pratar de båda två. De beskriver hur flickan föll, hur blodet rann ut på marken, hur ambulansläkaren försökte lura dem att det säkert skulle krävas 160 stygn minst. På kvällen satt jag hos dem tills de somnade och på morgonen tog jag ledigt och åkte med barnen till simhallen för att ta igen det där besöket vi missade.

Efteråt åker vi till dagis och jag pratar med personalen om allt som hänt. Hur man kan veta att det inte är ens fel men ändå känna så och om vikten av att se det där barnet som blir tyst. Hur jag är glad över att personalen handlade snabbt och smart i en situation som måste varit chockartad även för de vuxna.

När jag kommer hem igen funderar jag över det där med att barnen lär sig saker från omgivningen. Rädslan för att barnen lär sig saker från omvärlden trots att det är saker man inte vill att de ska lära sig bär säkert alla föräldrar med sig. Mina barn har nu fått erfarenheter som jag önskar att jag kunde ha skyddat dem ifrån, som jag ser det som min skyldighet som förälder att skydda dem ifrån. Debatten har de senaste dagarna kretsat kring om man får säga till barnen att de är fina, eftersom en del tänker sig att barnen då kommer att fokusera på sitt utseende och känna sig fula. Tilda säger med eftertryck att hon inte vill dö. Det är liksom i en helt annan värld än hela debatten om komplimanger.

När jag vinkade av barnen på dagis kramade jag dem och sa att de är det finaste jag har i hela världen. Det ska jag säga till dem varje dag.

Fördelar och nackdelar med mitt jobb

Att forska har vissa klara nackdelar. Det här är ett klipp från mitt senaste lönebesked. Även om man inte förstår finska torde det stå ganska klart att det inte riktigt är något man blir rik på.

När man befinner sig på de sista dagarna av en stipendieutbetalning som man efter bästa förmåga försökt fördela på sex månader är man ganska glad att man gift sig rikt.

Å andra sidan har det här varit min arbetsplats idag. Hell yeah.

Dagens utseendefixering – ett historiskt perspektiv

Det talas mycket om utseendefixering. Ofta är det i termer som att dagens utseendefixering är hysterisk, att vi är slavar under utseendefixeringen och det idag läggs alltför stort fokus på utseende.

Men ur ett historiskt perspektiv lever vi i dagens nordiska samhällen i den minst utseendefixerade av tider. Aldrig förr har det varit så fritt att klä sig över gränserna. Klass, kön, yrke, status – alla de gränser som tidigare avgjorde hur man skulle se ut är idag uppluckrade. Jag säger inte att utseende inte skulle vara viktigt idag, att skönhetsindustrin inte skulle vara en framgångssaga eller att dagens samhälle tillåter att man ser ut hur som helst var som helst, men valfriheten är större och de utseenderelaterade strukturer som gjorde att man skulle klä sig som som det anstod just sin egen plats i hierarkin är inte alls lika stränga.

Redan under 1300-talet gick debatten het kring hur människor var alltför fåfänga. Upplysande predikningar och målningar berättade om hur den som använde det nya tajta modet – både män och kvinnor – skulle brinna i skärselden betydligt längre än dem som undvek liknande skamligheter. Blått och rött var färger reserverade för överheten (men var också så dyra att det är svårt att tänka sig att vanligt folk skulle ha använt dem ens om det var accepterat). Fina damer rakade håret i pannan för att få så hög panna som möjligt. Fina män paraderade i 20 kg plåtrustningar, somliga utan ett uns av beskyddande egenskaper, för att visa sin status. Kläderna ska vara så långa och opraktiska som möjligt för att bevisa att man har råd med tyg och inte behöver arbeta.

På 1500-talet bar kvinnor så breda kjolar att det krävdes god planering för att komma igenom smala dörröppningar. Män fyllde ut sina codpiece för att visa sina stora… eh… tillgångar.

Man skyddar sig från solen om man är rik nog att kunna, bara för att bevisa att man inte är så fattig att man måste vara ute och arbeta. På 1600-talet ska man vara blek och fet för att var attraktiv kvinna, och helt sanslöst muskulös för att vara en snygg man.

Under 1700-talet är den bleka hyn fortfarande idealet och man applicerade smink i kolossala mängder. Tanken var inte som nu att skapa en så naturlig effekt som möjligt utan att skapa kontrast. Man förstärkte ögonbrynen (till och med genom att limma fast små tillklippta bitar musskinn) och målade kinder, läppar och ibland ögonbryn ordentligt röda. Det röda sminket innehöll ofta cinnober (en kvicksilverförening) eller mönjerött (en blyoxid), vilket säger sig självt inte alltid var särskilt hälsosamt. Det vita sminket för ansikte och hals ansågs som allra bäst om det innehöll bly och arsenik, inte heller det vad man idag skulle se som den mest fördelaktiga täckningen för huden.

Medan man ännu på 1700-talet inte direkt hade några större skillnader i synen på hygien blev 1800-talets ideal fokuserat på sundhet. Sundheten var förstås relativ, precis som idag, men att tvätta sig och hålla sig ren blev en fråga om klass. Det som tidigare sålts som smink såldes istället som tvålar eller doftvatten.

På 1800-talet och det tidiga 1900-talet växer biologin som akademiskt ämne, och med det en systematisering av människan och utseendet. En viss sorts utseende sattes samman med vissa personliga egenskaper. Guillaume Duchenne gav fattighjon elchocker och fotograferade ansiktsuttrycken. Johann Caspar Lavater (som levde på 1700-talet men vars arbete var betydelsefullt även långt senare) skrev enorma mängder beskrivningar på vad olika delar av utseende avslöjade om karaktären – fysionomi. Han ansåg till exempel att ju mer rynkor och fördjupningar en människas panna var, desto sämre förstånd hade människan. Vackrast var blå ögon. Den som inte hade en liten insänkning där pannan övergår till näsa kunde man inte vänta sig något stort av.

Att vara slav under idealet är inte något som bara kvinnor har kämpat med. Även män har fått sin beskärda del, och får fortfarande, och det ska man absolut inte förringa. En betydelsefull skillnad måste dock lyftas fram. Medan männen under tidigare århundraden har haft möjligheten att skaffa sig en karriär har kvinnans enda chans i livet varit att bli gift, med den naturliga följden att behovet av att följa idealen och med plågsamma metoder förändra sitt utseende har varit betydligt större hos kvinnor än hos män. Däremot är dessa ideal ingenting som männen ensamma har upprätthållit och de kan knappast sägas reflektera patriarkatet som sådana (även om giftermål som enda chans i livet förstås är en effekt av patriarkatet). Faktum är att man i 1700-talets England lade fram ett förslag om lagstadgande mot att kvinnor genom allsköns medel förändrade sitt utseende så till den milda grad att männen kände sig lurade.

I jämförelse med tidigare århundraden är dagens valmöjligheter vad beträffar utseende enorma. Det finns normer som varken kvinnor eller män kan gå för långt utanför, men inom normen ryms en fantastisk mängd olika, sunda ideal. Vi måste bara vara starka nog att tro på oss själva, sluta tro att vi är offer för skönhetsindustrin och fortsätta arbeta för tanken att inre kvalitéer inte avspeglas i yttre kvalitéer.

Den som vill läsa mer rekommenderas Carolina Browns Skönhetens mask. Titta gärna också på äldre handböcker, exempelvis The Toilette of Health, Beauty and Fashion från 1843 som finns på Google Books här.

Det betyder inte att jag är beroende, bara så ni vet.

Men universitetets mejl-server har varit nere i, i skrivande stund, 6 minuter och jag håller på att få ett nervsammanbrott. Hur kan det vara så svårt att fixa?! Datanörds, do your thing!

Perkele.