Historikerns historier

Historiker och kunganamn

I SvD kan man läsa att historikern Herman Lindqvist är negativ till namnet Estelle som prinsessnamn. Varför man väljer att påpeka att Herman Lindqvist är historiker (vilket han inte är) och sedan kontrastera hans uttalande mot Dick Harrissons är för mig en gåta. Även om kungliga namn brukar ha en betydligt starkare historisk förankring än namnet Estelle är det knappast något historiker är skolade till att ha en åsikt om och det ger verkligen inte journalisten Herman Lindqvist någon gudagiven rätt att flippa.

Är det något som nyblivna föräldrar inte behöver så är det skuldbeläggning. Så med all respekt; har man inget trevligt att säga kan man hålla käft!

Aftonbladet kan man om man vill lyssna på journalist Lindqvist ge Republikanska föreningen fler medlemmar.

DN noterar också reaktionerna.

Historikerns historier

Strukturer, normer och stereotyper – eller varför jag slänger mig med vackra ord

Efter att jag försökt förklara hur jag tror att det kan komma sig att det finns flest män på riktigt höga positioner inom den akademiska världen fick jag höra

”Fanns det överhuvudtaget ett konkret svar där någonstans eller var det bara en ursäkt för att få kasta in SSSM-ord (norm, struktur, stereotyp etc)?”

SSSM stå för Standard Social Science Model som vänder sig emot vad somliga anser vara den förhärskande teorin inom socialvetenskapen – tabula rasa; att vi föds med ett öppet sinne som sedan kultur och socialisering fyller. Jag tänker inte här närmare diskutera dessa olika synsätt (men läs för all del Aktivarum om SSSM) eftersom de flesta humanistiska och sociala vetenskaper övergett tabula rasa och även SSSM har uppdaterats, men jag vill säga något mycket viktigt.

Anledningarna till att jag förklarar med hjälp av normer, strukturer och stereotyper är följande:

1: Normer, strukturer och stereotyper kan vi ändra på. Om vi kan särskilja vad som är biologiska nedärvda oundvikligheter och vad som är inlärda mönster kan vi förändra. Det handlar inte om att förringa biologin, utan att se dess samverkan med kulturen.

2: I ett globalt perspektiv har männen mest makt. Man kan prata om kvinnors sexuella makt precis hur mycket man vill för visst är det irriterande för den svenske medelålders mannen när frun har huvudvärk, men för de flickor som är handelsvara i flyktinglägren på Haiti, de kvinnor i Afganistan som inte får ta körkort, de flickebarn i Indien som kommer att innebära en så stor ekonomisk börda att de inte tillåts ta fler än några andetag – för de flickorna är det där med sexuell makt helt egalt. Det männen vill ha tar de. Som många SSSM-förespråkare påpekar är män byggda för att öka möjligheten till en avkomma genom att så att säga sprida möjligheterna men det är en jävligt klen förklaring att ge en elvaåring som om några månader ska föda ett barn skapat när femton män i tjugoårsåldern fångade henne när hon skulle hämta vatten. Jag vägrar att tro att män ska funka så, även om jag kan se de biologiska kopplingar till att det kan hända. Att se de strukturer (fattigdom, arbetslöshet och rättslöshet) som sätter männen i en situation när de tillåter sig själva att göra så är att ta skuldbördan från männen som grupp – mannen som biologisk varelse – och lägga kraften på vad vi kan förändra. Utan fattigdom, arbetslöshet och rättslöshet hade det förmodligen aldrig hänt.

3: Människan är ett av de få djur som klarar av att gå emot sina biologiska instinkter. På så vis är vi det enda djur som hanterar eld och vilken betydelse det har haft för människans utveckling säger sig självt. Under de senaste årtusendena har vi genom biologiska förutsättningar delat upp arbetsbördan på kvinnosysslor och manssysslor. Det här är i sig inte ett problem. Problemet kommer först senare när vår kultur har utvecklats på ett sådant sätt att kvinnosysslorna och manssysslorna värderas olika – men värderingen är inte en följd av biologin utan av kulturen vilket bevisas av att värderingen är både spatialt och tidsmässigt bunden. Genom att studera strukturerna som skapat värdeskillnaden och upprätthåller den kan man utan att skuldbelägga någon förändra – antingen strukturer eller värden eller både ock.

4: Ofta förklaras männens framgång med att uppfinna saker med att män är skapade mer uppfinningsrika och äventyrslystna. Förutom att det inte finns några biologiska bevis på en sådan skillnad är man blind om man inte ser hur patriarkala strukturer har hindrat kvinnor från de förutsättningar (tid, pengar, kontext, utbildning) som har gett männen möjligheter att uppfinna och ge sig ut på äventyr. Marie Curie var inget biologiskt undantag, hon var en kvinna som genom sin make fick en chans att bryta sin tids patriarkala ramar och leva ut sin kapacitet.

5: Vissa strukturer, normer och stereotyper som har bundit män och kvinnor vid särskilda kulturellt betingade uppgifter finns kvar i Sverige. Det är inte männens fel. Men det betyder inte att man inte ska uppmärksamma dessa rester och ge män en chans att ta hand om sina barn och kvinnor en chans att köra lastbil om det är vad de vill göra.

Vardagslivet

Det där med att fira en prinsessa

Jag vet, det kanske är töntigt. Det var ju liksom inte min egen prinsessa som kom igår men ändå… Alla tillfällen att fira är ju bra tillfällen att fira, och inget kan någonsin vara större och mer värt att fira än att ett friskt och önskat barn får komma till världen!

Så jag bakade en prinsesstårta. Förstås. Och så åkte vi tillsammans med barnen och köpte blommor. Till varandra sa vi att det var för att fira prinsessan men vi visste nog att vi gjorde bara för att det droppade från taken och luktade vår i luften. Sedan fick vi finfrämmat då både farfar och en före detta jobbkompis dök upp. Mycket bättre firande än så får man ju inte!


Jo, jag vet att det är Danmarks färger, men utbudet av blå tulpaner var rent ut sagt upprörande dåligt.

Tilda tittade misstroget på den gröna tårta. ”Men mamma, var är prinsessan?”

Det här är prinsesstårta enligt Leila (nästan). Enligt originalreceptet i Prinsessornas kokbok (som förövrigt varmt kan rekommenderas) ska det inte vara någon sylt i. Enligt Leila ska det vara rårörda hallon, själv använde jag en kombination av hallonsylt och jordgubbsylt. Men varför inte drottningsylt…?

Kulturkrockar

Det där med att ha en mentor.

Eva Frantz skriver fint om vikten av att ha en mentor, särskilt när det känns motigt. Jag inser att det kanske är skillnad på att ha en mentor som i all sin godhet ställer upp med visdomar och tårtbitar när det behövs och att jag som doktorand måste ha handledare för att ens få fortsätta, att det är deras jobb och allas vår plikt liksom. Men ändå. Jag har kanske världens bästa handledare, och jag kan inte nog beskriva hur viktigt det är.

Handledare B har ett sätt att sätta mig på plats, provocera och göra mig gråtfärdig hälften av gångerna jag har samtal med honom vilket gör att jag tar tag i vad jag borde göra, kämpar hårdare, gör om, gör rätt och blir väldigt mycket bättre. Men handledare B är också en sån handledare som jag kan skicka förtvivlade email till mitt i natten och få ett snabbt svar att han sitter i ett obskyrt arkiv i en liten stad i Italien som ingen har hört talas om och som nu är lamslagen av 2 cm nysnö men om jag formulerar kärnan på problemet så ska han ordna allt.

Handledare A är mild och förstående och kan så mycket om mitt ämne att det ibland känns som om jag skulle kunna skriva hela min avhandling bara grundat på intervjuer med henne. Hon bjuder med mig på book release bland de riktiga forskarna när hon vet att jag håller på att klättra på väggarna hemma och oavsett hur katastrofalt ett problem kan vara så kan hon på tre minuter hitta en kreativ vinkel och en inspirerande lösning. Och helt ex tempore skickar hon roliga kort och intressanta artiklar som väntar i postlådan när jag vågar mig ut.

Så även om jag vet att mina handledare kanske är mina handledare lite för att någon längre upp i hierarkin har sagt ”varde handledare” så ser jag dem ändå som mina mentorer. Och det är jag väldigt tacksam för!

Vardagslivet

Pojkar och långt hår

Min son har… ska vi säga långt hår för att vara lite diplomatiska? Hans kalufs växer så det inte finns någon hejd på det, och han låter mig inte komma nära med vare sig borste eller sax. Det är inte alls så att jag inte vill att han har långt hår, han får bli en manlig Rapunzel om han så vill, men det hänger ju ner i ögonen och jag blir liksom lite frustrerad bara av att titta på det. Så Vilho har bestämt sig för att han ska låta det växa så att luggen når ner till hakan och sedan får jag eftersom jag tjatar så hemskt klippa två runda hål för ögonen.

Jag tog mig friheten visa honom några bilder på hur det kan se ut om man har långt hår men liksom ändå någon sorts frisyr av det. Jag tänkte mig att någon av följande skulle passa:

Och medan jag skrollar ner genom bilder på män med långt hår är sonen på det stora hela taget rätt ointresserad. Sedan plötsligt hojtar han till.

”DÄR, mamma! Just SÅ!”

Vardagslivet

En dag ska vi träffas igen.

Du affärsbiträde i skoaffären med de där högklackade gråsvarta skorna med en liten rosett och småblommigt foder, som skrattade när jag pratade med de där skorna: Det var skorna som sökte kontakt och pratade med mig först. Bara så du vet. Det är inte så att jag är knäpp faktiskt. Jag är bara artig.

Vardagslivet

Inredningsdrömmar som går i uppfyllelse

Vi var på besök hos familjen B. De har nyligen köpt ett fantastiskt hus nere vid havet och är just sådär oförskämt nöjda som man är när man bara är en segelbåt vid den egna bryggan från att leva det Finlandssvenska Idealet. Lyckan kunde inte ens grusas vid tanken på att man helt enkelt inte skulle kunna få en segelbåt in i fjärden på grund av en illa placerad bro och man skulle bli nödgad att förtöja sin segelbåt vid en hamn och köra dit med en vräkig motorbåt från egna bryggan.

Och fru B har inrett huset så att det ser ut som om en liten överviktig shabby chic trollfé har exploderat där. Allt är ljust, allt är vackert och huset doftar av maten som fru B på något vis alltid har tagit sig tid att laga. Golvet är så där rent som vårt golv var då under den första veckan efter att vi hade lagt det och som det aldrig kommer att bli igen, så när jag hittar två smulor på golvet i köket blir jag nästan lite skadeglad. Ett brott mot perfektionismen! Fru B beklagar att hon inte hann tvätta golven. Jag medger att det var mina ungar som smulade.

Fru B. I fönsterblänket en avbild av vad familjen B såg av mig den kvällen jag anlände till deras gudomliga hem med min nya kamera.

Dukning. Med silverljusstaken. Förstås.

En fåtölj i hörnet ute på den uppvärmda glasverandan så att man kan sitta och dricka sin konjak och titta ut över havet. Förstås.

Vardagslivet

Massage först och polis sen?

Jag tror att min man är en bortbyting.

Det började lite med att han helt plötsligt kunde massera mina axlar. Inte bara så där att han tryckte på dem och skakade lite, utan att han faktiskt letade efter knutar och lyckades massera bort dem.

Sedan köpte han en ost av den där sorten som får katterna att komma till köket och mjaua i tron att det serverades något ruttet för att sedan springa mot dörren och skrika eftersom katter har ett sjätte sinne för det där med verklig fara. Och istället för att locka barnen och mig att sniffa på den och skratta åt våra kräkreflexer sniffade han själv på den och konstaterade att den inte gick att äta.

Och sedan ville han att vi skulle laga fisk till mat fast han alla gånger vi har haft fisk har grundat med mackor så att han ska kunna skippa middagen.

Och nu vill han i solidaritet med vår son skaffa sig en rosa tröja. Mannen som är en aldrig sinande brunn av gay-skämt, sexistiska utsvävningar och fnysande över svenska ”män” vill skaffa sig en ROSA TRÖJA!

Nu vet jag inte om jag borde gå till polisen eller be vem det nu är som låtsas vara min man att massera mina fötter också.

Historikerns historier

Män som ger järnet och kvinnor som bli kvar

Pär Ström frågar sig om det är fult av män att ge järnet på jobbet angående en kartläggning av förhållandena på Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitetet. Genusforskare har nämligen konstaterat att

“[d]et finns en norm för hur man ska vara som forskare, som är knuten till manligt kön och till en viss form av maskulinitet. Det gör att forskarpositionen i högre grad är tillgänglig för män än för kvinnor“

Det där tycker Pär är ett så bra citat att han till och med väljer att skriva ut det två gånger. De omtalade normerna meddelas enligt kartläggningen vara ”produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft framför sociala relationer och omsorg” vilket leder till att “ha ett liv med åtagande och ansvar utanför arbetet ses som snarare ett hinder än en tillgång.“ Pär Ström konstaterar att genusforskarna gör följande tre saker:

1. Beskriva ett beteende som ger framgång på nästan vilken arbetsplats som helst.
2. Kalla detta beteende för manligt
3. Dra slutsatsen att män (som tydligen vill excellera) därmed förtrycker kvinnor (som tydligen har mindre genomsnittlig strävan att excellera).

Jag förstår vad han menar – tror jag – i att om man vill lyckas är det klart att man måste ge sig ut, våga försöka och visa lite jävlaranamma. Inte heller jag skulle vilja att man började kvotera in kvinnor i forskarvärlden för jag vill förstås vara stark i min tro att jag kommit hit med hjälp av hårt arbete och för att jag förtjänar det – inte för att jag är svagare och behöver en extra puff.

Men läser man kartläggningen framgår det att genusforskarna ingen stans förordar kvotering eller menar att män förtrycker kvinnor. De maktstrukturer som beskrivs är av en helt annan art nämligen hierarki mellan seniors och andra forskare vidare ner till disputerade och icke-disputerade – en struktur mer eller mindre oberoende av kön. I den maktstrukturen finns det dock både män och kvinnor som blir förfördelade på grund av sitt kön – äldre manliga professorer som inte längre får den vördnad de är vana vid (vilket enligt de tillfrågade möjligen kunde vara beroende av ålder, inte kön) och yngre kvinnliga doktorander som inte i samma utsträckning som sina manliga kollegor får stöttning fram till disputationen (men skillnaden var väldigt liten). Kartläggningen visar alltså på en tydlig statusskillnad mellan de befattningar som har forskning som huvudsakligt fokus och övriga, vilka värderas lägre.

I ett annat inlägg om det bisarra i att kvotera för att antalet kvinnliga komponister som spelas av orkestrar ska vara lika stort som antalet manliga, trots att det finns betydligt många fler av de senare, verkar Pär vurma för siffror men i fallet med kartläggningen tar han inte upp det alls. För på Utbildningsvetenskapliga fakulteten är det fler kvinnor än män anställda, men medan kvinnorna sköter de administrativa uppgifterna och undervisningen i grundutbildningen är det männen som sköter chefspositionerna och forskningen. Männen som är i minoritet är överrepresenterade i de översta skikten av makthierarkin. Vad det har för effekt på lönefördelningen säger sig själv. Och absolut: det kan ju mycket väl vara så att kvinnorna hellre sorterar papper eftersom de inte är drivna nog att excellera och nå de högre positionerna som Pär föreslår. Kanske är det individens fria val som skapat situationen i den akademiska världen. I kartläggningen står:

”Vidare säger de kvinnliga adjunkterna sig ofta höra disputerade kvinnliga kollegor tala om docentskap som krönet på den egna karriären. Befordran till professor antas kräva eftergifter också i privat- och familjeliv. Dessa är kvinnorna, tror någon, inte villiga att göra och stannar därför i tanken vid docentbefordran.”

Kvinnornas val alltså. Men… varför skulle inte en professorspost innebära samma uppoffring för män? Varför tar kvinnor fortfarande steget tillbaka till förmån för sin familj och till förmån för de män som på så vis tillåts excellera och komma framåt? Pär anser att kvinnor helt enkelt måste ”ge sig ut på jakt efter mästerskapet” om de vill nå lika långt som män. På ett sätt har han rätt. Men vem ska ta hand om barnen? Hur många män är villiga att ta det där steget tillbaka, vara den som står för det sociala och för omsorgen och som därför aldrig kommer att nå hela vägen fram? För det är bara så att alla kan inte lyckas med de oerhört hårda kraven som föregår excellens, både mamma och pappa hinner inte. Därför tycker jag att forskarnas slutsats (som inte finns i studien utan i en intervju) att “[i]nsatserna behöver riktas mot det värdesystem som bland annat bärs upp av forskningsledarna“ är mycket relevant. Om vi omvärderar värdesystemet så att sociala färdigheter och omsorgstänkande får bli viktiga delar i vad som krävs skulle kanske fler mammor våga satsa – kunna satsa. De normer som Pär inte vill kalla manliga uppfattas ändå som manliga så länge det är främst män som finns på de positioner där just de egenskaperna efterfrågas, medan omsorg och det sociala betraktas som kvinnligt så länge större delen av de som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.

Lösningen? Att läsa liknande kartläggningar av jämställdhet med en smula större öppenhet och en förståelse för att alla inte kan få allt. Det vore en bra början.