Gick runt på Stockmanns fantastiska julavdelning – ett måste på ett respektabelt varuhus – och suktade efter vackra julgranskulor. De var så där vackra att man slog ihop med händerna, suckade hänfört och fånstirrade. Expediten som tog emot mig var skeptisk till min till synes sjukliga hänförelse och rynkade på näsan när jag med en av de vackra, glittrande kulorna tryggt i handen konfronterade henne.
– Kulornas hållbarhet…?
– Mmmhhmmm. *förtjust nick*
– Eh… Tappar du dem går de sönder.
– Åh. *illa dold besvikelse* Tack då. För inget.
Med tre katter och två ungar vill jag ha julgranskulor som man kan studsa.
Hit och dit och tillbaka igen 